Kvinnorna, de eviga.

- Som det ser ut!
- Jaa, borde de inte ha hunnit röja upp det där nu, nu när våren snart är här på riktigt?
- Tänk att Anderssons levde där, i all välmåga, för bara ett år sedan, vem hade kunnat tro att det anrika gamla huset skulle sluta som en sorglig hög med brädor.
- Jadu, Hulda. Livet, det livet. Det står i alla fall aldrig still.
- Håhåjaja, inte en tråkig stund du, Anna min vän, men nu börjar det bli hög tid att sätta potatisen på spisen.
- Men, vi träffas väl ikväll?
- Självklart, inte skulle jag missa veckans höjdpunkt inte. Tyvärr måste jag nog börja med att repa upp halva bakstycket, det tenderar att bli väldans ojämnt när alla pratar så högt att man knappt hör vad man själv stickar.
- Haha, hälsa gubben!
- Cykla lugnt upp för backen nu.

Eller.

- Nu är det bara en månad kvar, Hulda.
- Ja, snart är det dags!
- Då åker vi! Lämnar gubbarna och potatisskalningen, de tunga cykelbackarna och alla snoriga näsor bakom oss.
- Bror mins välputsade skrothög, den står i garaget och bara väntar. Så fort han rycker in på sin manöver, så sticker vi!
- På kvällarna, när ungarna äntligen lagt sig, smyger jag in i badrummet, sätter på det kalla vattnet, fyller karet till brädden och plockar fram den stora boken som jag gömt bland smutstvätten. Min gamla skolatlas är full av röda nålar nu.
- Men Köpenhamn kommer vi väl aldrig till?
- Nä, inte Köpenhamn. Men Göteborg!
- Mm, tänk att få flanera nerför Avenyn. Fri som fågeln!
- Med vårsol i blick!
- Se upp världen, för här kommer Anna och Hulda!
- Yeeesss!

Eller vad tror Du, att de säger?

:)
/helena

ps Det var det här fotografiet som allra först fick mig att börja tänka i termerna "eviga kvinnor". Flera år innan jag fick tummen ur och faktiskt startade den här bloggen, så visste jag att den skulle heta så. Det är något med bilden av de två konverserande kvinnorna, mitt i vardagen, som får mig att tänka att det vilar en slags "evighet" över att vara kvinna. Hur mycket världen än förändras, hur olika villkor vi än växer upp under, hur olika vi än är varandra, så finns det ändå något som alltid förenar oss, kvinnor. Jag vet inte riktigt vad det är - känns för enkelt att bara koppla det till mödraskapet - jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Men det finns där, otvivelaktigt. Bandet, det eviga. Det känner jag starkt, ända in i benmärgen, ända in i bröstkorgen, ända ner till de förväntansfulla fjärilarna som har övervintrat i magen!