Kisse i kasse

Jag vet, jag vet - det här är inget nytt. Det finns redan tusen och åter tusen gulliga kattbilder där ute. Ja, säkert ännu fler. Miljontals? Biljontals? Och det här är inget vidare bra foto. Det här hände på den analoga tiden.

Det är kväll. Blixten är på. Det såg ut så då. Det är pixligt och suddigt och dant. Men ändå. Ändå på något vis, tycker jag att den har sitt berättigande. Bilden. Kattbilden. Sin rättmätiga plats ute i den stora vida cybervärlden. Det är ju min lilla älskling ju. Min pälskling. Den lilla svarta. Det här var min lilla älsklingsskatt. Ja, skatt.

Det är drygt tre år sedan hon försvann till andra jaktmarker nu. Vi fick mer än sexton fina är tillsammans. Hon var min allra bästa vän när jag var 25 år. Hon var min superbästis när jag var 40. Det är en lång tid. Vi hade kul. Vi hade det jobbigt. Hon var sjuk en del. Jag var sjuk en hel del. Vi kämpade. Vi tröstade varann.

Först nu, tre och ett halvt år efter att hon fick vila från sin utslitna kropp, känner jag att det ens går att tänka sig att skaffa ett annat djur. Men samtidigt har jag svårt att tro att man kan ha sådan tur två gånger i livet. En sådan sällsam, sexbent vänskap slår nog inte ner två gånger på samma ställe? Eller vad tror ni? Kan man ha sådan tur två gånger?

Hon älskade att "hjälpa till" när jag påtade i vår lilla täppa. Hon nosade upp igelkottar. Tjurrusade upp för trädet. Åt gräs. Åt flugor. Skuttade. Var i vägen. Och så plötsligt var hon bara borta?! Aha. Där. På bordet. I planteringspåsen. I kassen. Kisse i kasse.

:)
/helena

ps Det är inte ofta som tangentbordet blir blött när jag skriver, men nu är det det. Och det beror inte på störtskuren som drog förbi den lilla täppan alldeles nyss.