Ett av de här fotona räddade mitt liv. Nja. Åtminstone min kväll. Ett av de andra gav strofen "prickigt sommarskinn" en ny - högre, intensivare - innebörd. Ett tredje är mest vackert, men påminner mig om känslan som infann sig den allra första dagen på sommarlovet. Det fjärde är ett sådant där ögonblick som bara uppstår, och som det först i efterhand står klart för en hur speciellt det var.
Fotona har det gemensamt att de alla togs förra veckan.
- Du märker ingenting när du fotar, sa mannen. Och hur märkligt och bakvänt det än kan låta - för fotografering handlar ju mycket om att just lägga märke till saker... - så är det sant.
När vi stod där på ängen, nära hästhagen, så hade han, mannen, varit klok nog att ta på sig en jacka. Jag hade på mig en kofta, en glesstickad kofta - en kofta som ropade - skrek! - ut till knotten att; här står en festmåltid och märker ingenting om ni vill ta er ett bett! Så det gjorde de. Flera hundra bett. Nej, jag överdriver inte, jag har bett överallt. I handflatan. I svanken - O' Boy vad många jag har där. På axlarna, fötterna, knogarna. Knottbett, knottbett h-e-e-e-ela dan! Och på kvällen. Oj, vad de kliar då. Liksom kli upphöjt till två.
Vi var bara inne en snabbis, på restaurangen i det nyinvigda Orangeriet. Skulle mest kolla om de bjöd på något gott. Kikade runt lite bland de kloka, hållbara orden i utställningen, och sedan vände jag mig om och såg en vit, mjölig hög, på det alldeles nygjutna betonggolvet. Ojdå, har någon redan spillt rödvin där under, tänkte jag. Strax därefter sammanföll min väg med mannens igen och jag frågade, mest på skämt, om han hade sett att någon redan hade spytt på det nya, ljusa golvet. Och han tittade på mig med en blick som sa: Du är otrooolig. Sedan sa han något med munnen också: - Såg du inte? Märkte du inte? När hon, tjejen med det långa håret, spydde? Nä, va? sa jag. - Det måste varit när du fotat då, konstaterade mannen, med ännu en ögonrullning.
Till saken hör att jag har "spyskräck". Jag vet att det finns ett finare, säkert latinskt, namn för det, men det är säkert ingenting någon av oss vill lära sig. Det är mest ljudet jag inte tål. Kan må illa en hel kväll efter att ha hört det. Så jag blundar ofta när vi ser på film. Och håller för öronen. Förresten, verkar det inte som att många amerikanska filmer har en obligatorisk "spyscen" inskriven i sina manus?! Som tur är återfinns den oftast i början, så att jag kan slappna av sedan. Puh.
Flickan med bollen påminner mig om en annan episod. Eller episod och episod, snarare ett kort meningsutbyte vi hade:
- Titta, en flicka som plockar blommor. Sa jag. Här, precis intill motorvägen. Ser du? En kvinna som plockar blommor precis vid den stora vägens kant.
- Hur ska du ha det? Frågade han. Är det en kvinna eller en flicka?
Och jag svarade, efter att ha funderat en kort stund: - Jag vet faktiskt inte. För hur ska jag kunna veta hur hon känner sig just idag.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar