söndag 31 december 2017

På årets sista dag, kommer jag inte på någon rubrik som känns god och glad nog.


"Vi drömmare måste hålla ihop." Kanske är citationstecknen lite onödiga här, dels kunde det mycket väl ha varit jag själv som sa så först, dels är jag osäker på om det var exakt så det formulerades i den hoppfulla familjefilmen som mannen och jag såg igår.

I vilket fall är det sant: Drömmare behövs. Och för att drömmarna ska orka fortsätta drömma om en bättre värld - måste vi hålla ihop. Ingen orkar drömma ensam. Allt bygger visserligen på enskilda drömmar och egna initiativ, men utan den nödvändiga multipliceringseffekten landar den mest fluffiga dröm platt på marken.

Happy och Gott, javisst. Men så Nytt har jag alltid svårt att känna det. Förmodligen för att mitt liv rör sig i helt andra banor än årens. "Öppen för något nytt", så löd min rubrik när oktober just skulle till att börja. En rubrik som skapad för årets sista skälvande dagar, kan man tycka. Nu är den tanken - och överskriften - redan använd på bästa sätt - för jag visste att min höst skulle bli intensiv. Full av arbete med ord och bild. Och ganska mycket tid lades dessutom ner härinne, hos er. Åtminstone en tid.

Nyårslöften brukar jag aldrig avge, som ni vet. Inte så mycket för att jag är rädd att bryta dem, snarare för att jag är rädd för att hålla dem. Rädd att den duktiga flickan inuti mig ska ta på sig för mycket. Rädd att inte våga lita på mina egna avvägningar. Inte rädd att misslyckas, det var länge sedan jag slutade tänka på livet i termer av lyckat eller mindre lyckat. Allt DU gör med de bästa intentioner och med hjärtat på rätta stället - ÄR lyckat, oavsett utgången/utfallet av dina ambitioner. Glöm aldrig det!

Men i år ska jag ändå avge ett löfte, hör och häpna! Konsten är bara att hitta ett löfte som är omöjligt att bryta. Alltså: Jag ska fortsätta att vara nyfiken! Inte som i lägga-näsan-i-blöt-nosy, utan som i vetgirig-vill-veta-och-förstå-mer-och-mer:aktig. Även om jag konstaterat för länge sedan att det inte går att bli riktigt klok på/i den här världen.

Jag ska fortsätta vara nyfiken på de människor som banat väg. De som varit nyfikna före oss. Som gjort sina liv till de bästa liv de kunde. Som fortsätter inspirera oss till att leva inspirerande liv. Lite så.

Julia Margaret Cameron. Hon får bli mitt bästa nyårslöfte. Hon, som fick en kamera av sin dotter när hon fyllde 48. Hon, som fotade mot tidens konventioner. Hon, som hade ögat. Hon, som fångade många själar på sina porträtt. Hon, som såg det vackra i det suddiga och oklara. Hon, som gick sin egen väg. Hon, som kände så många av sin tids kändisar - bland andra han som diktade så kärnfullt om självaste Nyårsklockan. Hon - får bli mitt bästa nyårslöfte.

Det godaste och gladaste året önskar jag er! Men inte så mycket nytt va? Mera åt vintage-hållet.

:)
/helena

fredag 29 december 2017

Eviga partypinglor!


Julgrej? Så står det på pappret som jag omsorgsfullt lindat runt flickorna på den runda gipstavlan. Följt av orden: Glada partytjejer på galej!

Årets finaste "julkula" köpte jag för den knappa hundralappen på Myrorna i Göteborg i oktober. Hela 3,25 kostade de en gång i tiden, åtminstone antyder blyertsanteckningen på baksidan det.


Några glada årtionden har de allt på nacken redan - flickorna, därför är jag inte förvånad över de små skador som finns. Snarare tvärtom, för det billiga "ersättningsmaterialet" gips stora nackdel är förstås att det är stötkänsligt.

Sedan kan jag tycka att det är synd när skadorna ser så här relativt nya ut (när gipset som skiner igenom ytbehandlingen fortfarande ser vitt och helt rent ut), för det betyder ofta att skadan har skett i affären. Alltså i själva second hand-hyllan, vilket ju alltid är tråkigt. Men allt kan förstås inte få rum bakom glas i finskåpen, men ändå. Synd på så rara, ärtiga ärtor.


Oavsett de få avskavda bitarna, tycker jag att den runda tavlan är hur fin som helst! Med de tidstypiska frisyrerna och kläderna. Med ballonger och party-blås. Gillar särskilt 3D-effekten på hela härligheten.

Och det där med Julgrej? har jag strukit bort från emballaget nu, funderade på att skriva dit Nyårskaramell! istället, men nu tror jag bestämt att jag har bestämt att flickorna måste få en mer permanent plats på väggen. För är det något vi alla verkligen behöver 2018, så är det väl mer fest i vardagen?

<3
/helena

ps Har ingen aning om vem DS är. På vänster sida, nertill, finns bokstäverna som jag förmodar är upphovspersonens initialer. Kanske finns det någon annan därute som vet vem DS är? Eller var? Eller kan det möjligtvis vara en firmaförkortning?

onsdag 27 december 2017

Trött på rött?


Funderar på hur det gröna bäst ska förädlas.


Genom att tillsätta en gnutta svärta?


Eller mycket?


Genom att grotta ner sig i detaljer? Bara se de minsta beståndsdelarna. Minns att jag myntade begreppet att löven var naturens minsta pixlar en gång i tiden. Inte så dumt tänkt faktiskt. Om jag får säga det själv...


Eller varför inte göra en etthundraåttio - en kovändning - go all pastell!


Nja, nu ska vi inte krångla till det i onödan va? Lite rött räcker långt.


Fast ingenting kan naturligtvis härma naturens egen inneboende känsla för skönhet. För grönhet. Grön och het.

Förändra, förvanska och förvalta, kan vi. Men aldrig förädla, på riktigt.

Vi behöver verkligen skogsbada oftare, även om vi aldrig tidigare behövt använda just det ordet.

Bara några tankar som slog mig när jag började jobba med den här bilden.

<3
/helena

ps "Vad Du behöver till Nyårsfesten". Rubriken på ett av dagens spam-mail (de andra handlade mest om 50% off och Winter Sales. Och om alla de andra nyorden då.) fick mig att börja fundera. För jag vet precis vad vi behöver till nyårsfesten, bara en enda sak: Framtidstro.

måndag 25 december 2017

För kärleken


Nynnar på något strålande klart. Saknar dem - stjärnorna. När molnen hela tiden skymmer dem. Som stjärnor små på himlen blå... Taube. Kära Evert. ET. Alla visskattälskares ET. De vinka till varann... Evert och hans musa Astri. Jag nynnar till minne av det konstnärliga paret Astri och Evert.

Stretchar ut alla krumma julmuskler och energiladdar med nötter och korinter (mest mandlar och ett par russin och en nyöppnad chokladkartong)) inför en annan pepparkaksgubbe: Bergman. Fem timmar med den excentriske och hyperbegåvade Herr Bergman. Fem timmar, puh.

Men igår spelade vi spel och mysläste nästan hela långa dagen, nåja såå lång var den väl inte, fick i alla fall en fråga om Taube, som jag kunde och så vann jag i kasta gris. Så det så. Annars har jag pyntat lika mycket som vanligt. Och lika bakvänt. Hängt upp stjärnor när stjärnorna traditionellt ska tas ner. Bara för att jag tycker så mycket om alla mina vintage-stjärnor.


Och så har jag printat ut och "pyntat" med mina egna bilder. Det vore allt lite konstigt om man inte alls uppskattade sina egna alster, menar jag. Blev inspirerad av en bild i en inredningstidning. Med prickar på. Röda julprickar är ju hur fint som helst! Och så hittade jag några sköna prickar i foto-arkivet. På pricken! I köket hamnade något rostigt.

Årets finaste julkula skulle jag förstås fotat och visat er, men fotovädret är ju fullständigt bedrövligt. Kanske blir det ändå tid till det, för året läckraste julkula räcker ända till nyår. Eller den har kanske egentligen mer karaktären av en nyårskula än en julkula. Hm. Kryptiskt? Jovars. Men fin är den. Riktigt fin faktiskt. Med kvinnlig fägring på.

-Säg hej till Jansson! Sa mannen, när han nyss klev in genom ytterdörren. Jansson-overloaden är total här hemma, sedan vi upptäckte Dafgårds frysta. Bara att ha inne i ugnen länge, för upptiningen och tillagningens skull. Hur god som helst! Rekommenderas varmt. Etthundrasjuttiofem grader varmt, eller så. Han har köpt nytt batteri till den lilla granslingan också, för oj vad den drog ström. Får ransonera ljuslinge-fasonerna en aning framåt här nu då, tydligen.

Fanny och Alexander. Tror inte jag har sett den sedan den var i princip ny, alltså för väldigt länge sedan. Har definitivt aldrig sett den så kallade långa Directors cut-versionen tidigare. Mannen tror inte att han har sett den alls. Ska bli kul att njuta av all gammaldags, härlig inredning - om inte annat.

Tittar ut över en grön, plaskvåt vy, som inte direkt andas julstämning. Nynnar vidare. På tredje versen. Som skyar små på himlen blå...

Blink, blink, för de är väl där bakom molnen någonstans?

Och vink, vink. Till er.

För kärleken. Till stjärnorna. Och till varandra!

<3
/helena

fredag 22 december 2017

God Jul önskar Ingrid Marie & jag...


...& mannen!

Fotot, som jag tog på årets första dag 2017, kändes på något sätt givet som årets julkort, med tanke på hösten som just förflöt. Allt prat om grisar, riktiga grisar, så kallade mansgrisar.

Frågade mannen vad han tycker om att vara galjonsfigur för alla de fula fiskarna här, han skrattade bara sitt godaste skratt och sa: Bring it on! Har jag sagt att jag älskar den mannen?

Jag kan inte säga hur många gånger jag tycker att den senaste tidens ihopblandning av alla möjliga kort hit och dit har retat mig. Tala om att blanda bort de verkliga korten, när man ger mansgrisarna - de jag föredrar att kalla gubbjävlar - så mycket mediautrymme att hälften hade varit mer än nog. Jag har sagt det förut, jag säger det en gång till: Gubbjävlarna finns i alla kön, de lever och andas för att trycka ner andra på olika sätt. De måste bekämpas, till varje pris. Men. De ska inte blandas ihop med sexuella förbrytare. Alltså människor som begår regelrätta brott. Förövare är inte samma sak som rövhål. Pardon my French.

Jaha, så har man då använt r-hål-ordet i samma andetag som god jul. Man kan aldrig veta vart livet för en. Haha. Kul på jul. Får nog göra avbön genom att citera självaste bibeln här, känner jag:

"Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster."

Tror bestämt att det är hämtat ur Predikaren. Hittade det när jag gick in på kyrkans hemsida för att kolla in vad som händer i jul. Icke-religiös som jag är, vill jag ändå få mig en dos andlighet i juletid. Får väl se om vi orkar upp till julottan i år, eller om det blir något annat. Gillar ju julens sånger skarpt, ska kanske gå och sjunga ut lite extra nu då? 

En god jul. Riktigt GOD. Det önskar gullegrisen och jag er alla!

<3
/helena

ps Lite morsgris är han förstås också, för just idag - den tjugoandra - hade vår högt avhållna mor/svärmor fyllt nittio år. Vi saknar henne ofta. Kanske lite extra i juletid, för hon besatt den där beundransvärda egenskapen som hör så tätt samman med julens verkliga mening och budskap: Att kunna se - och kunna ta fram - det bästa hos var och en. Hos sina nära medmänniskor. Så, ha en bra dag nu, kära svärmor - where ever You are. All around us, hoppas jag.

Maj är också en månad


Skulle egentligen bara titta in med årets julkort, och så hittade jag Maj i augustis fotomapp. 

"Maj Lindman (1889 - 1972)
Lindman var målare, skulptör och författare. Hon illustrerade en rad barnböcker, utförde modeteckningar och bokomslag samt porträtt i olja.
Lindman gjorde den populära serien 'Året om', akvarellplanscher i mindre format med årets tolv månader."


I augusti var vi på Bollebygds lilla, gulliga, välfyllda bibliotek - där vi tog del av en informativ utställning om skolplanscher. Nu är december snart slut och vi ska fira in ett nytt år snart. En ny januari är ju på g. 

Men jag tyckte ändå att vi kunde fira Majs december lite extra - genom att njuta av småfåglarna, kärven, kälken, katten, den nyhuggna granen och fönsterluckorna med små hjärtan på. 

Har jag sagt att jag älskar detaljer? Se bara på den blå tröjans mönster och på snöflingorna som singlar ner så runda och rara överallt.

:)
/helena

ps Julkortet är strax på ingång.

onsdag 20 december 2017

Ge mig some vintage-sugar!


Tö eller snö, det är frågan. Hursom, blir det en grön jul. Även om jag tycker allra bäst om det lite bruna och vissna. Spröda fröställningar och sådant. Och grankotte-girlanger! Den blev visserligen mer ful och kul än julsnygg, men ändå

Här står han ju - mannen! Julledig (från sitt day-job anyway) och skrynklig och fin i blåaste vardags-vintage-stassen! Han har plockat fram Jenny Nyström-julkopparna (jag fick den med hästen!) och serverat mjuk, underbart kryddig pepparkaka, och är så där allmänt småhärlig och rolig, som bara han kan vara. Och fotomodellat en del har han också hunnit med, som ni ser.

Vet inte om det här är lite vanvördigt, men jag ville visa er hur jag brukar förvandla vanlig, snygg standard till bästa vintage-versionen. Vad då vanvördigt, undrar ni nu? Jo, i exemplet här ovan har jag använt en liten julgrupp som mannen fick med sig hem från en av sina arbetsplatser (tack till alla goa arbetskamraterna!) och kanske är det någon som tycker det verkar otacksamt när man "dissekerar" en present-blomma på det här viset. Men jag kan bara inte låta bli, för även om julgruppen var helt okej som den var, så måste jag bara få sätta min egen speciella vintage-prägel på den.

Sagt och gjort. Fram med den gamla sockerburken från Rörstrand. Det blir som lite Rör(strand)socker över det hela då - höhö. Och ner med de vita sockerkuliga kulorna där. Sedan valde jag att använda kalanchoen (kärt barn, som numera kallas julglöd till just jul) som snittblomma istället. Här kommer bästa tipset - med ett provrör fyllt med vatten - väl till pass igen. Fungerar bra att sticka ner i jord eller oasis eller sand eller småsten eller så. Gäller bara att inte glömma att vattna nu då. Enarna är ju annars hopplösa på att torka ut fort, men nu valde jag att sätta en plastpåse runt jorden för att behålla så mycket fukt som möjligt (och skydda den oskattbara, söta porslinsburken/krukan).

Lite svinn för man kanske räkna med när det fixas och trixas och delas på en växtgrupp, tänker ni. Men icke! Här förvandlades en ullig rosett till en halsduk åt det långhalsade bokstödet. Och några kalanchoe-knoppar får simma sin väg i de ihåliga glaskulorna i sovrumsfönstret!

Sedan kommer nog aldrig den där lampan i fönstret att tändas, för jag orkar aldrig leta efter en grenkontakt. Suck. Kanske ska gå och göra det nu då? Eller inte. Halmstjärnan lyser ju så fint en bit in istället, man behöver inte hänga adventsstjärnan i fönstret, om det nu skulle vara någon riktigt julkonservativ som läser här inne. Troligen inte va? ;).

Hoppas ni har det bra! Önskar er allt kul och okonventionellt julstök man kan tänka sig! Och lite traditionellt också förstås, älskar ju alla traditioner man är med och skapar tillsammans med sina nära och kära genom åren.

<3
/helena

ps Här kan ni ta en närmre titt på den blåvita sockerburken, om ni vill. Kan ni gissa vad jag använder som piedestal under burken, där den normalt står på den blå köksskänken? Böcker förstås, men inte vilka böcker som helst, två gamla uttjänta SAOL. Vad skulle svenska akademien säga om det, tro? Och i ett annat fönster står en lökväxt som växer lite snett - kan ni gissa vad jag har stagat upp den med? Med en lång, snygg blyertspenna, såklart!

Granen står så green och grann och ljus


Granar. I pluralis. Flertal. Tre stycken små fina, i trä. Ett av mina absoluta favoritpynt. Inte vintage faktiskt, tro det eller ej. Tror jag köpte dem på någon sådan där utförsäljning av julsaker efter jul, för många år sedan. Sedan dess har jag hunnit använda dem på många olika juliga sätt. Ett enkelt och fint sätt är förstås att hänga de små granarna i tallris, eller i björkris, eller i enris, eller i vilket risigt ris som helst.


Ett annat sätt är det som jag har gjort i år. I år har jag gömt de små upphängningstrådarna bakom själva grankroppen, så att säga. Och slingrat en liten batteridriven ljusslinga runt de tre små barrträden. Det blev riktigt grantoppen, som ni ser!


Även om det gick åt en förfärlig massa häftmassa (a.k.a. tack-it) för att få granarna att fästa på tavlans glas. Och mer lär det förmodligen gå åt, om de inte ska trilla ner på köksbordet. Tänkte först fäst på-/avknappen på baksidan av tavlan, men det blir nog en aning smidigare så här.

Det är ju inte direkt vanligt att vi köper något modernt och nytt - nyttnytt alltså - pynt numera, men i år föll jag till föga inför de coola små dew-drops-slingorna. Skulle vilja ha en hel drös! Och laborera runt med dem på en massa olika sätt! Dyra är de ju inte heller, men å andra sidan vet jag inte hur ofta det lilla batteriet måste bytas...

På det här sättet förvandlades den annars så släta slätten till en något mindre slät slätt. En grandunge är precis vad bästa tavlan behöver till jul, tänker jag.

<3
/helena

ps Snart vankas det ytterligare ett småjuligt (och lite sött) inlägg!

måndag 18 december 2017

Dags att öppna


Sista veckan av förberedelse-mys och pys och lite lagom stök nu då.

Vill mest önska er en skön start på veckan och berätta att Musikhjälpen-abstinensen är svår. Men vilket j-kla bra jobb vi gjorde! För visst är det så man känner - att det verkligen är något vi gör tillsammans? Fatta hur mycket allt har vuxit. Julstämningsfaktorn har ökat med flera hundra procent sedan de första stapplande stegen mot decembers stora, viktiga folkfest började i beskedlig skala för tiotalet år sedan. Kommer inte ihåg allt; alla programledare, alla teman, men minns ändå en hel del godbitar.

Tror bestämt att vi både öppnade våra hjärtan och våra plånböcker för barnens skull. Och våra ögon. För vi måste våga se det svåra också, och våga prata om det - som många kloka, engagerade människor har stått i glasburen och förkunnat under veckan som gick.

BARN ÄR INTE TILL SALU! Om nu någon skulle ha missat det.

Själv öppnar jag upp för fullt för min inre lilla flicka nu. Låter henne komma fram och tindra. För julen är ju alla barns högtid. Små barns. Och stora barns.

Ha en skön och mysig uppesittarvecka nu! Och städa inte ihjäl er.

<3
/helena

ps Vi lindrade saknaden efter Farah och co genom att se ett par sekvenser ur - den kanske mest barnovänliga julfilmen som finns? - Bad Santa till frukost. Originalet alltså. Har faktiskt inte sett den förut. Haha, hur kul som helst ju. Och han är verkligen bad. Ful i mun och så. Kul, kul. Fast sedan får det nog bli något gulligare i julfilmsväg. Någon som ska gå på Maria Bloms nya familjefilm Monky (stavas den så?) förresten? Det kan ju hända att mannen har en liten statistroll där någonstans. Man vet ju aldrig.

lördag 16 december 2017

JA!


Svaret på frågorna har vi alltså redan. Men hur lyder då frågorna? Jo, så här:
  • Borde alla barn ha rätt till en värdig barndom?
  • Borde alla barn i hela vida världen ha rätt till en fullvärdig barndom?
  • Borde vi göra allt i vår makt - kämpa som blådårar - för att det ska bli så?
  • Måste vi kämpa ändå in i kaklet för att skänka så mycket pengar som möjligt till årets viktiga, viktiga tema i MUSIKHJÄLPEN?
Bonusfråga:
  • Måste vi ha ett odödligt, vackert, tänkvärt citat från en enastående musiker här?
"Måste våga bara vara med minne av det barn som lät livet välja och våga säga JA."
/ur Vem tänder stjärnorna
 musik & text av Eva Dahlgren


<3
/helena

torsdag 14 december 2017

Och TV:n står på


"...Men mamma du måste förklara/Vad är meningen med det här/varför kom jag till jorden/om jag bara är till besvär/Nu dalar min sol över Söder/jag längtar till helt andra hav/Den största sorgen i livet/är den att jag aldrig blev vald..."

- Fattar Du varför vi bara har ett enda album med Rikard Wolff? Frågade jag mannen, när jag förtvivlat konstaterade att ännu en varm röst hade tystnat. Pojken på månen. Det är den vi har, och alla texterna är så bra. Hör bara:

"...När din luft fyller upp mina lungor/det brus som jag hör är ditt brus/Ditt blod flyter i mina ådror/Och huden jag bär är din hud..."

Barnen vinkar ivrigt utanför Musikhjälpens bur och jag hör en kvinna berätta om sitt engagemang för barnen som inte alltid orkar vinka lika glatt. Heja, heja! Och alla textrader jag läser färgas av det fruktansvärda vi hör berättas om barn som tvingas försörja sina familjer genom att sälja det enda de har - sig själva. Det är så obegripligt. Ofattbart. Vad vuxna människor gör mot barn. Och att internet är det vapen som många använder sig av i det cyniska utnyttjandet av barnen gör att jag både känner avsky för detta medium och en extra sporre att använda det i de goda krafternas syften.

"...Men vreden ska för evigt färga himlen röd/av människornas drömmar, lidande och nöd/För dem som vi förlorat i historiens lotteri/och alla de som offrades i meningslösa krig..."

WOW! Ungdomarna berättar att de samlat in 100.000! Heja, heja! De har bland annat sålt fågelholkar som de tillverkat i slöjden. SÅ coolt. Nu behöver de bara två kåldolmar och en ponny?!? Va?! Jag måste väl hört fel? Haha. Hur bra som helst i alla fall: Alla våra unga som engagerar sig för alla barn runt om i världen som inte har samma tur som vi. Vi som fått förmånen att bo och leva och trivas och utvecklas och julmysa tillsammans här.

"...Röda dina läppar/blå min fantasi..."

Freddie Mercury! Måste bara höja voLYMEN LITE! SÅ DÄR JA! DON'T STOP ME NOW!

"Tidig måndag morgon jag ringer vårdcentralen/och anmäler till Folksam att jag har blivit galen/Finns det någon försäkring för ödelagda liv?/Jag kräver att få vårdnad om mitt raseri..."

Ilska. Uppgivenhet. Sorg. Alla känslorna på en och samma gång, när vi försöker förstå det som barn tvingas genomleva. Ilska. Beslutsamhet. Vi måste våga se hur de har det. Vi kan göra skillnad - tillsammans! ALLA kan göra något. Panta de där burkarna som bara ligger och skräpar! Nu! Önska låtar! Buda på väder-Nils galna blixtrande katttröja! Ja, vi kör tre t:n på den! Bara för att vi kan!

"...Köksklockan tickar/Fåglarna kvittrar/hemtjänsten ropar/till Greta Hallå!..."

Ler åt den 83-åriga kvinnan som ringer in och uppmanar alla äldre att bidra till kampen mot försäljningen av barns kroppar. Hon är tydligen hur aktiv som helst på insta! Hur coolt? Ser henne med Luciakronan tänd. Åh. Fler sådana Lucior, tack! Världen behöver - behöver - fler 83-åriga Lucior! Eller hur?

Leker lite med sommarens blåaste blomma. Och sänder en önskan om att det vita utanför fönstret ska få ligga kvar och göra vår mörka tid en aning mer upplyst. Snön som frälsare. Känn på den. Din tid kommer, sjunger Håkan och jag känner hoppet spira som en trotsig, överlevande knopp under det blöta snötäcket.

JA! PRINCE! MED KISS! MIN önskan har slagit in. Puss på er!

"Det susar i rören/Kranarna droppar/Kylskåpet brummar/och TV:n står på..."


<3
/helena

ps OBS! Alla citaten är hämtade ur texter av Rikard Wolff, från låtar på musikalbumet: Pojken på månen.

måndag 11 december 2017

Såg han verkligen ut så där?


Nu stoppar vi undan alla tjocka läroböcker om svarta hål och andra nobla saker, och blickar ut över ett vitt landskap som smakar begynnande julstämning. Här vankas traditioner, här vankas hjärtesaker, här vankas...


...en himla massa bra musik! Nu kör vi - MUSIKHJÄLPEN 2017!

Men såg han verkligen ut så där - den gode Prince? Hittade julkortet i en korg full med blandade motiv, i en second handaffär. Kunde bara inte låta bli att köpa med honom hem, han tittade ju så bedjande på mig. Men erkänn att bilden är lite rolig - att det ser ut som att han har hårspänne och att det inte alls är särskilt likt?

Lite taskigt förstås - mot illustratören Lars-Erik Forslund - att skratta åt den faktiska likheten här, konst ska självklart kunna vara helt fri för tolkning. Kanske är det inte alls en avbildning, utan en tolkning? Ojämnt i kanterna är det i alla fall, kortet. Förmodligen urklippt ur en sådan där medföljande mittuppslags-bilaga till någon veckotidning i juletid. Gissningsvis anno sent 1980-tal eller tidigt 1990-tal.

Anyway. Ett musikaliskt geni var han i vilket fall - mannen som ibland föredrog ett tecken framför sitt artistnamn. Kan mycket väl tänka mig att önska mig både en kyss och lite grädde på toppen. För att inte tala om den där rödaktiga baskern, som hon tydligen har köpt i en second hand store. Ni som känner er Prince vet precis vilka låtar jag snackar om och ni andra får väl googla, leva i ovisshet eller lyssna på Musikhjälpen. För jag kan mycket väl tänka mig att önska mig minst tre odödliga låtar med Prince.

Vad tänker ni önska er då? Förutom att inga barn i hela världen ska behöva betraktas som godtyckliga handelsvaror då förstås. Barn är INTE till salu!

<3
/helena

fredag 8 december 2017

I fickan på min gamla duffel


Där låg den; pennstumpen. Blå, i det närmaste turkos. En blyertspenna som inte såg ut mycket för världen. Liten. Kort i rocken liksom. Avskavd in till "stammen". Träet blottat. En vit del. Och en lysande röd del - som ett utropstecken.

Det är sådana saker som gör mig allra gladast. De små, obetydliga sakerna. Sådana saker som många (de flesta?) går förbi utan att lägga märke till. Nu är det ju ingen annan som går och rotar i fickorna på min gamla duffel, men här är pennan bara en symbol för det jag värderar högst. Det som inte går att värdera, egentligen.

"De redan använda sakerna". Så formulerade jag mig en gång för länge sedan när jag startade den här bloggen, och sedan dess har innebörden av den formuleringen bara sjunkit längre och längre in. Vintage-sakerna är ingenting utan människorna bakom dem. Tingen bär på en unik historia. De bär på det DNA som bara en människa kan fästa på sin omgivning. Om ni förstår hur jag tänker? På avtrycken människan lämnar i sina spår. Sakerna är ingenting utan människans fingeravtryck.

Pennan har inte skrivit historien själv, det har vi alla gjort tillsammans, det fortsätter vi göra tillsammans. För mig är kärleken till de grejer som överlevt - och förskönats av - tidens tand själva grejen.

Intill pennan låg en gammal inköpslista. Avbockad och klar och färdig för papperskorgen. Men något hade hindrat mig från att slänga just den lappen. Samma något som visste att jag skulle bli glad över att hitta något så obetydligt, oansenligt och oskattbart som en pennstump.

<3
/helena

onsdag 6 december 2017

Heja blåvitt! (för vilken gång i ordningen?)


Så lätt blir ni inte av med mig! Skämt åsido, kunde bara inte låta bli att hylla det blåvita lite extra idag. Finland i all ära, Finland på allas läppar just nu - självklart. Eller sälvkla-a-a-rt, som en äkta finne skulle säga. Förlåt, vet att man varken får skämta om folks uttal eller säga något annat än finländare idag. Å andra sidan har de väl inte tappat allt sitt sinne för humor, bara för att de fyller väldigt vuxet just idag?! ;)

Men det här skulle inte handla så mycket om vårt östra grannland, som om kärleken till det blåvita. Kärleken till allt det som finns på mitt foto ovan. En gammal, anrik byggnad med blåvita fönster. En gammal, anrik man (förlåt älskling...) med något av det coolaste som kan uppbådas i vintage-väg: Denim. Det blåa guldet.

Arbetarklassens outslitliga tyg. Som förvandlades till tonåringens hetaste plagg: Jeansen. Som förvandlades till var kvinnas och mans plagg. Som blev rumsrena och fick följa med in i finrummen tillsammans med den vitaste skjortan, åtminstone några gånger genom klädmodets ombytliga historia.


Kärleken till kreativiteten, den som ingen kan stoppa. Den som får en att dra på smilbanden, när någon har skapat fritt och stort och sedan bemödat sig om att fästa ett blåvitt hjärta på stuprännan. Kärleken till regnet, som föder liv, som föder kreativitet.

Kärleken till allt det som är blått och vitt. Särskilt det vackra porslinet i alla sina tunna, sköra och kraftfulla former.

Kärleken till en man som hejar på både vårt gulsvarta och vårt blåvita lag!

<3
/helena

ps Det är inte ett så långt steg som man kan tro, bara ett par små kliv med pressarfoten faktiskt... - mellan Finland och ett litet blåvitt textilhjärta i närheten av Borås. En gång i tiden behövde vår lilla textila stormakt all arbetskraft den kunde få, då var arbetskraftsinvandringen från öster mycket värdefull. Utan all den blåvita arbetskraften hade symaskinernas surrande inte hörts så långt utanför vår flitiga stads gränser. Lite extra kärlek till alla blåvita boråsare idag!

måndag 4 december 2017

Stjärnan lyser på samma citat


Röda koftan. Med paljetter på. Framplockad för tjänstgöring i den rödaste av månader. Den ska nog få följa med på en och annan julkonsert.

Bli spilld på, ska den kanske också. En fläck Jansson här och lite senap där. En skvätt spad från löksill där och en och annan nyans av rödbetssallad här. Nej, förhoppningsvis ska den slippa fläckar, men fram och sjunga om tusen juleljus ska den minsann! Och åka på julauktion, om det blir någon sådan i närheten här framöver. Tycker det verkar bli färre och färre live-auktioner ute på landsbygden. Har nätet fångat upp för många antikintresserade för att de gamla, hederliga slagauktionerna ska kunna fortsätta leva och frodas? Vore synd i så fall.

Hittade den nästan helt oanvända koftan på sommarloppisen i juni. Eller var det en bit in i juli? Tog av prislappen förra veckan, innan hela den röda härligheten åkte in i tvättmaskinen. Vad det stod på den? Trettio kronor. För en tjock och fin och lång och röd och värmande kofta. Sådant händer bara i second hand-världen, mina vänner. Bara där.


I den gamla, gröna bokhyllan Ivar (läste ni att det stora möbelvaruhuset har fått något slags pris för främjandet av det svenska språket/svenska ord...?) läser Malala på om årets nobelpristagare, medan jag studerar...


...en del annat.


Känner plötsligt en solkatt spinna i högra ögonvrån. Den kommer från den blåa bussen. Den som alltid passerar i glipan mellan de höga husen. Har för en gångs skull fällt upp persiennerna nästan helt. Folk påstår att de inte tror att det bor någon här, för att persiennerna så ofta är fällda mitt på dagen. Men mitt arbete kräver både disciplin och koncentration, och då kan jag inte tillåta mig att bli distraherad av förbipasserande utsikter hela tiden. Även om jag älskar att följa alla påpälsade barns väg till skolan. Och något mindre påpälsade, på vägen hem. Sedan är det ju faktiskt så att det händer att jag sover här i vardagsrummet också. I soffan. Mitt på dagen. Med tänkar-hatten på. Skriver man halva nätterna, så måste man vila på dagen, det borde inte vara så svårt att förstå.

Under bordet skymtar tidningshögarna som ska sorteras, och i en skål en bit bort står grankottarna. De, som jag har planer för. Plockade dem smala och blöta en sensommardag. Nu är de torra och utfällda - liksom uppblåsta av torktiden - och redo för dekorativa syften. Inget är ju så fint som det gröna guldet, skogens egna skatter.

Stumpa-staken får agera adventsljusstake i år. Kände för att göra något annorlunda, lät därför den gröna Gabriel-staken stå (haha) kvar i skåpet. Tittade mig istället runt, och kom fram till att det kunde vara smart att ha ett femte ljus. Ett femte-hjulet-ljus, som kan tändas när de andra fyra måste vila. För att de inte ska brinna ner oproportionerligt mycket, alldeles för fort. Stadig står den där, den tunga gjutjärnsstaken från Skeppshult, på bordet framför laptopen .


Laptopen, som fortfarande påminner mig om att Indira var en klok kvinna. En av alla dessa kloka kvinnor. För man kan inte skaka hand med en knuten näve. Så är det bara. Så var det bara. Så är det bara. Ja, fortfarande. För alltid.

Nej, det här duger inte. Får nog fälla persiennerna en stund, om jag ska få något mer gjort. Kanske väntar jag med att skriva till ikväll istället. Månen får göra mig sällskap i tystnaden.

Och så börjar jag leta efter vilken slips som passar bäst till mannens nya skjorta istället. Av bästa märke och kvalitet, är den. Inköpt second hand, för den berömda spottstyvern. Jag tycker den ser ut som en blandning mellan en medaljongtapet och ett riktigt snyggt julklappspapper. Hehe. Nu ska jag bara hitta något passande snöre att slå in honom med också.

Allt det bästa till er, som fortfarande läser här!

<3
/helena

ps - Det visste jag väl, att det inte var en skilsmässa som skulle hålla. Sa mannen och smålog, när han såg mig blogga igen. Egentligen hinner jag ju inte blogga. Det insåg jag när jag satt och grät en novembernatt. Grät över alla ord som aldrig hinner bli skrivna. Nästan hela november hade hunnit gå, utan att jag kommit igång ordentligt med min senaste skrividé - det som jag än så länge bara kallar för "Pjäsen" - och det kändes inte bra. För november är en av de bästa koncentrationsmånaderna, tycker jag. När mörkret omfamnar alla tankar och gör formuleringarna både navel-luddiga och knivskarpa. Då måste man passa på. I den inofficiella skriva-roman-månaden. Och så gick tiden bara åt till annat.

Nu är det december och allt sätts i ett annat ljus. Juleljuset. Vet inte hur ofta jag hinner titta in här framöver. Hur ofta jag hinner skriva något särskilt till er. Vet inte hur ofta det blir tid att fotografera mina skatter, in hit. Vi får helt enkelt se. En dag i taget. En natt i taget.

Sedan måste jag erkänna något - att jag bloggade så där extra mycket i oktober (31 inlägg = nytt rekord på en månad!) var ett högst medvetet val. För i oktober fyllde den här bloggen sju år. Tyckte att det kunde vara kul att fira (av) den, genom att öka frekvensen en aning, även om det var temporärt. Älskar ju att blogga. Om ni-vet-vintage-vad. Om allt som är poetiskt här i världen. Älskar att dela med mig av både ditten och datten. Sedan får det förstås inte bli något som går ut för mycket över min övriga konstnärliga verksamhet. Det var därför jag tvingades ta ett så abrupt avbrott. Nu tar vi det som det kommer. Att blogga eller inte blogga - det är frågan? Kanske är det dags att gå vidare. Bloggens tid känns på många sätt över. Inte bara för den här gammaldags bloggerbloggen, som ni sitter framför just nu. ALLA bloggars bäst-före-datum är kanske förbi i dessa insta och snap och alla andra snabba-sociala-medier-tider? Ni får gärna komma med synpunkter - eller frågor. Lämna gärna input i kommentarsfältet, eller skicka ett mail om ni är blyga... ;).

Får jag bjuda på ett par julkort?


Här kommer två nya produkter av mitt bildproducerande. Kanske kunde jag redigerat upp färgerna en aning här och var, men jag har lämnat dem helt oredigerade och råformat-vackra här. Saker med äkta vintage-känsla, ligger till grund, som ni ser. Saker med genuina vintage-fingertoppar.

Hoppas att ni uppskattar dem. Två julkortsförslag: Ett till gottegrisen och ett till naturälskaren.

:)
/helena

ps På/i det ena vintage-julkortet ligger dessutom ett annat självtaget "julkort". Inget är ju vackrare än det naturen själv har fått vara med och bygga upp. Och sedan långsamt, långsamt fått vara med om att riva ner igen.

Men först lite suddigt från den ostökiga delen av köket


Är det ens möjligt? Att uppbringa en suddigare, tråkigare bild? Svaret är förstås nej.

Men hej ändå! Här är jag ju! Och hoppas att ni mår bra. Och har saknat mig? Eller det kanske ni inte har hunnit? Decembers stök rivstartade med adventsmyset och jag började som vanligt i fel ände... Först julpynta lite, sedan adventspyssla en aning, och sist och minst damma och städa - om det blir någon tid över för det.

Någon kanske upplever det som att jag förespråkar att ha det ostädat, så är det förstås inte, även om jag själv trivs i mitt stökiga kök. Vad jag däremot förespråkar är att inte låta städningen bli en börda och ett påhäng. Städa mycket och gärna - om det är vad DU vill, men inte för att man SKA eller BÖR göra det. Städa så att DU trivs. Städa inte för att någon konvention säger si eller så. Det är bara DET jag säger. Så det så. :)


Vårt så kallade köksbord är stökigare än på länge, för det är här de flesta av mina bilder arrangeras. Kvar står rekvisita-leftovers. Ska bara göra det här och det här först, innan jag stökar tillbaka sakerna på sina mer undanskymda platser i prylgarderob och skåp. Ska bara, mitt bästa mantra. Häromdagen skulle jag bara vattna min minsta växt - och det slutade med att jag klippte ner den (så att den blev ändå mindre), diskade krukan, bytte till en annan kruka, konstaterade att det inte såg klokt ut, bytte till ytterligare en kruka. Och nu är jag nöjd. Så kan det gå när man bara ska ta en minut på sig för att vattna och sedan hamnar i en utdragen procedur som slukar en hel timma av ens dyrbaraste liv - det enda. Det var det så kallade ska-bara-syndromet det.


Kommer snart in med ytterligare ett inlägg. Eller kanske till och med två? Men först ett par ord om solen. Hur vågar den ens visa sitt ljusa, glada ansikte på en måndag? En måndag full med administration och goda skrivarambitioner? Modig jävel alltså, den där solgula saken. Känner nästan för att ge den en rak höger, där den så obekymrat silar sin väg in genom fällda persienner och smutsiga fönster.

Kommer ni ihåg de här julstrumporna? Hittade dem i somras på Myrorna. Eller var det redan i våras kanske? Hursom, nu är de uppe! En för mannen och en för mig. Vi har båda varit supersnälla hela långa året, Kära Tomten...just saying...

Tror bestämt att några amerikanska barnbarn har köpt de här strumporna till sina blågula mor- eller farföräldrar, för inuti låg en etikett med två namn som är vanliga i de något äldre generationerna och en dollarsedel. EN dollarsedel, med han Washington på. Den andra kanske morfar köpte sig något fint för? Kul. Med lite mer vintage-historia på fötterna, skulle man kanske kunna säga.

:)
/helena

ps Julkort is strax coming up. Och kanske lite bilder på staken.

måndag 27 november 2017

Om en månad är det över


Det är på kvällen den tjugosjätte som jag kommer på att hela spektaklet är över om en månad. Oavsett om man gillar spektaklet eller inte. Julspektaklet. Jag gillar det. Skarpt. Myset och ljuset och alla tindrande ögon. Det är stressen jag inte gillar, särskilt stressen över att inte hinna låta bli att stressa...

För om man stressar sig fram hinner man inte njuta. Njuta av lugnet. Av förväntan. Av att umgås med andra som också gillar spektaklet. Av att pepparkaksfika tillsammans.

Duns duns, där kom morgontidningen. Redan?! Och jag som inte hunnit njuta av nattens stillhet ännu. Åtnjuta stillheten som kan ge mig det jag behöver för att komma vidare i mitt skrivande. Har nog inte berättat om vad jag håller på med just nu, har väl helt enkelt inte hunnit.

En pjäs. Tror bestämt att det kommer att bli en pjäs. Den har inte kommit så mycket längre än till idéstadiet ännu, men jag känner förväntan pirra ända ner i tårna - när jag tänker på själva grundtanken. Sedan är det förstås en helt annan sak att försöka förvalta idén och få ned den på papper, eller via tangentbordet då.

Försöka duger. Idén kom till mig i en dröm. Många av de bästa idéerna kommer därifrån. Halvt medvetna, halvt undermedvetna. Behöver jag berätta att huvudpersonerna är kvinnor? Nej, jag tänkte väl det.

Har skrivit och suddat följande mening minst tio gånger nu. Meningen, som är själva anledningen till att jag avbryter mitt egentliga "nattarbete" för att komma in och "prata" allvar med er: Jag hinner nog inte blogga mer. Så. Då var det sagt. Det tar för mycket tid och kraft, och jag gillar inte att göra saker halvdant.

Vintage. Gamla saker. Mest halvgamla, men alla med någon typ av historia, kommer alltid ligga mig mycket varmt om hjärtat. Och bloggen har lärt mig så mycket. Om sakerna. Om mig själv. Om världen. Om alla människor som kämpat/kämpar för att göra världen till en bättre plats - för oss som lever här nu och för framtida generationer.

Det finns några halvskrivna inlägg kvar i utkast-mappen. Det finns många fler bilder, foton och idéer. Kanske tittar jag in med någon/några av dem framöver. Har ju till exempel inte hunnit visa er mitt senaste tavelfynd. (En tavla till av Thea T). Det borde jag förstås ta mig tid att göra. Fotoprojektet i Gustaf Ewalds fotspår, det vill ni kanske bli uppdaterade om? Och kanske, kanske hinner jag skriva in något mer här av historierna som ni har fått bli delaktiga i: Hobby-projektet Spår i gräset och familjeberättelsen om Leka och Snällisen, den som går under arbetsnamnet Ett Nytt Kapitel.

Önskar er allt gott!

<3
/helena

ps Mannen hälsar!

lördag 25 november 2017

Spår i gräset, del 10


Då kör vi nästa del i Spår i gräset va? Tänkte kompensera er för den långa väntan på nian, genom att skjutsa in tian (betydligt) snabbare.

Just nu syns gräset på marken igen - när utkastet till den här delen skrevs för några veckor sedan - låg snön som ett upplysande täcke över sommarens skönaste utomhusmatta. Och om november velar mellan minus och plus så velar jag mellan annat... Alltså, angående velandet med delar hit och dit. Jag har bestämt att vi låter bli att "delvela" från och med nu - och jaaedå, det kan man bara bestämma så där tvärt, hehe. Nej, det kan man så klart inte när man skriver utan synopsis, och bara med hjälp av flödestekniken, men man kan bestämma sig i efterhand - för att de delar som finns de finns, och att de ligger fast i sin ordning från och med nu. Så strunta i allt prat, snack och snickesnack om delar, länka er bara bakåt i fallande nummerordning här, via del 9, om ni behöver det. Nu är det hög tid för del 10:

Tänk, att hon alltid glömde det mellan gångerna, de glesa gånger som hon reste; att hon inte gillade att vara hemifrån. Rastlösheten kom som ett brev på posten, redan efter ett par dagar. Det kändes som om hon promenerat konstant i två veckor nu. Bara gjort korta stopp för vätskepåfyllning, annars fick hon ligga vaken med vadkramp hela natten. På ett ställe stannade hon varje kväll. Innanför de fortfarande solvarma rutorna fanns en familj. Mamma, pappa, barn. Nästan som substitut-familjen där hemma, förutom den sneda lampskärmen.
Siri kunde aldrig släppa tanken på att det var så här Lovisa skulle ha haft det, om hon fått behålla livet. Livet i behåll. Ett konstigt uttryck, som hon alltid använde när hon försökte blåsa liv i resterna av dottern. En man med snälla ögon och två, små barn som avgudade henne. Det var Pärs liv hon tänkte på. Sonen, det var han som var den snällaste mannen på jorden. Det var han som var ämnad, lämpad för föräldraskapet. Livet i behåll. Det långa, mörka håret hade fladdrat över hela pakethållaren, den allra sista gången Siri såg henne. Tårar. Nu. Fortfarande. Alltid. Inte konstigt att hon fick vadkramp. Den snabba reflektionen fick henne att ofrivilligt skratta till, där hon stod ensam i skumrasket. Skrattet som avlastning i en bråkdels sekund, sedan snyftandet igen.
Genom det öppna vädringsfönstret kände hon den trygga doften av curry sippra ut. Mamman på andra sidan glaset ställde fram en stor gryta på bordet. Siri tyckte sig se henne kasta huvudet bakåt i ett glatt Stomatol-leende. Mannen hade kanske överraskat henne med något? Något roligt? Gulligt? Romantiskt? Världsomvälvande? Mysigt? Löjeväckande. Siri slutade genast söka efter rätt ord när hon kom till ett adjektiv som inte kändes lika positivt. Det var förstås hon som var det: Löjeväckande. Där hon stod med snoret rinnande över halva ansiktet. I ett främmande kvarter. I en främmande stad. I ett främmande land. Det som skrämde Siri mest var att hon nu visste att det inte fanns någonstans att fly. Tankarna gick inte att lämna bakom sig. Förut hade hon alltid kunnat klamra sig fast vid tanken att allt skulle kännas bättre någon annanstans. Bara hon kom bort. Kom hemifrån. Men man kan inte fly från sig själv, hur fort man än lärt sig att springa. Hur långt bort än benen bär en.
De verkade lyckliga. Fast hur många verkar inte lyckliga - på lite lagom avstånd? Egentligen visste Siri att Lovisa aldrig skulle kunnat bli den runda, sorglösa kvinnan med röda spisrosor på kinderna. Dottern var alldeles för rastlös för att hålla fast vid något. Allt kom och gick. Hade kommit och gått. Killarna, kompisarna, krumsprången och klagosången. Siri skrattade till igen, åt sin komiska slutknorr. Krumsprång och klagosång. Jo, de kunde nog bilda Lovisas signaturmelodi. Dottern hade haft sidor hon inte kunnat lära sig att tyda. Ett driv, en rastlöshet. Överallt hade hon lämnat frågor efter sig.
Siri hade hoppat mellan hopp och förtvivlan. Vankat av och an. Hoppats på att inte behöva väcka Albert, den här gången. Alla gånger hon bett maken åka ut och leta. Bönat och bett honom stiga upp och ta bilen en runda runt. Ibland hittade han henne - sittande på en gunga i lekparken, eller med benen uppdragna under sig på en parkbänk ut mot sjön. Oftast kunde han inte hitta henne alls. Kom bara hem ännu mer förbannad än när han åkt. Slängde bilnyckeln demonstrativt på köksbordet och klagade på att han behövde duscha igen. Sedan slutade det med att han drack en kopp kaffe på stående fot och gick och lade sig med kläderna på -Ska ju ändå upp och jobba om ett par timmar!
Siri blev ensam kvar i efterdyningarna av makens framfart. Hon hängde upp nyckelknippan, på den för ändamålet avsedda kroken, torkade långsamt upp ett par övergivna, vita smulor från bordet. Socker. Pärlsocker. Pärlsocker för svin, tänkte hon och satte sig ner igen. Knäppte händerna och blundade. Önskade att det fanns någon enda som kunde höra hennes tysta bön. Gode, gode, gode låt henne vara okej. Låt henne komma hem. Snälla, snälla, så ska jag bli en bättre människa - om det är det som krävs. Lägga en hundralapp i kollekten på söndag, fast Siri aldrig frivilligt skulle sätta sin fot i någon kyrka, i någons kyrka. Gode, gode, rare, snälle. Låt henne vara okej. Låt henne få komma hem, så att jag får krama henne. Krama henne så att hon aldrig glömmer det. Så att det bli avtryck i huden - in innanför huden. Så att hon förstår vad hon betyder.
Sedan, när ytterdörren äntligen flög upp - tio minuter innan Alberts skrälliga väckarur skulle ljuda genom de obönhörliga rummen - glömde Siri allt vad kramar och goda, goda ord hette. Hon bara skrek. Gormade och skrek. Överröstade väckarklockan med många arga decibel. På kvällen köpte hon hem grillat. Och hällde upp läsk. Lovade sig själv att aldrig bli så arg igen. Ofta höll hon det löftet. Till nästa gång. Nästa bön.Vadkrampen tog henne bryskt tillbaka till nuet. Siri tömde det sista i mineralvattenflaskan, rapade så tyst hon kunde, och vände sig om.


/helena

fredag 24 november 2017

Vill röra, men får inte


Varje gång världen vissnar vill jag öppna bladen igen. Smeka sidorna med hästhovar och klockor och storögt förundras över hur den lilla liljekonvaljblomman kan ha så stora, trassliga rötter.

Att något så sött behöver förankring långt ner i marken, för att orka blomma och sprida sin väldoft över vårens snår.

Rötter är viktiga. Livsviktiga. Känslan av rotlöshet farlig. Historielöshet livsfarlig.

Om rotsystemets alla trådar är utbredda över en större yta, låter det växtens topp vaja och vagga obekymrat, oavsett vindens styrka. Utan att stammen bryts. Stammen behåller sin seghet när vinden vänder. Regnkappans foder består, av foderblad. Stormhatten låter sig inte reduceras till ett enda väderstreck.

Det är sådant jag tänker, när jag just sett Maj Wechselmanns ödmjuka, lågmälda, starka dokumentär om sin mor. En resa som så många andras. En resa genom en rädd värld. En värld som letar efter syndabockar. Någon måste vara skyldig till allt som går snett här i världen. Någon gren måste brytas. Knäckas på mitten.

Samtidigt en helt unik resa. Ingens livshistoria går att bytas bort. Vi leker kurragömma med verkligheten. Vi vägrar se allt det som förenar. Förgrenar. Att vi kan leva sida vid sida, utan att tycka likadant.

Ordet respekt, vill aldrig lämna mina trumhinnor i fred.

Reeeeeespekt reeeeeeesspekt rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrreeeeeeeeeeeeeeeeessssspekt.

Hör ni hur r:et rullar ut? Hur hela ordet trummar in? Trummar mot örats mjukaste delar.

Här ligger mitt herbarium. Under köksbordet för det mesta, för att jag ska kunna bläddra när andan faller på, även om de flesta kronbladsjuvelerna är för sköra för att blåsas på.

Åkertisteln går sönder. Ajabaja, låt bladen vaja! I mer än 70 år har den suttit inklistrad bland sina lika torra vänner. Platta och utsträckta. Men aldrig utsläckta. De lever så länge någon vågar öppna bladen. Ta bladet från munnen.

<3
/helena

ps Ni tycker kanske det känns opassande att låta den inte helt okontroversielle professor Linné få breda ut sig och ta plats här? Men han gjorde ändå ett och annat för att vi skulle förstå alla skatter vår natur bär på - det får vi faktiskt ge honom. Och så tillägnade han den tryckta resebeskrivningen om sin Västgötaresa, den han och hans sällskap utförde/genomforskade under två sommarmånader 1746, till kronprinsessan Lovisa Ulrika.

torsdag 23 november 2017

Som ett litet pepparkakshus


"... Stavkyrkorna finnas huvudsakligen i Norge och så kallades därför att de äro uppförda av upprättstående bjälkar (stavar) och leda sin ålder från medeltiden. Av sådana stavkyrkor finnas ytterst få i Sverige, och Hedareds har en historia som sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden, enligt sägen ända från 1100-talet. ..."

Så skriver Gustaf Ewald i en artikel i Handelstidningens Veckoblad den 27 april 1910. När vi var där, på en av våra små på landet-turer - i det gröna, sköna kulturfyndiga närområdet - stod den anrika kyrkan där alldeles stilla och öde i den blåsiga sommarkvällen. Stolt som en kyrktupp tronar det lilla "pepparkakshuset" fortfarande med sina sinnrika detaljer, när vi mer än hundra år senare skriver 2017 i almanackan. Se bara på de långt utskjutande takrännorna.

Den gången bar jag inte boken om Gustaf Ewald (Gustaf Ewalds Västergötland i ord och bild - Fotografier och artiklar av Gustaf Ewald sammanställda och kommenterade av Claes-Håkan Jacobson. Skövde 1984)) med mig, då vi bara pausade här en kort stund mellan två andra utstakade mål. Därför har jag inte tagit något foto ur samma vinkel som förebilden eller så.

Fast jag vet inte, kanske kommer jag inte alltid att leta upp den exakta vinkeln, förmodligen kommer mitt projekt i GE:s fotspår mer att handla om att hitta en helt egen vinkel på saken. På sakerna. På tingen. På landskapet. På människorna. På byggnaderna. På fenomenen.

Ibland kommer jag rikta fokus på någon intressant skillnad mellan då och nu, andra gånger peka på likheterna. Eller så får det bli som det blir. Det brukar ofta bli bra, när man inte tänker efter så mycket före, utan bara gör.

Då och då kommer jag att länka er vidare, men den här gången väljer jag bort det. Bara för att man kan länka vidare, måste man ju inte alltid göra det. Det hindrar naturligtvis inte att ni själva länkar in er till Svenska Kyrkan (i Sjuhärad) och därifrån läser vidare om Hedareds stavkyrka. Om dess historia, och dess framtid.

Detaljer kommer det hur som helst att bli gott om i kölvattnet av det här projektet, för de slutar aldrig att imponera på mig.

:)
/helena

ps Det var regnet som påminde mig - om fotona på de fina regnrännorna i trä. Och det doftrika faktum att mannen blev bjuden på alldeles nybakta pepparkakor på jobbet häromdagen. Blev så avundsjuk när han berättade det. Mmm, finns det någon ljuvligare det-lackar-visst-ordentligt-mot-jul-nu-tror-jag-bestämt-doft?