Plötsligt stod den bara där. Ja, stod. Och liksom verkade borra ögonen i mig. Det var för ett par veckor sedan, mer eller mindre mitt i stadsmiljö, som den hoppade fram så där som harar tenderar att göra. Men den här hoppade inte bara vidare, den stannade nära intill, som om den verkligen ville något.
Utforskande ögon, stadig blick. Luggsliten. Fransiga öron, som om den fått höra alldeles för mycket. Eller kanske hade någon helt sonika provat att ta sig en munsbit från den? Kanske var det därför den vågade närma sig, för att den redan var luttrad av mötet med människan och hennes obönhörliga framfart?
Det kändes i hela försommarstämningen, lugnet till trots, att den hade ett par sanningens ord att förmedla. Den väntade bara på rätt ögonblick, kändes det som, men det kom nog aldrig. För sedan vände den. Hoppade tillbaka, fast vidare i tillvaron, kanske inte helt obekymrat men ändå på väg mot nya mål i livet, hoppas jag.
John Kerry. Jag funderar på om jag ska döpa min motsvarighet till Beatrix Potters Pelle Kanin till det - John Kerry. Fast det blir kanske lite torrt? Men det var förmodligen samma sanningens ord som jag hörde Kerry säga i en intervju med den drivna, initierade och mycket insatta klimatreportern Erika Bjerström häromdagen, som min hare ville säga mig.
Ungefär så här: Vi/ni/alla måste välja de politiker som kan/vill/har förmågan att driva igenom de förändringar för klimat och miljö som behövs.
WORD!
Det tänker jag på, när jag studerar SCB:s senaste mätning, när jag ser de fortsatt låga siffrorna för Miljöpartiet. De ligger under spärren - det enda parti som på riktigt kommer i närheten av att vilja bedriva den politik som jorden behöver för att överleva nu.
Och NU är det operativa ordet här. Det vet John Kerry. Det vet Erika Bjerström. Det vet alla (unga) miljöaktivister runt om i världen.
Att vi måste välja rätt politiker för miljöns skull, för guds skull! NU! Det vet haren, som jag bestämde mig för att döpa till Hanna. Mest bara för att jag tycker att det är ett väldigt fint namn.
Sköt om er.
Och den lilla planeten.
/helena
ps Hoppas ni gillar bilden jag skapade. Den är kanske inte en exakt kopia, hehe, men jag tycker ändå att jag ur minnet lyckades fånga själva essensen av Hanna Hare, och hennes luttrade - men hoppfulla - framtoning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar