Ljus & mörker. Mörker & ljus.

Det är så här jag vill sluta månaden - med solrosor. Det ukrainska folkets kamp får inte släppa sitt grepp om våra näthinnor. Vi är skyldiga att vara digitala ögonvittnen i detta brutala krig. Ännu ett onödigt krig. På grund av förlegade och unkna och odemokratiska tankar från en av världens ledare. En så kallad ledare, som numera kan lägga ordet barnamördare till sitt redan mycket brokiga, bråkiga och konservativa CV.

Världen har kastats mellan hopp och förtvivlan många gånger de senaste åren, det vet vi. Vi behöver se ljuset i mörkret nu. Det börjar bli tungt för alla oss feminister, miljö-muppar och jämlikhetsivare att bära så mycket mörker. 

Abortfrågan. Hur kunde det hända? Vad som helst kan hända - när något så demokratiskt och medmänskligt som rätten att göra abort ifrågasätts. Och inte bara ifrågasätts den här gången, rivs upp. 

Det demokratiska maskineriet gnisslar och grusas från höger till vänster, från öst till väst. Vad kan vi göra? Vi kan inget annat göra än att fortsätta höja våra jämlika, jämställda, feministiska, solidariska, fredliga och kärleksfulla röster ännu högre. 

Vi som kan alltså. Vi som fått förmånen att använda yttrandefriheten, vi som har skyldighet att använda yttrandefriheten till något positivt för alla de vars röster inte hörs. För de som tystas. För dem måste vi höja våra röster.

Vi får fortsätta olja feminism, solidaritet och demokrati så gott vi kan. Så ofta vi kan. Tillsammans är vi starka.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Jo, ja, jag har många tankar om det faktum att vi närmar oss en vapenvänlig försvarsallians här hemma i vårt land. Det är inte som att jag bara ser grandet. Jag ser bjälken också, tro mig. Och det skrämmer mig något oerhört att våra socialdemokratiska politiker är beredda att krusa vilka odemokratiska röster som helst, för att gå med i en allians som inte direkt sätter en kärnvapenfri värld högst på dagordningen. Men det är ett mycket längre inlägg.

Bloggen har slängt av sig knytblusen!

Konstigt, samtidigt som allt går i lägre tempo på sommaren går allt på högvarv. All kultur, som legat i träda i flera somrar nu, ska börja snurra och spinna igen. Karusellerna ska börja köra igen. Festivalerna blomstrar och gatulivet ler. Men ändå är sommaren en slumrig tid. 

Det är exakt så här jag ser på årets sommar - som en klarvaken badanka. Den behöver mest plaska och finnas till, men den kan inte låta bli att titta i alla sommardigra program och event-kalendrar. För den vill ju så gärna ta igen allt den förlorat.

Det är där jag tror våra kära badanka tänker fel. För jag tror nämligen inte vi har förlorat något (mer än alltför många ovärderliga människoliv förstås). Annars tror jag att de senaste årens kulturdvala och allmänt lugnare tempo ska ses som något bra. Eller åtminstone som något okej. 

För det är okej att reflektera och ägna sig åt annat än det som vår världsvana badanka har fått för sig är livet. Det är okej - mer än okej - att låta tankarna vandra i lugn och ro. Du behöver inte alltid ha något på, kära fru Anka. Du behöver inte alltid ha koll på det senaste. Veta var festen är just idag. Och. Du måste tillåta dig att våga lyssna till dina egna tankar ibland också. 

DET, om inget annat, hoppas jag den här tiden har lärt dem som inte vågade det förut - att våga lyssna på sig själva.

Våga lägga örat mot ditt eget tempo. Mot din egen färdplan. Mot ditt mål. Målmedvetet eller mera sökande, det beror på dig, lyssna bara efter, så hör du. Och glöm då inte, lilla rara vilsna plaskanka - att vägen är målet.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Och nej, ni behöver inte oroa er. Bloggen har nog mest löst upp hårdknuten i halsen, inte slängt av sig den seriösa blusen helt. Det kommer fortsatt att blandas högt och lågt härinne. Mest vintage såklart. Men visst ska även den här bloggen få lägga de stora tankarna lite längre ner i solväskan ibland. Det är ju trots allt sommar!

Mitt sommarprat

Det skulle ju kunna handla om så många saker. Ja, bokstavligen, om de älskade vintage-tingen förstås. Men också om andra ämnen som engagerar. Klimatet - känns som att sparka in många öppna dörrar i mitt fall, om jag skulle prata om det. Det skulle bli för tråkigt. Även om det är absolut nödvändigt att prata om det.

Det skulle kunna handla om en speciell händelse ur livet, men det känns ju väldigt gjort. Något omstörtande och omvälvande? Nej, det är för gjort, som sagt.

Vad jag bubblar om? Jo, jag började fundera på vad man skulle snacka om - om man fick den stora frågan som vanlig dödlig gräsrot, någon gång - om att hålla i ett sommarprat i radion. Vad skulle man avhandla då? Vad skulle man säga? Som inte redan är sagt. Av alla andra.

En gång i tiden gjorde jag ju faktiskt en variant härinne. På temat musik. Tanken var att allt skulle handla om musiken, i stället för att musiken bara skulle vara ett komplement till pratet. Allt ljus på musikens kraft. Men det kanske också är gjort vid det här laget?

Sedan kom jag på det. Det skulle handla om ingenting. Huh? Ja, om en helt vanlig dag bara. Kanske till och med om just den dagen, då sommarpratet skulle pratas in. Vad sägs om det? Eller är det också gjort?

Lite så här:

Log mot mig själv i spegeln. Räckte ut tungan. Bara för att få bekräftat att spegelbilden inte hade någon annan tanke eller föresats än jag själv. Hällde upp min andra kopp te. Log igen. Mot honom. Min bästa vän och lover. Lyfte penseln. Lät den sedan ligga. Såg solen stiga. Och sjunka. Och kände den där glädje-ilningen i magen igen. Livet. Igen.

Fast det kanske blir lite trist, i längden, om det skulle visa sig vara en av dessa dagar när inte någonting särskilt alls händer. När det mest dramatiska som sker en dag är att osten har blivit hård och knäckebrödet lite mjukt i kanterna. 

Men ändå. Det alldeles vanliga livet. De vanliga dagarna. Det är ju dem vi borde bli bättre på att se. Och att ta tillvara. Visst?

Kommer knappast få frågan. Gillar ju inte ens att lyssna på radion, knappt. Mer än Melodikrysset ibland. Och det blir ju ändå mest att man strömmar det nuförtiden, när man hinner. Men det gillar jag. När vi sitter där och försöker lösa det tillsamman, han och jag. Utan att ha själva kryssplanen framför oss, för det tycker vi är fusk. 

Men då blev det musik ändå, som blev slutsatsen här. Det allra bästa sommarpratet är det som inte hörs? Inget snack, bara mycket verkstad liksom. Musik. Musik. Musik. Och kanske en och annan dikt? Om vardagen:

 

Smulor på bordet.

Gillar dem.

Låter dem ligga.

Boken vi började på är inte bra, mest trög.

Alla sänder sina bästa tankar, jag också, men är det någonsin någon som gör något åt krigen - på riktigt? 

På lång sikt.

På sommar-avstånd ser alla världspolitikens utmaningar och konfliketer mindre ut än grannens semesterplaner.

Som skilda planeter.

Jag bara undrar. Idag också.

Går en promenad.

Går hem igen.

Går en promenad till.

Kramas.

Tänker på de som inte har någon att krama, idag heller.

Sätter upp håret, fäller ner det igen.

Läser lusen av en gammal växt - och låter den svälta som straff för att den vägrar bli grön och skön igen.

Skriver något.

Äter något. Gott.

Har en lång och givande konversation med en vän. Igen. Och igen.

Vi kommer överens om att aldrig tystna. Att aldrig acceptera orättvisorna i världen.

Sedan äter vi oss mätta, igen. Och igen.

Ser ett avsnitt av Vera. 

Klipper med ögonen. 

Undrar vad vi ska avhandla för floskler nästa gång. 

Nästa dag.

Gäsp.

Sov gott.

/helena

Låt oss se vad vi kan (åter)använda denna måndag till

Oj, som jag funderade. Och funderade. Och tänkte. Och tänkte lite till. Hur ska det gå till - att slippa de där högarna av kläder som jämt blir liggande på stolarna i sovrummet? 

Den här delen av sovrummet, som dessutom används som arbets- läs- och allmän myshörna, behövde ett lyft, kände jag. Visserligen är stolarna snygga och så, men vad hjälper det när det alltid ligger halvanvända kläder på dem? Sitter på dem, gör vi aldrig heller. Därför kändes de överflödiga här. Och lite svåra att flytta fram och tillbaka, när utrymmet behöver användas till diverse arrangemang och fotograferande.

En herrbetjänt vore nog bra, tänkte jag. De brukar ju gå att ropa in begagnade på auktioner, för en hyfsad peng. Men nej, den skulle fortfarande vara väldigt synligt från övriga hemmet, eftersom dörren mellan rummen oftast står öppen. Och så snygga är de väl inte ändå? tänkte jag då. 

En stege då? Ja, varför inte? En sådan där nätt klädstege, som kan stå lätt lutad mot väggen. Av bambu eller något annat lättviktigt material. 

Till slut blev det nästan hål i golvet, av alla funderande varv jag gjorde. Men så plötsligt - bing! Glödlampan, förlåt LED-lampan, uppe i det överhettade huvudet började plötsligt att blinka:

Varför inte utnyttja det vi redan har?

Vikväggen! Plocka ner alla dekorativa småting och tavlor och placera några gamla snygging-galgar där? Yes.

På tal om återanvändning: Visste ni att man kan byta ut den här delen på gitarren? Den som sitter längst upp på halsen? Spänn-delen, så att säga. Vet inte vad den kallas. Spännskruvsdelen liksom. Nej, det visste inte jag heller. Eller jag hade aldrig tänkt på det, förrän en av mannens gitarrer behövde en ny sådan här del. 

Och nu är den här snygga - men obrukbara till sitt egentliga syfte - delen över. Det här är den utbytta, gamla. Och den tänkte jag förvandla till något annat, eftersom den är så dekorativ känns den onödig att bara kassera.

Hm. Får allt ta mig några rejäla tänkarvarv till, tror jag bestämt.

Vi tar en färgglad paus så länge. Vilar ögonen mot de tre alster jag hann avsluta igår. En av dem heter förresten: Gitarrkropp och själ. En annan Miljörörelsen. Blev riktigt nöjd med alla tre faktiskt. Äckligt självnöjd nästan. Mannen tyckte också att de var okej. Mer än okej, för han hoppade faktiskt jämfota upp och ner och high five:ade. Så bra tycker vi att vi är. Ja, Jante har inte bara semester, han har flyttat från stan. Flydde landet lagom.

Det var det. Lite nyskapat. Mycket återanvänt. Det är lätt hänt. Haha. Nej, det tog mycket tankekraft, som ni säkert förstod. 

Men nu hänger allt på vikväggen, så att säga. Vi får väl se om det här var en sådan jättebra idé, eller bara bra. 

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Hade ju en annan fundering också. Något annat färgglatt och återbrukat. Hm. Får jag tid till det denna sista måndag i juni, tro? Tisdagar går ju annars också bra att återanvända. Och onsdagar, har jag hört. För att inte tala om torsdagarna. Eller vilken dag som helst. Twentyfourseven. Ett bra mått på återanvändningspotentialen. Alla dar i veckan!

Här hemma - lättja, skrynklor & läsvärt

Hej på er. Hoppas ni har fina dagar. Här hemma tittar vi på finsk serie och läser norsk bok. Hör glassbilen köra förbi samtidigt som vi lägger både sia och triumf (förutom två svenska ord är det dessutom två glassmärken, reds.anm.) i scrabble.

Tänk om man skulle sätta upp en gardin där ändå? Nej, så tänkte jag inte. Vill egentligen inte ha gardiner alls, men har något litet tygstycke i en del fönster ändå (som den gröna klänningen i köket, ni vet). Men det här gamla påslakanet är så himla snyggt. Tunnslitet. Har säkert hängt med mannen i mer eller mindre hela hans vuxna liv. Vi funderade seriöst på att slänga det vid senaste tygrensningen, men sedan blev vi förbannade.

Jo då. På att gammal textil som inte bör/ska återanvändas via second hand-marknaden bara ska slängas i brännbart. Va?! Har vi inte kommit längre än så? 

Varför finns det ingen rutin på våra återvinningscentraler för att samla upp och skicka kläder, mattor och annat tyg vidare till ställen som kan återvinna textilfibrer till nya textil-gods av diverse slag? Jag bara undrar. Visst låter det både märkligt och bakvänt och knäppt? Och klimatovänligt.

Att använda kläder och tyger på nya sätt, det vet jag att vi redan är bra på, särskilt här i vår bygd. Sedan gammalt finns det ju dessutom nya sätt att bruka trasmatte-tekniken. Att väva nya traditioner av gammal teknik.

Men det här med att återanvända själva textilfibrerna då? Frågan stör och berör. Känns angelägen. Måste utredas vidare, känner jag.

Anyway. På grund av att det här underbara påslakanet från anno 70- 80-tal bara skulle bli till lågor och aska annars (och ja, fjärrvärme, men det duger ändå inte att släppa ut så mycket fossilt i form av återanvändbara material år 2022, tycker jag) fick det tvättas och fräschas upp. Och komma upp i fönstret. Skrynkligt och dant. Men ursnyggt!

Men den randiga, ärvda, grå/röda mattan som legat i många många år i arbets- mys- och läsdelen av vårt sovrum, den fick faktiskt gå i brännbart nu. Nu när bonaden fick lägga sig platt och pretty där istället. 

Känns sorgligt, men vi orkade inte lägga den slitna gamla mattan i någon mellanstation (läs förrådet) i väntan på att reda ut hur det verkligen förhåller sig med textilfibrernas återvinning. Burn baby burn, typ. Så otroligt sorgligt samtidigt, om vi inte har kommit längre med återvinningstanken och textilfibrerna. Fortsättning följer. Jag ska ta reda på mer om det här. Har redan ring ett par samtal i ärendet, ska ringa fler. Om inte förr, så när semester och ledighet är över för kontorsnissarna. Lovar hålla er uppdaterade. 

Kanske är platsen/landet/staden/kommunen där du bor mycket bättre på det här? Har din plats på jorden kommit längre vad det gäller återvinningen av olika textilmaterials minsta beståndsdelar? Dela gärna dina kunskaper och tankar med oss andra här inne. I en kommentar. Eller ett mail. Jag vet ju att det finns länder som inte "bara" bränner utslitna och uttjänta kläder och mattor och dukar och dylikt. Kanske bor du på en sådan plats? Berätta gärna mer om det i så fall. Tack på förhand! 

Hoppas ni är rädda om er på vägarna där ute. Oavsett om ni är på väg till eller från något. Ta det lugnt. Oavsett vad motorvägen heter. Vi har just börjat läsa ett par rader i E 18 av Knut Faldbakken, och det känns märkligt att det samanfaller med det hemska brott som begåtts i Norge i midsommarhelgen. Men så är livet - fullt av sammanträffanden. 

Mali. Läste ni om hur många civila som dödats där? I en sedan länge pågående konflikt. Det var inte i det allra senaste nyhetsflödet jag såg det, men relativit nyligen. Varför jag nämner det? För att vi måste fortsätta blicka längre ut över världen, för att vi inte bara får stirra oss blinda på det som händer i vår omedelbara närhet. 

Människorna i Mali är också våra grannar. Världen är inte så stor som vissa tror. Alla som på den här planeten bor - de är våra grannar. Vi ska finnas där för alla oskyldiga offer. Inte minst barnen. De ska alla få plats i våra tankar och omsorger. 

Med det sagt sänder jag givetvis mina bästa styrketankar till de drabbade i Norge. Skönt att höra att de gick i ett spontant Pride-tåg där ändå, för att visa att de inte låter sig tystas. Kärlekens röster måste höras och höras. Och höras.

Hittade så många fina böcker när jag rensade i ett av våra bokskåp häromdagen. Hittade framsidor jag verkligen glömt. Som den här. Så snygg! Tyvärr minns jag inte om dikterna var bra... Får väl kolla upp det någon vacker dag.

Just nu bläddrar jag mest i mina gamla vänner; inredningsmagasinen. Gärna med jultema. Ni vet ju att jag gillar ljus och värme mer än något annat i sommartid. Alltså som i julgransljus och varma färger på textiler och pynt. Gillar att se den gröna lätta sommardagen ovanför tidningskanten, som kontrast till det rödlätta magasinet fyllt av antika kälkar och rutiga julhjärtan. 

Läste förresten i ett från 2007 nyligen. Inte med vintern i fokus, utan ekologi och miljö. Det slog mig hur lite som egentligen har hänt på den fronten. Missförstå mig rätt, det händer ju jättemycket på klimatområdet hela tiden. Det går framåt. En hel del rör sig i rätt riktning, jag vet (även om matt-fibrerna fortfarande ska bli fjärrvärme tydligen...), men ändå. Snacket. Det låter väldigt likt. När jag läser orden som är femton är gamla, låter de förvånansvärt lika de som fortsatt gafflas. Som om tugget aldrig utvecklas, tidsanpassas eller börjar silas finare. 

Konstigt.

Trots extremväder. Trots den pågående uppvärmingen. Trots att alla vet att det inte finns något sedan längre. Trots det, går snacket nästan likadant.

- Det vore väl kanske bra om vi handlade mindre mängd grejer, säger många nu också. Men det duger ju inte. Vi måste handla mycket färre nya grejer! Bara köpa begagnat, när det går. 

Och börja med att titta på vad vi själva redan har. Vad kan man förvandla till något annat? Med lite fantasi, ett par spikar och mycket påhittighet kommer man långt. Utan att röra sig en meter i affärens riktning. Eller pilla på några lättåtkomliga digitala köp-nu-knappar.

Sköt om er.

Och simma - och handla - lugnt.

/helena

Tog med mig några fina ut i Kröklings hage

Tänk om det inte blommar alls där ute? Bäst att ta det säkra före det osäkra och ta med sig några vintage-blommor ut, ifall ifall. Lite så tänkte jag. Inget är ju finare än de redan använda blommorna, vetja. Packade med mig både ditten och datten och...

...fikakorgen...

...och den här kramgoa mannen!

Kröklings hage. Ett riktigt smultronställe. På vägen mellan Borås och Fristad. Ett av de första utflyktsmål vi besökte när vi flyttade till Borås för trettio år sedan. Vackert då, ändå vackrare nu. Förädlad och upphöjd känsla att sitta i sommarkvällen och höra allt surra och pipa och kväda i skogen runt omkring. Fast det allra finaste såg vi redan på vägen till bilen, här hemma alltså - fågelungar! Mamma mås (eller är det pappan?) flög som en vakande hök över sina duniga telningar.

Det var en kväll i juni. Och inte vilken som helst heller - midsommarafton!

Bakom nästa buske och glänta och krön, där förväntar man sig en huldra, en vätte och en björn. Va? Haha. Nej, inte det där sista, blev bara så bra rim ju. Något trollskt ligger över hagen. Kanske satt näcken en bit bort?

Nej, det var visst "bara" mannen som, ackompanjerad av några lågt stående solstrålar, joggade runt med guran för att försöka slippa ett par envisa myggor. (Ser han inte ut lite som Lasse Berghagen här? Hehe. En ung Lasse Berghagen alltså.)

Sedan tog vi den välhållna lilla vägen över den magiska skogen. Gick förbi brusande vatten och kom fram i Mölarp, där den gröna ön - med sin fjärlisstig - gjorde kvällen ändå mer förtrollad. Fast det är en annan historia. Men jag måste ändå säga, angående det här med att ta en promenad klockan nästan elva på kvällen och ljuset fortfarande gör en sällskap i skogen - det är livskvalité!

Sedan gick vi tillbaks. Och mannen hittade sitt plektrum. Litet som en insekt ju, bland alla andra små rackare.

Skål för sommaren då! (Om ni undrade vad vi hade i termosen så var det hallonsaft. Jodå. Så präktiga är vi, även om vi drack den i de finaste ömtåligaste vinglasen med blodgivardroppen på.)

Sedan puttrade vi hem i våran bensinbil. Sorry. Ingen kan göra allt i miljöhänseende, men alla kan göra något. Vi kör begagnat. Och det bästa sättet att inte tära för mycket på jordens begränsande resurser är ju - som alla som följer den här vintage-bloggen vet - att använda det som redan finns.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Check! Har alltid velat sjunga Uti vår hage i en riktig hage, och nu kan jag kryssa bort det från min blyga, begränsade bucket-list. Även om jag gärna skulle göra om det any day. Tack Kröklings hage, för denna gång!

Rolig & solig & funny & sunny. Det är vi det!

Haha. Ja, vad ska man tillägga? Det var ju det här med att det är så populärt med avatarer... Bland svenska antika musiker och så, menar jag. Och mannen är ju nästan antik, hehe. Och jag är pretty semi-antik i alla fall. Så då så. Here we are - våra avatarer. Med gitarren i högsta hugg! Ser ni hur gitarrkroppen liksom flyter samman med själva mannen? Är särskilt nöjd med den detaljen, måste jag säga. Haha. 

Annars kan man väl inte kalla den här lilla hälsningen för något annat än semi-bra. Lite som om en färgbegåvad fyraåring skulle varit i farten med kritorna eller så. Haha. Och när jag jämför med de små och deras förmågor, då vet ni att jag alltid förhåller mig mycket ödmjuk inför deras otroligt kreativa tänkande och allmänna härlighet. 

Gjorde ju faktiskt en avatar som var riktigt bra för ett tag sedan, men sedan havererade ju min bästa blogg-dator och däri någonstans försvann min sköna avatar. Men, här började jag om och försökte hamna i ungefär samma linjer. Randiga tröjan - på plats. De massiva låren - Yes! Och håret på en skön och grå och galen ända. Fina grejer.

Och nej, mannen är inte enögd, bara kepsen som kommit lagom på svaj och döljer den andra djupa källan.

Rolig & solig & funny & sunny. Det är vår glada midsommar-duo det. Och det är så mannen och jag hoppas att er midsommarhelg är - och förblir!

Sköt om er.

Och kram.

ps Ja, det var den lilla grejen det. Något enkel i sin utforming kanske, men ett lite skoj hej. Okej? Och hej hej.

Och förresten - det här är dagens riktiga inlägg - länka er gärna bakåt om ni inte hunnit ta del än. En aning, liiiite mer seriöst, hoppas jag.

Hoppas hon gör mer än drömmer

Det gjorde ont i mig, när jag såg alla tusenskönorna klippas bort. Och så läser jag om experten som återigen påminner om hur bra det är att låta gräsmattorna vara lite längre. Både som i att faktiskt låta stråna växa sig lite högre där det går - och låta bli att klippa så ofta. Är gräsklipparen dessutom bensindriven gör du förstås flera miljövinster genom att låta den stå overksam lite längre mellan klippningsvarven.

Det är ett aktivt val att välja mångfald, som jag brukar tjata om. Låt det finnas lite blommande växtlighet i de gröna mattorna också. Tusenskönor, klöver. Eller något annat som insekter och småfåglar tycker är smarrigt och inbjudande att cirkla runt och sprida vidare av. Och så är det ju så vackert, när tusen små miniblommor vänder sina ljusa och hoppfulla blomblad mot oss.

Med det (och Caravans rogivande LP-omslag från 1973) vill mannen och jag önska er en bra, givande och fin midsommar. Hoppas att ni som behöver vila får det. Och att ni som behöver glädje och samvaro får möjlighet till det. Även om det finns smolk i glädjebägaren.

Vi har ett krig runt hörnet. Vi har fler krig runt nästa hörn, och nästa. Vi har människor som flyr över vatten i små osäkra gummibåtar. Vi har klimatförändringar i form av översvämningar, extremvärme och mycket mer där till. Vi har så mycket att bry oss om. Så många att sända våra bästa tankar. Jordbävningar och olyckor fyller våra redan överfulla näthinnor. Men vi misströstar bara en liten stund, sedan vänder vi blicken uppåt och framåt igen.

Vi gör mer än bara drömmer om en bättre värld, vi sätter den i verket. Vi gör vad vi kan, så ofta vi kan. Och även om ni tycker det är tjatigt, vill jag påminna om Unicef och andra organisationer som ständigt har barnens bästa för ögonen - överallt i världen. Om vi får en liten smula över, när sill och nubbe och svindyra jordgubbar är uppätna, då sätter vi undan den smulan på ett 90-konto som vi litar på. Som Unicef. Röda Korset. Rädda Barnen.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Nej, jag hann inte fixa den där lite roliga grejen som jag pratade om i förra inlägget. Kanske hinner jag senare idag, vi får se. Få nu inte för höga förhoppningar bara. Det är bara en liten grej ju.

Här hemma - lite fix och trix

Puh. Till slut. Fast jag höll nog inte mitt löfte helt. Löftet om bonaden, som ni kanske minns? Att om jag inte hittade en permanent plats till den snart (sa jag då, för ganska längesen nu) lovade jag att skänka tillbaka den till second hand-världen. Men så till slut, kom jag på det - den får bli matta istället! Röda mattan, vem vill inte gå på den? Och gärna då i sitt eget hem.

Annars håller jag mest på med lite småplock. Plockar ner och ändrar om lite. Dessutom har jag ju blivit en hejare på att riva ut sidor ur gamla böcker. Här ligger till exempel Beethoven och väntar på att hitta sin plats.

Här, på dörren, nedanför sollampan (ja, det är en adventsstjärna från början...) har jag satt upp lite andra urklipp.

Det här ljuvligt blommande trädet ska planteras om, så att säga. Den här tavlan, som jag ropade in för en billig peng på auktion en gång, har ju varit det första jag sett när jag vaknat upp (om jag inte vaknat på andra hållet då - då är mannen det första jag ser!) och nu tänkte jag att den ska få komma fram någonstans där den får komma mer till sin rätt. Fram i ljuset och verkligen visa upp sin naturliga fägring och alla färgprakt lagd i tjocka lager. Vi får väl se om det kommer ta lika lång tid att hitta en ny plats för den, som det tog att flytta bonaden från väggen och förvandla den till röda mattan. Förhoppningsvis inte.

Det var bara det.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Hinner jag, då kanske jag tittar in med något litet senare idag också. Något kul, om jag får till det. Eller nåt, i alla fall.

En handfull smycken

Nästan som en Fem särskilt fina - i miniformat. Några somriga smycken som får plats i handflatan. Alla är dock inte inköpta second hand. Men alla är behjärtansvärda på något sätt.

* En elefant, för att påminna om de superintelligenta bjässarnas utsatthet för tjuvjakt och slakt, på grund av människors girighet och ständigt negativa påverkan på djur och natur.

* Snäckan. Blåmusslan. Den är vintage och vacker och symboliserar haven. Världshaven, som vi måste vara rädda om. Mängden smutsiga, farliga utsläpp måste minska, helst upphöra. Vi måste sluta behandla haven som stora badkar för gigantiska fraktfartyg. Plast och annat skräp måste bort från våra vatten. Avfall och hav, två oförenliga ord, som olja och vatten.

* Två små dalahästar. En för varje öra. Så att man lätt kan höra dem viska om sina vänner vildhästarna.

* Har du ett extra hål i örat tycker jag att du ska sätta freden där. Vi behöver höra fredens röst nära våra trumhinnor hela tiden nu. Nu nu nu måste krigen ta slut.

* Löv. Vem älskar inte löv? Gärna ett genombrutet och halvt multnat. För att påminna oss om de smått enastående processer som naturen utför varje år. Från musöron till gulnat och skrumpet och borttrollat.

* Fjärilen. Förvandlingskonstnären nummer ett. Från puppa till fullfjädrat flygfä. Just den här låter sina vingar berätta om projektet Flicka. "Jämställdhet är en mänsklig rättighet men världen ser annorlunda ut. Varje dag nekas flickor skolgång, tvingas in i barnäktenskap och utsätts för könsstympning. Därför driver Svenska FN-förbundet projektet Flicka. ..."

Det är ingen brosch, faktiskt. Den ingår inte i den lilla, men naggande goda, brosch-samlingen, egentligen. Det är en pin, som ingår i mannens pin-samling. Men självklart var jag bara tvungen att norpa den så fort han fick den!

Han har ganska många pins som påminner om saker vi måste fortsätta prata om, som det faktum att det fortfarande finns något så människofrånvänt och förhatligt som minor här i världen. Barn stympas av de vuxnas konflikter och krig. 

Ibland är det nästan så man skäms över att vara vuxen, så är det bara. Tur att vi inte tillhör de vuxna som generaliserar och drar alla över en kam. Det finns ju så himla många bra vuxna här i världen också. Så är det ju.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Här kan ni läsa mer om projektet Flicka, om ni vill.

Påminn oss gärna om Hjärnfonden

Samtidigt som det känns som att hjärnan mer eller mindre har checkat ut totalt, kommer ett utskick med vackra vyer från Hjärnfonden. Det är ytterst få saker som motiverar extra pappersåtgång i brevlådan numera, men det här är definitivt ett sådant. Det är, bokstavligen, livsviktigt.

Sommaren har tagit sig in i varje hjärncell och fiber, känns det som. Det är svårt att tänka seriösa filmtips och politik, det är svårt att tänka allvarliga tankar när grönskan spirar inspirerande och låter sina knoppar spricka upp i sommarens allra gladaste leenden. Men ändå. Jag surfar in till en av mina favoritsidor: Hjärnfondens. 

Eftersom jag älskar allt som har med våra hjärnors nästan outsinliga vindlingar att göra, kan jag inte heller låta bli att ständigt ta reda på allt som kan gå fel där inne. Och hur viktigt det är att vi sprider det friska ordet och stödjer forskningen för ett bättre liv.

"Inuti en barnhjärna ska det finnas roliga funderingar, drömmar och tusen olika frågor - inte sjukdomar, skador och annat som gör livet svårt."

När jag dammar den gamla skallran märkt med sommarens vackraste namn; Lovisa, tänker jag på just det: Sommarlovet. Lov-isa. Sommarlovet. Det omdebatterade. Är det för långt? Får barnen verkligen lata sig så länge? Är det verkligen bra för dem?

Ja, jag tror det. Sommarlovet är en tid för återhämtning, visst. Men också en ledig tid då nyfikenheten och vetgirigheten kan hitta andra vägar än i den vanliga vardagen. Andra vägar lika med andra tankebanor, tänker jag. Det är bra att upptäcka saker på ett mer fritt sätt. Studera insekterna i gräset. Känna hur sjöns botten leker med fotsulan. Låta tiden gå. Fundera och tänka ut saker och ting utan tidspress. Låta stunden få styra vad du ska göra, eller inte göra. Läsa precis vilken bok DU vill, i just DIN takt. Bara vara. Bara vara DU. DU är bra.

Kanske får du tid att kasta den där cerise bollen till den svarta glada hunden, en lång lång stund. Och förmodligen är det precis vad din växande hjärna behöver just då. Just nu. För att må bra och orka med ett nytt läsår så småningom. Det är i alla fall min bestämda åsikt.

För att jag tror och hoppas så mycket på den uppväxande generationen, och för att jag vet vilka utmaningar de står inför, läser jag om Barnhjärnfonden och dess många viktiga områden. För att jag önskar att fler barn och unga fick må bra, läser jag. Försöker förkovra mig. Försöker (fortfarande) förstå varför så många unga mår dåligt. 

Tänk om vi kunde komma längre där, och få forskningen att förebygga dåligt mående i tonåren, till exempel. Tänk om vi kunde förebygga mer, genom att lära oss mer? Dela kunskap med varandra och stödja forskningen framåt.

Livet, det är så skört. Det finns så mycket vi kan råka ut för, så många diagnoser våra hjärnor kan få. Vi kan inte gå och tänka på allt det där hela tiden, men vi kan engagera oss lite lagom allihop - och bidra med en gåva till Hjärnfonden och dess många vitala utvecklings- och forskningsområden.

Våra hjärnor är fantastiska! Önskar så att fler fick chansen att må så bra som möjligt och möjligheten att utnyttja sin fulla hjärnkapacitet och potential.

Tack Hjärnfonden, för att jag fick lite onödig och helt nödvändig post i lådan!

Sköt om er. Och era knoppar.

/helena

Lite stilrent. Lite blågult. Mycket regnbåge.

Satt bara och lattjade lite - och plötsligt kändes det som en bukett på något sätt. Tänker mig att det är skymning här, även om den knappt finns nu. Den där enda mörka stunden, det är kanske då, i den stilla timman, du vill plocka dina midsommarblomster?

Vår vackraste bukett är naturligtvis regnbågsfärgad. Mångfald - bland både blommor och bin och människor!

Lite blågult måste vi förstås också ha. Himlens, havets, solens och de vajande fältens färger. Och Ukrainas.

Några digitala stjälkar får börja årets blommigaste vecka, tänker jag mig. Känns bra. Hoppas ni också gillar.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Här hemma - mini-midsommar

En ynka liten halmkrans gör väl ingen midsommar? Jo. 

Det räcker så bra med något litet pynt bara, för att få till den där feelingen runt midsommar och dess stång.

En liten liten en. Ser ju riktigt vintage ut, men den har faktiskt inte många år alls på nacken. Tror bestämt att den kom med någon färdig midsommar-krukväxt för några år sedan. Sedan tog jag bara bort allt onödigt lull-lull som satt ytterst, och fann jag den här lilla gulliga av halm längst in. Hade nog tur där, att det inte var någon tråkig plast som kärna. Tycker den är så fin så här, i all sin enkelhet. Att stoppa ner i någon annan kruka eller bukett, om man vill. Borde väl inte vara så svårt att få till en sådan själv, tänker jag. Bara att lägga ett par halmstrån på rätt sätt och fläta till ett par ringar. Lättare sagt än gjort, kanske?

Som en vattendroppe, sitter hon kvar där på fotografi-resterna, den okända kvinnan på min brevpress. Hon påminner oss om att inte klaga på lite regn. Extremvädren runt om i världen får oss verkligen att tänka till. En regnig midsommar är väl inget att hänga upp sig på? Inte jämfört med vilda störtflöder av översvämningar och grader som nästan når upp mot femtio Celsius. Några droppar gör ju bara det gröna ännu mera grönt - och levande. Några lätta stänk överlever vi allt.

Oavsett om det ska firas på en trång balkong eller runt ett långbord i en prunkande trädgård eller på en gård på den vackra landsbygden, vill vi förstås smycka vår midsommar med vintage. Yes!

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Powder your face with sunshine. Här med Doris Day och Buddy Clark. Ett verkligt musikaliskt örhänge. Varsågoda. För er som ändå inte kan låta bli att hoppas på en gnutta sol. Come rain come shine, säger jag då.

Ufots perspektiv & Lycklig kökslucka

Exakt så här skulle jag vilja måla våra köksluckor. Vajande, böljande grönska i kombination med persiennernas ränder. Hur fint? Exakt så fint ser det ut vid en viss tidpunkt i vårt kök nu, i denna ljuva sommartid. En vänlig grönskas rika dräkt där ute. En grönska som avspeglar sig likt en overhead-bild på luckan här. Eller som en miljövänlig power point? Om vi nu ska uttrycka oss lite modernare.

Likt två ufon, föreföll mig gatlamporna häromkvällen. I den ljusa sommaraftonen förblev de släckta, men jag kunde inte låta bli att undra vad de skulle undra - marsmänniskorna, eller vad vi ska kalla dem. Aliens. Vad skulle de säga nu, om de svängde förbi?

Skulle de Ah:a och Åh:a sig över hur oääääääääääääändligt vackert det är överallt? Skulle deras ögon nästan bli kliande och stickiga av allt det gröna, för att de aldrig upplevt något liknanade i hela sina rymdålderslika liv?

Vad tror ni? Skulle de vilja inta alltihop? Bara kliva ur sina silverglänsande kapslar och rulla runt i gräset, som lyckliga valpar?

Ja. Jo. Det måste nog vara så. Spenaten är så frodig just här och nu. Eller om vi ska kalla det mangold, för variationens skull? Eller så går det väl lika bra med selleri? Hehe. 

Anyway. Skulle de tro oss, utomjordingarna, om vi talade om hur vi människor misskött jorden i många många många år. I århundraden. Hur vi utarmat och övergött, skövlat och förstört. Tagit allt det sköna gröna förgivet bara. Skulle de tro oss, om vi berättade hur vi burit oss åt?

Nej.

Kort och gott.

Men vackert är det ändå, fortfarande, åtminstone på ytan. Nu måste vi bara gå till botten med det hela också. Sluta strutsa. Sluta gömma huvudet i sanden. Det finns inget "vänta lite bara" här längre. Det är NU som gäller. Nu måste vi rösta för klimatets skull. Nu. Eller aldrig.

Jag vet i alla fall vad jag väljer. 

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Lycklig kökslucka. Ufots perspektiv. Så heter alltså två av de senaste foton/bilder som jag fixat och donat till. Till er. Till jorden, och till alla de som arbetar för dess bästa.

Här hemma - sju sorter

En vecka kvar till midsommar, då kändes det dags att plocka (fram) sju sorters blommor och blad att pynta med. Ur den gamla blomboken, ni vet. Där det finns både det ena och det andra. Mest det andra faktiskt.

Alltså inte så mycket bara blommor, utan mest matnyttiga sådana. Som sallad, tomat, rädisa, jordgubbe och lite krasse såklart. Och årets mest självklara (stjälkklara?) blomma: solrosen. Den älskvärda kämpande solrosen. Den måste förstås finnas i alla våra omtänksamma buketter nu. Eller hur? (Ukraina, vi glömmer er inte, vi tänker på er dag och natt.)

Tagetes, för att slippa för många sniglar. Och för att den här orange oansenliga tantblomman har gjort en sådan komet-karriär och kommit upp sig här i världen (och ur jorden!). Den är ju riktigt poppis numera, att liksom tätt tätt massplantera. Ungefär så.

Sju platta vintage-blommor att lägga under kudden, eller sätta upp på sin rostiga gamla sjuttio-skylt, så där som man gör.

Sköt om er.

Och kram.

/helena