Ägg och bollar

Förra söndagen, gjorde mig redo för att eventuellt orka ta mig igenom hela Oscarsgalan. Men nej, kände redan på röda mattan med Parisa och Per (eller stavar han Pär?) att ögonlocken började klippa oroväckande. Valde att stänga av innan själva galan började.

Det är ju trots allt på röda mattan det händer, oftast. Alltså, det är ju så kul att få den där första skymten. Ah. Åh. Oj, vilken klänning. Eller vilka shorts då, som någon hade. Snygga sådana, säkert väldigt exklusiva. Och männen, de har ju börjat klä sig lite intressantare, åtminstone några av de yngre. Lite mer färg. Mönster. Form.

Vem kunde ana det drama som skulle komma att vinna hela tjottablängen? På riktigt, var det tydligen också. Eller? Lavetten. Hörde ni att riksmedia kallade örfilen för lavett? Var tvungen att slå (Obs! Oavsiktligt kul formulering) upp det i bästa tjockaste ordboken. Där stod inte något som helst om att det skulle betyda något ens i närheten av örfil. Men det kanske heter så ändå? Spännande ord att använda, även om det betyder något i onödan våldsamt.

Kan inte låta bli att tycka lite synd om Will Smith. Även om jag naturligtvis inte tycker det är okej att man slår någon alls. Kunde han inte använt sig av fejk-teknik? Något stunt-tekniskt, menar jag. Äsch. Tror inte Jada behöver försvaras av sin man, känns som en kvinna som kan ta vara på sig själv. 

Dessutom är hon himla snygg i sin frisyr, måste jag säga. Inte många som skulle klä i det. De flesta av oss har väl alldeles för knotigt och buckligt huvud, inte så där runt och fint och jämt. Och så måste man vara så där snygg i ansiktet också, det är vi inte många som är.

Men ändå. Nu kommer en del bara att tänka på Will Smith i det här sammanhanget, och det är ju otroligt synd, för han är en bra skådespelare, måste jag säga. Seven pounds, en av dem jag verkligen minns. Och Jakten på lycka, där hans egen son Jaden gör en väldigt fin insats vid sidan av sin riktiga pappa. Bara för att nämna två filmer som jag och mannen beundrar Will Smith mycket för.

Sedan vann han ju också. En liten guldgubbe att trösta sig med, när eftertankens kranka blekhet fick honom i sitt grepp sedan - och på knock, höll jag på att säga.

Anyway. Ägg och bollar, ja. Borde nog lagt till ballonger också. För häromdagen, när mannen skulle bege sig iväg och spela roliga låtar på ett särskilt boende för äldre, skojade jag med honom och sa något i stil med:

- Ballongdansen är ju också kul, vetja. Kör den, det borde kunna liva upp dem rejält. Fast... ...det är klart.... Då behöver man ju vara naken kanske, för att det ska bli kul. Och ha ballonger. Lite så skämtade jag med honom, innan han gav sig av för att spela ett par skojiga låtar.

Två dagar senare dog Sven Melander. Är det en slump? Att jag pratade om ballongdansen bara två dagar innan? Vet inte när jag tänkte på den innan dess. Kanske flera år tidigare eller så. Lite spooky. Och ledsamt. En verklig profil. En rolig och politiskt engagerad och varm personlighet fattas oss. Så många roliga stunder vi fick tillsammans med Sven M i rutan. Nöjesmassakern. Nöjesmaskinen. Verner och Verner och en massa selleri. 

Både mannen och jag har jobbat i affär som unga. Suttit och stått i kassa. Bland annat i ett mindre samhälle där vi båda bodde en gång i tiden. En liten genomfartsort. Där det mycket väl kunde passera en och annan kändis då och då. Sven Melander mötte nog ingen av oss, men många andra. Per Gessle, till exempel. Och Lena Nyman. Och en gång stannade Ingvar Oldsberg för att tanka. Han hade bråttom och en fin sportbil som han rusade in och ut ur.

- Behåll växeln, jag hinner inte vänta. Sa han. Det blev en rejäl personalfika av den växeln. Ingvar Oldsberg. På tal om goa, roliga gubbar som vi kommer sakna i rutan. Så många stunder i klassiska På spåret. Glada stunder som, vi alla som fick förmånen att uppleva dem, kommer bära med oss länge och minnas med tacksamhet . 

Tack Ingvar. Tack Sven.

Ägg och bollar och ballonger. Och Bella. Hon borde också stått med. Bella? Ja, det ska jag förklara i ps:et. Bollarna då? Men det fattar ni väl? Att det är Will Smiths, jag pratar om. Balls. Det får man väl ändå säga att han har? Även om han nog skulle behöva dra ner på adrenalinhalten ett par knop eller så. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Bella - bland kryddor och kriminella. Haha. Vilken titel på en TV-serie, va? Från början av 2000-talet är den. Handlar om Bella, förstås. En kock och kokboksförfattare som besitter Miss Marple-egenskaper.

Bella rör om i grytorna och nosar upp små mysterier i sin Stockholmska närmiljö. Putter putter, både under karottlocken och bland skådespelare och repliker. Claire Wikholm som sköna Bella. Lotta Tejle och Grynet Mollvig gör också två återkommande mysiga, härliga karaktärer i den här så kallade trivseldeckaren. 

Miljöerna. Mmm. Så mysigt i taklägenheten där det serveras den ena paradrätten efter den andra. Uterum med växthusvibbar och himmelsk utsikt. Stora palmer. Gamla möbler och vintage-lampor. Finfina interiörer att skärmdumpa och beundra mellan puttret. 

Vi har bara ett avsnitt kvar nu, har sett fem lättsamma, men välspelade, delar hittills. Välskrivet. Såg Hans Rosenfeldts namn i eftertexterna, brukar ju borga för äkta och bra konversationer. Mikael Ekman regisserade. Ännu en Ekman. Hur kan en hel familj vara så begåvad, i flera generationer bakåt dessutom? De måste ha allt det här med kultur och kvalitativ underhållning i själva blodet och generna ju.

Bella - bland kryddor och kriminella. Finns på Öppet arkiv på SVT Play, för er som vill (och kan) sniffa upp en riktig feel-good-deckare med lagom delar patina och tidlöshet.