En solklar stjärna. Jag kallar fotot/bilden av ägget vi tecknat och målat så. Och jag vill tillägna det åt den ukrainska konstnären Maria Prymachenko. Eller Marija Prymatjenko. Börjar med att be om ursäkt om jag stavar namnet fel, för det finns flera stavningsförslag, när jag söker. Folkkonst. Broderi. Måleri. Ägg, har hon också målat, säger Wikipedia.
Naivist. Självlärd. Två ord att beundra, älska och ta till sitt hjärta. Det krävs mod för att skapa det som en del ser som barnsligt och mindre fint. Det krävs tålamod och envishet för att kunna lära sig utvecklas steg för steg.
Färgexplosioner! Mönster och former som får mungiporna att vilja dansa, trots det allvarliga som finns runt hörnet. Hon föddes i början på förra seklet, och även om hon inte lever längre sprakar skaparglädjen och engagemanget kvar lika starkt på hennes verk. De andas, känns livs levande, som en frisk fläkt för våra trötta näthinnor.
Livets kontraster. Bilderna på nyheterna. Krigets fasor i närbild. På samma gång påsklov som pågår. Solen. Graderna som stiger så smått. Barnen som gungar och livet som leker. Grannskapets grillar rullas fram. Någon plockar vårblommor. Det krattas och skrattas. En liten flicka gungade sin docka häromdagen. På teve hör vi om lekparker som förvandlats till hål. Kratrar. Vardag. Deras och vår. De lider. Vi lider med dem. En stund orkar vi, innan vi diskar och pysslar om vårt eget hus och varandra. Vi bryr oss, men sedan får vi stänga av.
Men hallå! Det här skulle inte bli något deppigt inlägg. Det här ÄR inget deppigt inlägg. Det här är tre inlägg som jag bakat ihop till ett lite längre. Det handlar mest om kärlek faktiskt. Den spirar i takt med knopparna. Hör berättas om de två sjuåringarna som höll varandra hårt i hand, och pussades ibland, fast någon tyckte det var lite äckligt, med tjejbaciller och så. Och de två äldre, på boendet, de som lyssnade på Gullefjun och annat vårlikt. De ville gärna sitta nära nära. Och igår såg jag ett par ungdomar som bara verkade ha ögon för varann. Våren! Vissa saker är sig ändå likt. Kärlek!
Kärleken till det ytliga, är inte heller så dum. Även om jag inte tycker om att läsa orden trend och second hand i samma sammanhang och mening. Läser om rekordsiffror. Det glädjer mig, att fler än jag älskar de redan använda tingen. Bara det är en kärlek som håller, tänker jag. En kärlek som aldrig rostar. En kärlek som inte bara är som en kort sommarflirt, i skuggan av det trendiga ordet trendig.
Anyway. Pomfrit. Den heter så. Dekoren med öppna äpplen på. Påminner om Eden, som också signeras Rörstrand. Sigrid Richter är handen som skapat den organiska, saftiga mönsterdekoren, tror man sig visst veta numera.
Vilken dag! Skulle kunna vara ett frågetecken efter, för att dagarna går så fort att de är svåra att hinna räkna. Skulle kunna vara punkt, bara. Men jag väljer utropstecknet. För att jag hunnit med så mycket viktigt och bra.
Funderar på att måla några fler ägg, de passar ju så fint mot den milda blågrå ytan i botten på formen med dekoren som kallas Pomfrit, som sagt. Vi har två, en lite mindre också. I den stora ligger de tolv ovala små konstverken vi ödmjukt har skapat. Kanske får det plats åtta här? De måste ju ha lite svängrum, så man kan vända på dem och beundra alla sidorna. Fast ägget har väl bara en sida? Solsidan, när äggulan får bestämma.
Och tänk ändå, vad man kan få att blomma - med hjälp av ett kaffefilter, en sax, några droppar färg och mycket fantasi.
Oj. Vilken dag! God mat, trevligt sällskap, måleri och något spännande att se fram emot. Och så hann jag titta in till er också. Med inte mindre än tre inlägg i ett. Hoppas ni gillar nåt.
Sköt om er.
<3
/helena
ps "May that nuclear war be cursed!" och "A dove has spread her wings and asks för peace" Två av den ukrainska konstnären Marija Prymatjenkos, Maria Prymachenkos konstverk heter så, enligt google. Daterade 1978 och 1982, innan ridån föll. Järnridån. Låt oss inte bygga nya murar. Putin, lyssna på konsten. Lyssna på livet. Lyssna på det Ukrainska folket. De behöver inte bli räddade av dig. De behöver fred och frihet. Och en trygg plats där deras barn kan leka utan rädsla för dina bomber. De behöver sitt land. Ge tillbaks det du tog, som man brukar säga när ett barn lånat en spade i sandlådan för länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar