tisdag 30 juni 2015

Det är mycket som ringlar här inne nu...


Vad hände?!? Jag är inte säker, men jag tror att det handlar om latmasken. Och slöormen. Särskilt slöormen, tror jag. De tog kommandot över tiden. Över ledigheten. Över mig. Över bloggen!

Och jag som har så mycket att berätta. Så mycket att delge och visa. Typiskt. Det enda ni får idag är tre typiska ögonblick. Från sovrummet. Latmaskens och slöormens favoritrum. Tre småmurriga foton, för vi ligger ju bakom vikväggen. I ständig lä. På skuggsidan, skulle man kunna säga. På andra sidan vikskärmen pågår livet. Eller nja, ofta har jag ett och annat på gång där i alla fall. Någon "ny" liten tavla. Ett stilleben. Ja, just det ja, igår hittade jag ett så vansinnigt sött litet fat på Emmaus - varför fotade jag inte det? Hm. Måste vara på murrigt humör, eller så.

Hursom, med huvudet fullt av tusen och en idéer är det svårt att fokusera. Men vi gör väl ett försök. Så, idag tar vi ett citat ur boken som jag läser - Drivved från Arkadien. I början av boken pågår ett spännande skifte. Ett sekelskifte. 1899 ska just slå över till 1900! Och jag älskar Niklas Rådströms målande beskrivningar av människor och miljöer! Här kommer ett citat, kanske inte så tidstypiskt, snarare tidlöst. Jag är inte så säker på att jag håller med, inte helt. Ofta tänker jag att ögonblicken är de bästa vi har. De enda vi har. Murriga, eller inte.
" ... Det förefaller som om slump och förvirring kan föra oss människor precis vart som helst. Världen kräver chockerande lite sanning av oss och accepterar förbluffande mycket lögn. Vår väg genom livet går så ofta i en snubblande cirkelrörelse, som när en skogsvandrare gått vilse och gång på gång passerar samma träd. Ingen av oss kan säga hur vi hamnat där vi är och ändå har vi en ofta oövervinnerlig förmåga att göra oss hemmastadda snart sagt var som helst. Varje stund är fylld av ögonblick varav inget förefaller vara det rätta, och det som återstår är väntan. Lika plötsligt som det kan vara för sent att vara ung kan insikten drabba oss att det är för tidigt att vara gammal. ... " 
/ur Drivved från Arkadien
av Niklas Rådström
Wahlström & Widstrand, 1999


:)
/helena

ps Nya numret av Sköna Hem (nr 8) dök ner i brevlådan idag. Har bara hunnit bläddra lite hastigt än så länge, men det verkar lovande, so far. Framsidan. Mm. Mina färger. Grönt och jordiskt varmt. Naturligt. Naturlikt. Hemma i trädgårdsmästare Victoria Skoglunds trädgård. Mm. Vatten. Brygga. Plus en himla massa snygga växter, förstås. Och, ni kan se på mitt foto ovan att det verkligen är taget spontant, för annars hade jag sett till att lägga någon annan sida i fokus än reklamen från ett av de stora möbelvaruhusen...

fredag 26 juni 2015

Flickan i trädet. Mössan i gräset. Och pengar kvar i plånboken.


När jag var liten älskade jag att klättra i träd! Högt, högt upp satt jag och L och hojtade ner på dem som gick förbi. Det fåtal som alls gick förbi, på den förhållandevis ödsliga skogsvägen, där den ståtliga granen stod. Hemma, i trädgården, fanns det flera björkar. En av dem var ett hyfsat klätterträd. Om man tog det första avstampet via det lilla elskåpet på trottoaren strax bredvid, vill säga. Där uppe kunde jag sitta och spana på grannarna - när de klippte gräset och skällde på sina barn, som spelade fotboll för hårt eller högljutt, eller nåt.

Numera klättrar jag mest runt på loppisar och i second handbutiker, som ni vet. Helst sådana med det förtroendeingivande ordet "välgörenhet" före. Högt och lågt "klättrar" jag runt i hyllorna, för att inte missa ett endaste guldkorn. Jakten, skattjakten, är det som driver mig. Nyfikenheten. Att vända och vrida. På allt. Aha, så den servisen heter Maj. Och den heter Flora. Och Viktor. Och Alva. Och en massa annat lär man sig, genom att vrida och vända och läsa på. På baksidan, framsidan och undersidan. Och på sidan, om det finns en sådan.

Igår var en riktigt bra second hand-dag! Förutom flickan, som snällt fick posera i trädet när vi kom hem, så fick vi med oss:
  • En DVD-spelare. En väldigt enkel historia. Men förhoppningsvis fungerar den tillräckligt bra för att det ska gå att spela upp diverse filmer på den, i alla fall.
  • En skjorta. Oanvänd. Ouppackad. Randig. Till Mannen. Den ser snygg ut. På håll. Vi får se sen om den är snygg också. Och skön?
  • Fyra teskedar från Nilsjohan. En gång i tiden inköpta av någon, på varuhuset OBS! Sedan uppenbarligen aldrig använda. Det är en lite udda design på dem, kanske är det därför som de fortfarande ligger kvar, skinande nyblanka, i sin originalkartong? Udda, men snygga. Och bra att äta sin efterrätt med. Hoppas jag.
  • Ett stort fat från Nittsjö. Inte så unikt kanske, men tjusigt. Lite smått oemotståndligt faktiskt.
  • En brevpress. En speciell, unik.
  • Två CD:s.
  • En bok.
  • En förpackning Christina Antikljus, från Liljeholmen.
Allt detta för summa summarum tvåhundrasextiofem riksdaler. Inte så illa va?

:)
/helena

ps Mössan då? Hur var det med den egentligen? Ja, jag vet inte. Helt plötsligt låg den bara i gräset. Kanske var det någon som trodde att sommaren äntligen var här - på riktigt - nu?

onsdag 24 juni 2015

...är vad vi upptäcker hos varann.


"
Perfektionen är inte polerad.
Ofta är det bara något som är uppriktigt menat.
Ett slutfört arbete -
beröm, bönhörelse.
Det kan vara visad vänlighet,
tacksamhet...
Perfektion är vad vi upptäcker hos varann.
Vad vi ser återspeglas.
Och om perfektionen undflyr oss
spelar det ingen roll.
För det vi har i ögonblicket är tillräckligt.
"
/ur Barnmorskan i East End, avsnitt 5


:)
/helena

ps Perfektion är att ha en man som erbjuder sig att vara "sekreterare" och skriva ner ett underbart citat åt en, när man själv är för trött. Så att man sedan kan använda sina sista krafter till att blogga in det - citatet - här!

tisdag 23 juni 2015

Kisse i kasse


Jag vet, jag vet - det här är inget nytt. Det finns redan tusen och åter tusen gulliga kattbilder där ute. Ja, säkert ännu fler. Miljontals? Biljontals? Och det här är inget vidare bra foto. Det här hände på den analoga tiden.

Det är kväll. Blixten är på. Det såg ut så då. Det är pixligt och suddigt och dant. Men ändå. Ändå på något vis, tycker jag att den har sitt berättigande. Bilden. Kattbilden. Sin rättmätiga plats ute i den stora vida cybervärlden. Det är ju min lilla älskling ju. Min pälskling. Den lilla svarta. Det här var min lilla älsklingsskatt. Ja, skatt.

Det är drygt tre år sedan hon försvann till andra jaktmarker nu. Vi fick mer än sexton fina är tillsammans. Hon var min allra bästa vän när jag var 25 år. Hon var min superbästis när jag var 40. Det är en lång tid. Vi hade kul. Vi hade det jobbigt. Hon var sjuk en del. Jag var sjuk en hel del. Vi kämpade. Vi tröstade varann.

Först nu, tre och ett halvt år efter att hon fick vila från sin utslitna kropp, känner jag att det ens går att tänka sig att skaffa ett annat djur. Men samtidigt har jag svårt att tro att man kan ha sådan tur två gånger i livet. En sådan sällsam, sexbent vänskap slår nog inte ner två gånger på samma ställe? Eller vad tror ni? Kan man ha sådan tur två gånger?

Hon älskade att "hjälpa till" när jag påtade i vår lilla täppa. Hon nosade upp igelkottar. Tjurrusade upp för trädet. Åt gräs. Åt flugor. Skuttade. Var i vägen. Och så plötsligt var hon bara borta?! Aha. Där. På bordet. I planteringspåsen. I kassen. Kisse i kasse.

:)
/helena

ps Det är inte ofta som tangentbordet blir blött när jag skriver, men nu är det det. Och det beror inte på störtskuren som drog förbi den lilla täppan alldeles nyss.  

måndag 22 juni 2015

Sju små män


Schneewittchen. Förmodligen vill ni inte höra talas om snö nu, men hon heter ju så - flickan med de sju små männen. Snövit. Jag tänkte att jag skulle gjort lite som hon, lagt sju små män under kudden och kollat om jag hade fått några ljuva drömmar om sju sorters blommor då. Ni vet, lite som Lindeman. Midsommarfirare Lindeman. Hasse & Tage, ni vet. Han drömmer ju om en prästkrage, för att han gjort fel och råkat lägga sju flickor under kudden. Vi lyssnade på den. Det är liksom tradition i vår lilla familj nu. Sedan brukar det bli ett par till, av bara farten. Lindemän alltså. De är gulliga och roliga och nostalgiska, och lite allvarligare här och var.

Vi smygstartade ledigheten redan i torsdags, på bästa sätt, med en promenad. Förbi badplatsen, som var tom. Över bryggan, där ingen verkar kunna låta bli att stanna. Utsikten över den nästan havslika sjön är slående. En man stod där, mitt på, när vi gick förbi. Han verkade ha A Kodak-moment. Fast min kamera fick stanna hemma. Den gillar ju inte regn, inte ett dugg faktiskt. Eller jo, ett par dugg går nog bra. Men inte mer. Och så är det skönt att uppleva saker utan fyrkantigt filter ibland. Bara insupa, låta tankarna vandra i takt med benen. Eller i mitt fall; snabbare än benen. Ni vet, mitt knä. Ibland krånglar det. Ibland känns det nästan helt okej.

Doftpaus. Näsan ner i en rosa syrénbuske. Vallmor. Lite frostnupna, men vackra. De runda, bulliga knopparna, som nästan är lika fina som de utslagna blommorna. Lavendel. Grus under skorna. Vi gick genom delen som kallas för Sommarstad. Små stugor. Små täppor. Kolonier. Någon hade trädgården full med tomtar. Eller om det var vättar? Vete sjutton vilket. Men de såg kul ut. Fula. Men kul.

En pitbull lekte. Jag förmodar att den lekte. Vågade inte titta så noggrant, blir ofta rädd när jag kommer nära en främmande, stor hund. Ett gammalt barndomsminne som spökar. Försöker iofs alltid låtsas som det regnar, för det är väl inte bara en myt att de kan sniffa upp rädsla på långt håll? Går vidare, stel som en pinne. Mannen får gå närmast hunden till. Och jag slutar nästan att andas, för att inte utsöndra minsta gnutta avslöjande adrenalin. Sedan får jag pusta en lång stund. Ser en pergola då. En pergola utan blommor. En lite ödslig känsla när det rostiga nätverket saknar sina spirande vänner.

Vi gick vidare en bit. Bland blommor och blader. Bland ormbunkar med krusiga blad. Och Iris. Hon är stolt. Hon är blå. Hon är vacker som få. Vi vände. Gick tillbaka samma väg. Över bron. Mötte ett par. Vältränade. Sportiga. Ärtigt sportklädda. De kunde inte heller låta bli att stanna, fast den typen av människor alltid verkar ha så bråttom. Säger kanske något om utsiktens oemotståndlighet?

Jag drömde inte om blommor. Kommer inte ihåg att jag drömde något alls den natten. En annan natt drömde jag om Jonas Karlsson. Nej, inte skådespelaren. Sportkommentatorn. Måste sett på för mycket sport på TV. Skulle gärna sett mer av våra fotbollsdamer dock, men tyskorna var bättre, så var det bara.

Snövit var nog inte en tysk saga från början. Läser mig till att folksagan kan ha anor ändå från medeltidens Italien. Sedan skrev bröderna Grimm ner den. 1937 gjorde Walt Disney en film. And all the rest is by the way, som man säger.

Bokmärken är verkligen något som jag skulle kunna nörda ner mig ordentligt i. Har till och med skrivit ner ordet bokmärkesbok? på kom-ihåg-listan som jag ska ta med mig till bibblan nästa gång. Antagligen menar jag att jag vill läsa lite mer om deras historia. Vi får se. Listan börjar bli så lång. Något av Modiano står fortfarande överst. Strax ovanför Ny blombok av Gunnar Kaj?

:)
/helena

ps Skulle gärna ha tipsat er om den mysiga presentaffären, där det har hänt att jag har köpt med mig ett ark bokmärken då och då. Men den ska stänga nu. För evigt. Om den inte redan har hunnit göra det. Synd, det var en sådan härlig, gammaldags affär. Opretentiös, på något bra vis. Med fina grejor av alla de slag. Ett sådant ställe, där man kunde köpa sina julkort redan i juli, om man ville. Fick i alla fall ett bra pris på Snövit, och på alla hennes små män.

lördag 20 juni 2015

Vid Svartrama tjärn, vid den gröna bokhyllan


Lyckades fånga, de tre blyga strålar, som vågade komma in. Sent på kvällen kom de, och höll oss sällskap en kort stund. Och på tal om visa, så sjöng vi lite. Visa vid midsommartid bland annat. Lite Taube, något om en ekorre, har jag för mig. Och så Povels underbara: Ta av dig skorna. "...Ljuva barfota dagar leker mänskorna med varann: Dricker, skrattar och dansar till en strumplästorkester. ..."

Bläddrade sedan vidare i sångboken. Läste igenom den briljanta texten till Karl Gerhards Trojanska hästen. Visste ni att Gerhard blev uppringd av självaste statsminister Per-Albin, efter att han (Karl Gerhard) hade framfört denna mycket kritiska text - mot Adolf och kompani - 1940? Jodå. Hade nog varit spännande att vara en fluga på telefonlinjen under det samtalet.


Rune är min idol! En del av er vet det säkert redan. Rune Lindström. Låter kanske inte lika sexigt som Mick Jagger eller David Bowie, men Rune är mannen! Multikonstnären, som både skrivit texten: Du lindar av olvon... alltså Visa i midsommartid, och målat förlagan till mina fem tryckta dalmålningar.

"Midsommardagen" står det längst ner till vänster på den som sitter uppe nu. Förstås. Och så ser man Salome dansa inför sin styvfar. Hon dansade de sju slöjornas dans, på styvfaderns födelsedag, för att i utbyte kunna få precis vad hon ville. Och vad ville hon då ha? Jo, Johannes Döparens huvud på ett fat. Såklart. Jodå. Vissa tjejer vet verkligen vad de vill ha. Fast i ärlighetens namn var det faktiskt Salomes egen mor som uppmanade henne att önska sig "uppviglarens" huvud på ett fat.

Var tvungen att friska upp mina mycket begränsade bibelkunskaper för att verkligen bekräfta att det är Johannes Döparen(s huvud) som sitter fängslad på Rune Lindströms kurbitsmålning. Enligt obekräftade källor föddes Johannes Döparen sex månader innan Jesus, därför firade man hans minne, dag, den 24 juni. Alltså på midsommardagen. Vi firade midsommardagen, här i Sverige, just det datumet, 24 juni, tills man ändrade det någon gång i början av 1950-talet.

Nog om det. Men jag kan inte få nog av den roliga dalmålningen! Titta bara på alla små detaljer! Som paraplyet i Salomes mors hand. Hör ni inte hur hon nynnar? Under mitt paraply, ply, ply...

:)
/helena

ps Det kan mycket väl vara ett av mina bästa fynd någonsin, de fem dalmålningarna, i mappen som kostade tjugofem kronor på Röda Korsets second hand. Synd bara att det dröjer ända tills advent nu, innan det är dags att sätta upp nästa fantasifulla kurbitsskapelse. Vill ni läsa mer om upphovsmannen Rune Lindström? Då kan ni gå in här, hos Riksarkivet: G Rune Lindström, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10705, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bernt Bergström), hämtad 2015-06-20. Och läsa där, om en mycket begåvad man. En man, vars CV verkar sträcka sig längre än självaste vägen till himmelen.

torsdag 18 juni 2015

Midsommarpimpat!


Funderade först på om jag skulle kalla det hela för "kvinnopimpat sovrum", men det lät kanske lite för, ja, vågat. Vågat på fel sätt. Men kvinnopimpat är faktiskt just precis vad det är! Det finns alltid många kvinnor i vårat sovrum, ehum, så är det. Nu är det fler än vanligt!


Även om det har smugit sig in en högst manlig fruktbarhetssymbol i kvinnomixen. Men det är bara en liten, liten stång. Knappt något att bry sig om. Blink-blink.


Tycker så mycket om min skånska blomsterflicka, hon är lite ovanlig i uttrycket. Ovanlig jämfört med dem man oftast ser. I den mån hon har något ansiktsuttryck alls. En liten näsknopp är allt som behövs. Och en hårknut! En glansig, brunglaserad håruppsättning. Till det; krage, knappar, en randig, vid kjol och saken är midsommar! Hälsingborg kommer hon ifrån. "Made in Sweden". Förmodligen på Deco. Texten under kjolen är lite svårtydd. Det finns nog en signatur där också. Ett par bokstäver, initialer, men jag vet inte säkert hur de ska utläsas. Det är för suddigt.


Tycker om den murriga känslan i mina foton. Känns som att den adderar något till den naturmytiska helgen. Det ska kännas som att det lurar något väsen bakom varje buske. Bakom varje sovrumsdörr. Kanske ett skogsrå? En alv? Och Näcken som hörs spela, vid bäcken, en bit bort?


Eller i närmaste faluröda sagoby. Kanske är det en by som finns på riktigt? Det får vi fråga Kerstin Westin om. Hittade en bordstablett (!) med målat motiv av henne, på en utförsäljning. Det laminerade plasthöljet var sönder, så jag klippte lite vilt i byns nederkant. Ansande gräset med lie liksom. My kind of pyssel. Klipp, klipp i en bordstablett, en klädnypa på en kemtvättsgalge och så är väggprydnaden klar!


Även spegeln har fått sig en dos sommarromantik. I form av självaste Selma Lagerlöf. Något ur fokus går hon här, arm i arm, med sin egen Gösta Berling. Det lilla vykortet kommer från: Förlag AB Herman Anderssons Bokhandel, Karlstad. "Från Selma Lagerlöfsspelen - De blå Sagornas spel - på Kollsberg vid Sunne."


Med Anna Anchers läsande dam (Valmuer på et bord foren en laesende dame. 1905 [udsnit]. Skagens Museum.) i tankarna, börjar min, vår, sommarledighet. Så vill jag sitta. Precis så. Med näsan långt ner i en bra bok. Gärna med ett fång röda vallmor bredvid mig. Eller ute på en äng, under en halvblå himmel, på en vacker filt. Eller i en nybäddad säng. Eller i ett skogsbryn. Eller i soffan med ena ögat på en halvdålig film. Eller på ett sommartomt bibliotek. Eller med ett lätt regn i öronen. Eller...

:)
/helena

ps Er kommer jag givetvis inte att överge, det är inte tanken i alla fall. Jag hoppas på en inspirerande bloggsommar. Kanske känner jag för att delge er mina bästa tips och länkar, kanske blir det mest foton och tankar? Lusten får styra. Lusten till "de redan använda sakerna" förstås. Lusten till att skriva. Och lusten till att blogga!

onsdag 17 juni 2015

Ba(y)lansakt


Den stod på golvet - som en trettio centimeter hög vas bör kunna göra - dold under ett stort fång av orange, exotiska blommor. Exotiska och exotiska, det var förstås konstgjorda växter, men jag tror att de försökte leka exotiska. De stod där liksom utmanande, som en ståtlig ananasblomma eller en färgglad papegojstjärt eller så.


Det var nära att jag inte såg den alls. Först efter att jag tagit ett ordentligt varv runt den tre våningar (!) stora välgörenhetsloppisen, började jag undra vad som fanns under det yviga, orange blomsterburret. Och ta-daa; en tysk (golv)vas minsann. Inte den högsta varianten. Inte den mest uppseendeväckande varianten. Men med en dekor som jag verkligen gillar. Fåglar, i kombination med ett stjärnmönster som får mig att tänka på snöflingor. Snöstjärnor och roliga fjäderfän i kombination. Den har nästan en rysk känsla över sig.


Och färgen! Färgerna! Blågult, i en stilren kulörsammansättning. Ljusblått och beigegult. Lite åt guldhållet, om man är på det humöret. Små runda guldkulor. W-Germany, 64 30, BAY, står det i den vattenskadade bottnen. Antingen har den stått utomhus under en längre tid, eller så har någon varit för ivrig med att sätta många törstiga blommor i den. Den bruna glasyren inuti är smutsig och matt, men på utsidan (förutom i botten då) verkar den vara i prima skick! Inte en skråma så långt mitt öga har nått i alla fall.


Här står den nu; BAY modell 64, fångad i det bleka morgonljuset. I mitt stökigaste hörn. Bland andra saker som är på väg till sina rätta ställen. Bland tidningar och böcker som redan ligger på sitt rätta ställe - hur högt och farligt det än kan verka vara. Kunskap måste få ta plats, säger de ju. Och en del glossiga magasin måste såklart också få ta plats. Har man ett litet, men naggande gott, hem så har man.

:)
/helena

ps Vän av ordning ställer sig säkert en och annan fråga nu: Vad i sjutton gör den där scarfen där? Den som skymmer så att man inte ser dekoren ordentligt. Och står verkligen den ömtåliga keramikvasen kvar där uppe fortfarande!? Nej, svaret är nej. På fråga två alltså. Innan någon (läs mannen) hade hunnit sätta sina småfrusna sommarfötter mot den morgonsvala parketten, var vasen nedflyttad till fisknivå igen. Hur fin den än var, där uppe bland "fåglarna", så kommer den nog så småningom - efter en välförtjänt, och rejäl, diskning - hamna mittemellan. Förmodligen i fönstret. Vi får väl se. Ni får väl se. Och scarfen då? Nja, jag vet inte riktigt. Kanske hamnade den loppade halsprydnaden där för att jag funderar på att använda den i helgen, och ville smygprova den på en annan "hals" först. Eller så är det symboliskt, för min egen hals har småskavt hela den senaste veckan. Förmodligen sitter den där som en besvärjelse. Lite positiv voodoo, om det nu existerar någon sådan. Klart det gör!

Sommaren behöver inga stödord


Men om den gjorde det, då skulle jag kunna tänka mig att beskriva den som en spröd lingonblomma på ett smutsgrönt kanotskrov. 

:)
/helena

tisdag 16 juni 2015

Vykort från Berlin


Nej då, jag har inte flugit min kos.


Jag har inte övergivit er för en intressant världsmetropol.


Inte flytt till varmare breddgrader.


Jag är fortfarande kvar här.


Men en liten del av Berlin har flyttat hit. En gammal, pittoresk del.


En liten fågel viskade något i mitt öra. Något om att det inte kostade mer än fem kronor att få en hel bunt, färgglada, små pyttedelar av Berlin (med pytte pytte pyttesmå människor i!), att bo, och trivas, i ett alldeles vanligt kök i Borås.

:)
/helena

fredag 12 juni 2015

Här vill jag vara. Precis här.


Mellan modet och dumdristigheten
mellan mjölken och smörgåsen
mellan kråksparken och fotbollen
mellan gräset och kofoten
mellan målet och meningen 
mellan barken och årsringarna
mellan stammen och hövdingen
mellan cowboyen och indianen
mellan frihet och ansvar
mellan prins och prinsessa
mellan dikt och verklighet
mellan din styrka och min svaghet
mellan glömskan och aha-upplevelsen
mellan min styrka och din svaghet
mellan hållplatsen och låt-gå-metoden
mellan den dun-dun-dun-dunkande rälsen och perrongen
mellan betongen och bokskogen
mellan fröna och de vissna bladen
mellan fjärilens vingar
mellan dina armar
bakom dina ögonlock
mellan orden
på jorden
hos dig.

:)
/helena

torsdag 11 juni 2015

Beethoven & blommor & &


" ... Symfonin har fått många olika tolkningar. Av Beethovens samtida uppfattades den av somliga som en skildring av en revolution, andra menade att den illustrerade lantliga scener. Man har nästan tyckt sig finna allt i denna symfoni, från jaktscener och titanstrider till kärlek och bondbröllop. ... "


Han ser så barskt ut - den käre Ludwig. 1812 sammanställde han den sjunde symfonin. Den symfoni som mannen valde när jag bad honom välja ut något som han tycker mycket om, som är komponerat av Beethoven. - Välj helst inte ett av de verk som känns helt "uttjatade". Sa jag. Tänkte att det kunde vara fint att ha ett levande stilleben för en gångs skull. Ett tonsatt stilleben. En motsägelse javisst, men en klingande vacker sådan.


Blommorna som jag plockade i fredags står fortfarande ganska rakryggade. Egentligen vågar jag knappt visa upp dem här, för jag är lite orolig att det kan vara något fridlyst, som jag har fått med mig hem. Vet ni vad det är för en sort? Jag har ingen aning. Men de är skira och stolta på samma gång. Och söta med sina små klockliknande blommor.


Ni känner säkert igen porträttet på den store musikmästaren. Det här måste vara en av de vanligaste avbildningarna av Beethoven. Min sentida kopia, hehe, är förmodligen målad av en glad amatör - en väldigt glad amatör? Men den är charmig. Fast det var nog mest den vackert utskurna ramen som lockade mig. Kanske ska jag använda ramen till något annat? Hm. Då blir hans blick antagligen ännu barskare.


& &! Det var nog mest för att Ludwig vans halsduk matchar mitt &-tecken som han fick komma fram ur de dammiga tavelgömmorna. Tänk att man kan bli så glad över att hitta ett litet och! Kunde inte bärga mig längre, var bara tvungen att visa er min lilla glaskrumelur. Hittade den förra veckan. Jag förmodar att den är tillverkad på Bergdala glasbruk någon gång under 1970-80-talen. Det var Bergdala som tillverkade namn i samma stil. Kommer ni ihåg dem? De satt på väggarna i många barnrum när jag växte upp. Då & då kan man hitta en Lisa eller en Rune eller en Åke eller en Charlotte eller nåt på loppis. Om man har tur. Eli på Femtiotalsjakten har, minst, en g-klav. Själv har jag ett &. Och ett namn. Inte Helena. Ett annat.


Borde kanske skrivit något om det nyligen utdelade Polarpriset (med kvinnliga förtecken!). Men jag fastnade på röda mattan, som tydligen var blå. Bara en massa klänningar och kändisar och en blåklädd Carola som kysste sin nya man.

Så, ni får nöja er med Beethoven. Jag tänker mig att citatet (ur Musikens Värld, AB Kulturhistoriska Förlagen Göteborg, Sverre Hagerup Bull, Kjell Bloch Sandved) kan passa in på mycket annan musik också. Bra musik kan tolkas på många olika sätt. Få en att känna många olika saker.

:)
/helena

ps Den sjunde symfonin fick överlag ett gott mottagande av samtida kritiker, men det fanns de som ansåg att. "... första och sista satserna måtte Beethoven ha skrivit under påverkan av alkohol! ..." Han kanske inte var så barsk ändå?