Här kommer ett inlägg som verkligen kan sorteras under rubriken "onödigt vetande". Dessutom vet ni säkert redan en del av det. Ett tips är att ni läser punkterna lite snabbt bara, knappt utan att registrera det ni läser, så kan ni glömma alltihop sedan. In genom ett öga och ut genom det andra bara. Då så. Here goes nothing:
- Att jag älskar mina 1800-tals män är säkert ingen nyhet. Men det tål att upprepas - Jag älskar mina 1800-tals män! Vincent Van Gogh, för färgerna och för att han var min förste. Min första konstkärlek. Jag älskar virvlarna, prickarna, ränderna, böljorna. I den ständiga rörelsen hittar mina sinnen alltid glädje. Visst, ögat kan tröttna på solrosor, cypresser och stjärnhimlar, men det finns så mycket mera. Långt bortom det tillvanda. Oscar Wilde, för orden, humorn, modet (alltså modet som i modighet) och galghumorn. Och mitt favoritcitat: "We are all in the gutter, but some of us are looking at the stars."
- Mitt handlingsmantra är kort och koncist, men jag måste alltid rabbla det. Varje gång vi är i mataffären måste jag fråga mannen om vi har; oliver, toapapper och kaffe hemma. Varje gång. I den ordningen. M a o tre saker jag, tydligen, inte kan leva utan.
- I lekparken, som jag ofta går förbi, finns det en gunga som jag är rädd för (!). Jo, det är sant. Vet inte om ni har sett de där blå gungorna som har något beige:t som sticker upp på båda sidorna? Likt armar liksom. Varje gång jag går förbi, och det är så där mörkt, öde och tyst. När barnen har gått in för länge sedan. Då, blir jag lite rädd när jag ser de där beige, hudfärgade "armarna". Tänker alltid att det är en knarkare som sitter där och hänger. Och svänger. Och bara väntar på att få lägga sina långa, läskiga armar runt just mig...
- När jag var 16-17 år skrev jag en textstrof som jag tänker på än idag. Kanske inte varje dag numera, inte ens varje vecka. Men någon gång i månaden mumlar jag raderna tyst för mig själv: Outside me is a war, and the battlemen are we. Outside me is something, that all of us kan see. Inside me is a war, and the battlemen are me. Inside me is something, that noone else can see.
- Om jag fick önska mig ett klädesplagg, vilket som helst. Vilket som helst i hela världen. Bortom petitesser som tid och rum. Och villkoren innebar att jag verkligen bara fick önska mig ett enda plagg, så skulle jag önska mig den rödprickiga blusen som min älskade Vincent målade så levande en gång. Eller om de är orange, prickarna? Klassiska är de i alla fall, och odödliga. På mörkt blå botten.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar