Sommarlovsfeeling

Kolla på honom! Min kille. Min fina kille. Fin då, ändå finare idag, tycker jag. Bästa vän och underbara karl! 

Sorry, ska tagga ner några knop här och nu, men jag måste säga att jag fick en sådan varm känsla i bröstkorgen när jag såg det här gamla analoga fotot. Inte bara för att världens bästa mannen är med på det, utan för att det andas sommarlov. Juni sitter i balkongens väggar, på något vis. 

Försommarblomning i skiraste frö-vitt. Det gröna ljuset i nattljusstaken lyser för sommaren som skall komma. För livet som ska levas. Badkläder på tork. Och ja, det är samma prickiga baddräkt som jag hade jämt. Säkert redan i högstadiet, och sedan följde den med mig en stadig bit tid in i det nymornade vuxenlivet.

Årets juni ska tydligen regna bort, inte mig emot - jag älskar regn. Bara det inte blir på översvämningsnivåer. Bara det klarnar upp lite då och då. Bara vi hinner fånga ett par värmande solstrålar mellan strilarna. Bara det blir sommar en lagom lång stund, för jag skulle aldrig orka med att ha sommar året runt, som vissa önskar sig, jag skulle sakna vintern något förfärligt. 

Vinterns tindrande vita ögon. Frost på de bara grenarna, som ändå vägrar frysa, bara lyser av förväntan. 

Och vårens oslagbara förvandlingsnummer skulle jag aldrig vilja missa. Simsalbim bara, från tjäle till musöron med hjälp av några snabba svingande trollspö-viftningar! 

Hösten sen då. Hösten, vem skulle kunna leva utan dess glöd och intensitet? Årstidernas egen hoppfulla eldsjäl.

Men nu är det sommar, hör ni. Vi tar och landar i det ett tag, va? Njuuuuter.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Snart, snart kommer månadens andra inlägg. Ja, det blir redan idag. Vi måste ju hålla på traditionerna och börja storstilat, vet jag. Och vill ni se hur det såg ut på andra sidan den där väggen på min första egna lägenhet, bakom fönsterglaset, bredvid mannen, då får ni klicka er bakåt till inlägget jag kallar Play it again.