Undrar vad Zorro tycker

Fler ägg? Jo då. Fler flerfärgade ägg. Mångfacetterade och kul. Sorry, men det är ju bara påsk en gång om året ju. Därför var jag såklart tvungen att visa er de sista åtta ovala små konstverken som kom till här under helgen och nu ligger och vilar sig på köksskänken. I den mindre av de två Pomfrit-formarna. Blev bra, tror jag.

Mannen fick genast en favorit: "Den som ser ut som en Elfsborgsfotboll." Haha. Fast med lite konstig form då, om man vill att den ska rulla lätt och fint - och i mål. Själv föredrar jag den som jag täckte in med jordens blågröna härlighet. Och nej, det där är inget z, där till vänster. Och om det nu hade varit det, då hade det varit z som i Zorro, förstås. En hjälte med goda superkrafter, som står på rätt sida om lagens råmärke. Rätt och slätt en hyvens karl. Undrar vad han tycker, Zorro, om han är zorry, för att de destruktiva, inskränkta krafterna har stulit hans varumärke? Förmodligen.

Där är han ju gubben - min egen superhjälte. Min egen guitar-hero, som rycker ut och jobb-spelar för våra kära funktionsvarierade och äldre medmänniskor. Underhåller och håller låda. Gitarr-låda. Det är vad jag kallar en riktig hjälte.

Det var det. Ett litet kort hej och hopp från oss här hemma. Ni ska äta, vi ska laga. Ni kan väl den gamla ramsan för att lära sig å:arna? Nissan, Ätran, Viskan och Lagan. Anyway. Något ditåt är strax på gång. Jag ska laga sockor. Mannen ska laga något gott att äta. Sedan ska jag visst viska. Viska? Nej, haha, diska ska det ju va.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Det här glada och goda inlägget vill jag tillägna ungdomarna som gick upp tidigt på söndagsmorgonen och städade upp efter andras brottslighet. Läste ni om ungdomarna i Örebro, de som städade upp och försökte göra lite fint igen? De som inte tror på att bemöta hat med hat, utan med kärlek, gemenskap och blommor. 

Vi måste få fler unga människor att välja kärlek, tänker jag. Vi måste få fler att orka stå emot högerextremism och annat destruktivt, på andra sätt än att själva ta till våld. 

Vi måste få fler ungdomar att må bra. Vi måste fortsätta jobba underifrån. Se till att inte en enda unge känner behov av att söka sig till droger, eller gängmiljöer. Vi måste fånga upp alla ungar. Älska dem sönder och samman, så att de förstår att varenda en av dem har något att komma med. Att de behövs. Att de har en plats i vårt samhälle. Att alla ska med. 

Vi måste lära dem att uttrycka sig. Ge dem möjlighet att hitta sina individuella uttrycksmedel. Fredliga, kärleksfulla sådana. Vi måste lära dem att uttrycka sin frustration på andra sätt än genom våld. Ge dem nycklar till läsandet, skrivandet och kulturen. Och all annan form av uttrycksfullhet som vi vuxna kan ge dem. Poesi eller fotboll eller dans eller måleri, det spelar ingen roll, bara det är givande, roligt, spännande och meningsfullt. 

Vi måste ge dem en konstruktiv känsla inför sig själva och sin framtid. Vi vuxna måste visa framfötterna här. I föreningar och med hjälp av många andra ideella och mångkulturella krafter. 

Vi vuxna har det yttersta ansvaret - tillsammans, för att lära barn och unga att pengar inte är vägen till framgång. Kärlek, kärlek, kärlek är det enda ord som spelar någon roll till slut, när allt annat skalas av. Ytan är ingenting värt utan kärlek. Och kärlek, äkta sådan, till våra medmänniskor, den går aldrig aldrig att köpa för pengar. Varken svarta eller vita.

Så, till er fantastiska ungdomar, som gick upp tidigt på söndagen, för att städa upp efter den destruktiva förödelsen: Tack. För att ni finns. För att ni sprider de goda ringarna på vattnet. Med ert mod, er kärlek, ert engagemang, blommor och choklad.

Våld är aldrig lösningen på några problem. Vissa saker måste vi lära oss att bemöta på andra sätt. Vill vi ha ett öppet samhälle där åsiktsfrihet och yttrandefrihet är essentiella, då måste vi stå ut med att vi inte står ut med en del av de åsikter som hörs. Vi måste bemöta dem på andra sätt än med våld. 

Vi måste säga ifrån, mot all typ av extremism. Vi måste ge alla unga människor mjuka verktyg att uttrycka sig med. Ord är makt. Vi måste ge alla ett språk. Oavsett om det stavas med bokstäver, pensel eller en fotboll. 

När du väl har börjat formulera din egen kärleksformel till din omvärld och dina medmänniskor i den, så finns det inget som kan stoppa dig. 

Ord. Kärleksfulla sådana. De måste vi stoppa in i varenda unge. Det är vår plikt, och vårt ansvar. Alla vuxnas.

Och extremism, intolerans, rasism, diskriminering är några av alla de destruktiva ord vi måste fortsätta och fortsätta och fortsätta att motverka med hjälp av kärlekens språk och handlingskraft. Det må låta naivt i vissa öron, men det gör det inte desto mindre sant.