Påhälsning

Påpekar

påstridigt

ponnyns

pållar

påståendet

ponera

påläggskalvar

pålägg

pojke

påskrift

påökt

pålitlig

post

påsk

<3

/helena

ps Vad då, fattar ingenting, säger ni? Har ni ingen fantasi? Alls? Nähä. Det är en slags dikt. Eller mer en miniberättelse. En på-gående. Fast jag fick fuska lite med några po också. Man får ju lägga till vad man vill däremellan alltså. Mellan raderna. Om man har fantasi. Och det har inte ni? Nähä. Ska jag hjälpa er? På traven? Okej okej. Ni får resten av orden serverade också då. Men bara eftersom det har varit en lång vecka och ni inte verkar vara så himla på då då. Det här kan vara början på något stort, tror jag. Eller en påsknovell?

Here we go:

Hon påpekar helt försynt,

inte alls påstridigt -

att ponnyns sadel inte borde ligga där ute när det är så kallt. En självklarhet i hennes värld.

- Pållar, en del kallar dem hästar, kan också behöva värme och omtänksamhet, sa hon. Som om de inte visste det.

Påståendet, som hon inte sagt särskilt upprört eller argt, gillades inte av somliga. Förstås. Såklart inte.

Ponera att de övriga anställda - pappas påläggskalvar - blev sura, för att de visste att hon hade rätt.

Jaja. Tjata.

Leverpastej och ost.

Vad mer skulle handlas? Hon hann inte nu. Kön var lång. Hon borde börja självscanna, bannade hon sig själv.

- Bara pålägg?

Det var en pojke i kassan som gjorde henne på gott humör igen, med sin spjuveraktiga fråga.

Min signatur? Hon tänkte länge...

Ja, din påskrift här.

Varför behövde han den?

Chefen alltså.

Påökt?

Var det möjligt?

Var det sant?!

För att du är så pålitlig.

Han sa så.

Och hon som hade tänkt säga upp sig.

Kanske per sms bara

Eller per post.

Önskat honom dit pepparn växte, hade hon gjort, många gånger.

Blåkulla. Där skulle han passa. Ha! Så hade hon också funderat. Fnissat.

Nu log hon.

Med hela ansiktet.

Det blir nog bra.

Ändå.

Till påsk.