Ett tag använde jag den. Några vårar. Några av våra första vårar tillsammans. Det är något med det där - att använda sin killes kläder. Tror jag snodde en typisk mysig och superskön skjorta också. En i flanell. Finns nog ett foto på den och mig här någonstans. Kanske något jag skulle visa er? Tror jag ser lagom knäpp ut för det. Men frågan är om jag kan hitta det cirka trettio år gamla fotografiet i ett nafs. Det är ju inget som är i klass för att ha ramats in och så. Hm. Får kanske bli en senare fråga då.
Mannen skrattar, tror bara att jag skojar, när jag säger: Jag tycker faktiskt, helt ärligt, att du är ännu sötare nu.
Allra finast är den ju - den gamla jeansjackan - med en helt vanlig mjuk tisha under. Tror han har den med grodor på, på fotot. En som jag köpte. Fridlysta grodor, redan på den tiden, när vi var unga och vackra och nästan lika kära i varandra som vi är idag.
Haha. Kolla som han kämpar, för att få till samma strama käklinje som för nästan trettio år sedan. Haha. Sötnosen. Är det det här som kallas skönhetslyft - att hålla huvudet så högt man kan, i alla väder? På våren kommer den fram. Den numera fransiga och håliga jeansjackan som mannen köpte någon gång på 1980-talet. Ett par jordvarv till får den allt snurra med, även om den nog redan kan sägas ha evigt liv, med ett klädesplaggs mått mätt.
Ett sätt att göra det man kan, trend eller ej (helst ej), att köpa sina kläder second hand. Önskar såå att vi hade börjat med det tidigare i våra liv, att vi inte slösat så mycket tid på att köpa nytt, nytt, nytt från stora varuhushangarer, utan upptäckt hur många nästan helt oanvända plagg du kan köpa i second hand-affärerna. Men men. Det är aldrig för sent att bättra sig. Att tänka om och tänka rätt.
Dessutom vet ni ju att jag kan luta mig tillbaka med ganska gott samvete ändå, eftersom jag hyllat "de redan använda sakerna" i hela mitt vuxna liv. Mer än trettio år nu, snart tolv år här inne på bloggen, tillsammans med de älskade vintage-tingen.
Heja jorden, kämpa på! Och heja alla oss som försöker dra vårt lilla strå till stacken, för att få jorden att må lite lite bättre.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Har säkert berättat om de där ulliga sockarna någon gång förut. De som var mannens, som jag brukade ta på mig ibland, när jag gick till jobbet. Det var den där allra första tiden vi var ihop, innan jag också flyttade hit till Borås. Tog på mig dem för att sakna honom mindre. Satt där i kassan på Domus och liksom kände hans mjuka sätt genom sockornas silkeslena känsla mot tårna. Skrev visst en dikt om det en gång också. Något om "med dina sockor på mina fötter". Hihi. Antagligen svävade jag hem sen, när jag gick med dem på mig. Minns att de var beige. Tänk, att man kan minnas ett par gamla sockar så väl. Bara för att de tillhörde en person som var - är - den vackraste själen i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar