Nej, jag skulle inte vilja leva om mitt liv. Men om jag var tvungen att göra det - då skulle jag inte ändra på någonting. Det låter kanske lite väl tvärsäkert, men det spelar ingen roll hur mycket jag funderar, det finns inget jag ångrar. Inget mer än bagateller och strunt, i vilket fall.
Sitter och tänker på det i samband med att vi nyss sett Paul Auster-dokumentären på SVT. Det är en sådan ynnest att få ta del av konstnärers världar och tankar, tänker jag. Funderar sedan allvarligt på om jag inte ska våga mig på att säga: att få ta del av ANDRA konstnärers tankar. Ja, lite lagom blygsamt vill jag nog ändå sälla mig till kulturens och konstens förespråkare och arbetare.
Just nu sitter jag och jobbar med några gamla analoga foton. Försöker göra något nytt av det gamla. Skapa lite magi kanske till och med? Letar efter foton jag kan förvandla. Förvanska, förstora och förminska. Förminska?
Ja, en dröm jag har, en av alla, är att skapa något storartat i det lilla - ett frimärke. Känns extra på tapeten nu, med det eftertraktade frimärket som skapade långa köer i Kiev. Ett tråkigt motiv egentligen, i kölvattnet av det fruktansvärda kriget i Ukraina. Men ett uppmuntrande motiv ändå, för ett folk som kämpar för sina liv och sin framtid, tänker jag.
Mitt frimärke ska bli fredligt. Väldigt fredligt. Och kvinnligt. Tror jag vet det perfekta analoga fotot som förlaga. Hittade det bland många andra från vår ungdomstid. Vår ungdoms gladaste vår, som mannen brukar säga. Vi får väl se vad det blir av det.
Anyway.
Lovade ju att jag skulle gräva fram lite analogt guld till er också, där jag bär en gammal rutig skjorta, bland annat. Och det har jag gjort. Hittade både det, och det ena och det andra och några till. Kommer förmodligen in hit snart. Kanske redan senare idag?!
Sköt om er.
<3
/helena
ps Mitt första egna hem. Innan vi flyttade ihop på allvar. Trettio år sen. Där har vi mannen och hans mjuka verktyg, gitarren och skrivmaskinen, på besök.
- På den tiden när jag klädde i vitt, sa han. När han fick syn på den här gamla godingen till fotografi. Själv tycker jag det är väldigt roligt hur soffa och man liksom smälter ihop. Haha. Hade väl bara fattats att gitarren hade varit vit också, kan tänka. Men någon måtta för det ju ändå vara.
Gillade aldrig allt det där vita - utom mannen och hans tröja då. Tyckte mycket om de mörka fönsterkarmarna, minns jag. Tyckte det kändes exotiskt och modernt. Haha.
- Titta där är vårt bord, det vi fortfarande har idag. Och vår lampfot. Vår gröna glasskål. Pallen jag gjorde i slöjden, den med hjärtan. Farmors lilla stol, den var vit då, den skymtar där under en växt. Så där kan vi hålla på. Gotta oss åt att vi återanvänt och återanvänt och återanvänder. Inte bara foton. Och samma gamla man. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar