- Vill du ha en vaniljbulle? frågade mannen mig i söndags.
Mannen, som uppenbarligen inte har några som helst problem med sin manlighet, sprang runt i köket med min blommigaste morgonrock på sig. Och jag skrattade förstås. Först. Sedan tyckte jag det såg lite sorgligt ut. För han höll bara upp en bulle mot bröstet, då. Kanske är det min associationsförmåga som borde undersökas närmare, men jag började tänka på henne, hon i bekantskapskretsen som nyss fick beskedet att cancern var tillbaka. Dessutom tycker jag det är svårt att värja mig mot alla rapporter angående alla dessa unga kvinnor som verkar drabbas av bröstcancer runt omkring oss. Det tänkte jag på. Och att jag lovat mig själv, och min mormor som jag aldrig fick träffa (hon dog alldeles för tidigt, bara drygt 40 år ung), att inte strunta i kampen alla de månader som inte betecknas som rosa. Det finns många sätt att bidra på, hela året.
I tisdags fick jag för mig att börja smygpåska lite. Ja, jag skulle kanske ha börjat med att varna er för att det här inte är en text som lär tilltala dem som inte gillar tvära kast... Inget avancerat, bara några små kort och en tupp som ändå står framme mest hela tiden. Eller ska vi kanske kalla det för att provpåska?
Jenny Nyström, denna produktiva konstnär, som gjorde så mycket mer än julkort. Hon, som under tider var tvungen att ensam försörja sin lilla familj. Hon, som ofta använde sin son som förlaga till de många söta barn som hon målade in i sina verk. Hon, som studerade i Paris och av många ansågs ha en extra stor potential. Hon, som var en av få konstnärskvinnor bland många, många män. Har ni inte läst boken: Jenny Nyström - Livet och Konsten, av Gunnel Forsberg Warringer, så gör det. Om en kreativ kvinna, så mycket mer komplex i sitt konstnärsskap än många tror.
Och så var det det här med poesin, den som finns överallt bara man ser sig omkring. Gissa till exempel gärna var den här lilla lyriska strofen kommer ifrån, om ni kan: "...och sedan rodde jag sakta mot vågen, för nån brådska det var inte alls..."
Idag svänger mannen förbi Myrorna på vägen hem från jobbet, så om ni vill ha tre små pärlbroderade väskor/börser i form av fiskar (!), så får ni skynda er dit. Men den lite större pärlfisken får stanna kvar här i hemmets lugna vatten. Rensningen fortsätter dock, ibland är det svårt att skiljas från något som man tror sig inte kunna leva utan, men för det mesta är det bara skönt att kunna bidra till den ständiga rundgången, som jag envisas med att kalla återanvändning för.
"Färnäs, Mora, kl 09.03. I snart sextio år har Svea och Lasås Holger Hansson börjat dagen med frukost tillsammans. Svea kokar te, skär frukt och tar fram smörgåsarna som Holger har förberett kvällen innan, medan Holger ligger kvar och väntar i sängen. Han brukar lyssna på riksnyheterna klockan nio. Då sätter han på hörlurarna för att inte störa Svea."
Aldrig tidigare har väl så många fotograferat så mycket under en och samma dag? Idag, när alla, med den lättillgängliga teknikens hjälp, är fotografer, är det svårt att inte stilla undra om ett fotoprojekt som detta ens vore möjligt att genomföra? På samma gedigna sätt? Eller om det alls skulle kunna kännas lika intressant, nu när vi ständigt matas med ett aldrig sinande bildflöde?
Boken, som är fullständigt ljuvlig i sin rikedom på bildberättelser, gav jag till mannens en annan unik dag, år 2004. Men det är nog mest jag som bläddrar i den. Låter blicken lyckligt flacka mellan intima fikastunder och våghalsigt vackra fallskärmshopp. Häri finns, bokstavligen, allt mellan himmel och jord. Allt mellan liv och död. Men det är på sängkanten hos Svea och Holger jag alltid fastnar. Och hos det unga nattarbetande paret, de som måste kyssas genom den enda öppna luckan på bensinmacken som hon jobbar på. Ytterligare en sak som förklarar hur unik den här fotoboken är, är det faktum att den fortfarande, mer än tio år senare, finns att köpa "first hand". Hos alla möjliga bokhandlare.
Jag kan aldrig bara bläddra förbi bilden på Svea och Holger, det finns alltid något nytt att fästa blicken på där. Fotot, som är taget av Pasi Autio ingår i praktverket En Dag i Sverige. 24 timmar och 3000 fotografer. Mer än 20 000 foton, tagna under en och samma dag, i juni 2003. Massvis med foton som sedan mynnade ut i en sällsam blandning på drygt 200 bilder i den färdiga boken. Denna dagen ett liv, som Petter Karlsson beskriver det i sitt förord.
- Nej, jag tar nog helst två. Sa jag till mannen, som säkert fortfarande trodde att vi pratade om vaniljbullar.
<3
/helena
ps Strofen kommer ur Ålefeskarns vals. Jag sa ju att poesin finns precis överallt! Lätt att komma ihåg dagar när solen skiner, kanske inte lika lätt alla de andra dagarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar