Orangeri hurra!

Så var det då invigt; Orangeriet. Byggnaden som bär den prisade arkitekten Gert Wingårdhs signatur.

Jag måste erkänna, att jag blev lite rädd när jag hörde att det skulle uppföras ett modernt glashus mitt i Stadsparken. Hu, tänkte jag, en byggnad som kommer ta allt fokus. En arkitektlåda som kommer tvinga bort grönskan. För jag tror bestämt att vi behöver våra parker, våra gröna lungor mitt i stadsmiljön. Vi behöver ha platser fulla med fågelsång och vajande träd, mitt i bruset. Vi behöver närheten till naturen även när den inte är nära - egentligen. Men nu, nu måste jag erkänna att Orangeriet blev mycket bättre än jag trodde. Det är snyggt. Smakfullt. Och den naturliga grönskan behövde inte maka på sig så mycket som jag befarade, eftersom "glasrundeln" inte blev så stor.

Kanske kunde ni inte bry er mindre? Jag menar, en liten gudsförgäten byggnad i den lilla gudsförgätna staden Borås. What's the big deal, liksom? Jo, den stora "dealen" är att det mesta härinne ska handla om miljön. Fokus ligger på hållbar utveckling. Restaurangen till exempel, den ska servera mat med honnörsord som "ekologiskt", "närproducerat" och "tillgång efter säsong" för ögonen. För magarna.

Grönt ute, grönt inne. Orange inne, orange på väg in genom dörrarna. Med tanke på det gröna fokuset så kände jag att ett sådant här inlägg ändå kan ha relevans en bra bit bortanför vår lilla stads gränser. Visst är det fint att man kan sitta inne mitt i parken, och ändå känna sig som att man är ute? Mitt i spenaten. Även om det där gamla pratet om att det regnar så mycket i Borås förstås bara är en myt. Så det så.

Sanningen att säga; det var inte många timmar som jag och mitt sällskap deltog i denna tvådagars-invigning. Det handlade nog snarare om minuter för våran del. Men vi fick i alla fall se, och höra, Daniel Lemma spela exakt en och en halv låt, innan det var dags att gå hem och sova.

:)
/helena

ps Fast det är klart, mannen och jag tittade ju på en film först, innan vi gick och la oss. En ganska bra film, med Bradley Cooper, Zoe Saldana, Olivia Wilde och Dennis Quaid i några av rollerna. Och så fick jag se min gamla engelska favorit Jeremy Irons i rollen som en mycket gammal man. The Words. En film om en författares vedermödor och dilemman. Om skrivkramp, Paris, kärlek och respekt. Kärleken till orden. Respekten för orden. Kärleken till din nästa. Respekten inför din nästa.