måndag 31 december 2012

Nisse & Nils önskar Gott Nytt År!


Vad kan passa bättre, så här i årets sista skälvande timmar, än att bläddra lite i Per-Erik Lindorms sammansatta skrattsalva -"Svensk humor under 100 år"? (Lars Hökerbergs Bokförlag 1948)

Ett tips, en innovativ uppfinning anno ett helt annat sekel, inför den kommande balsäsongen det kommande året. Nisses uppfining. Hämtat ur den klassiska skämttidningen Söndags-Nisse. Tänk så praktiskt att slippa tvätta klänningssläpet efter varje fest man varit på. Eller hur?

Snart ska vi äta lite gott och höja våra C-fulla glas mot den molniga och blöta januariskyn. Och vifta lite grann med våra gnistrande tomtebloss. Men först måste vi ha lite eftertanke också. Nils Ferlin - favoritpoeten jag ärvde av min mormor. Via min mamma. En tregenerationersfavorit! Lite coolt, najs eller fett som de säger nuförtiden.

Så här kommer den, en liten eftertanke - Ferlin-style - ur "Barfotabarn" från1950:


Infall
 
Man dansar där uppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.
 



Önskar er alla ett riktigt Gott Slut och en alldeles alldeles underbar, nåja, Början!
:)
/helena 

Ett löfte, lika flyktigt som rök


Jag tror inte på det här med nyårslöften egentligen. Men jag tror på löften - alltid. På att hålla dem. Ett löfte är ett löfte är ett löfte, som någon klokt uttryckte det. Oavsett vad det har för prefix, eller ändelse för den delen. Därför avger jag sällan någon typ av löften - särskilt inte till mig själv - för jag blir så besviken när orken att hålla dem tar slut. Lika besviken varje gång.


Men att inte börja röka vågar jag alltid lova. För jag avskyr cigarettrök. Har alltid avskytt det, så länge jag kan minnas. Och jag har aldrig rökt en endaste stinkpinne i hela mitt halvlånga liv. Amen.

Usch, det där lät lite trist faktiskt och jag som hade tänkt att det här skulle bli en lättsam text. Jag får väl helt enkelt pigga upp det hela med att berätta om det endaste bloss som jag någonsin har dragit. Kanske har jag berättat om det tidigare? Jag minns faktiskt inte. I så fall får det bli en favorit i repris:

Tio år var jag nog. Mitt i gatan stod jag, tror att det var en varm julidag, den gula tennisbollen for fram och tillbaka i sitt gummiband. Kommer ni ihåg de där "tennisapparaterna"? Man kunde stå ensam och öva. Tennis trainer - hette de så tros? Aha, de finns tydligen fortfarande - "En klassiker i ny tappning" - kallar de den på sidan här.


I alla fall, där stod jag och svingade mitt rack i högsta hugg, när Rune kom cyklandes. Rune vemdå? undrar ni. Rune, vår granne - han som ständigt höll en blivande fimp mellan de nikotingula fingrarna. Även när han cyklade.

Förmodligen var jag inspirerad av den pågående Wimbledonturneringen och Björn Borg (som förresten heter Rune i andranamn :). Även om jag säkert försökte stöna exakt så inlevelsefullt som bara Connors kunde. Och hytta på pricken lika hotfullt med racketen som McEnroe var så världsbäst på.

Hytte högt mot min orättvise fantasihuvuddomare var kanske precis vad jag gjorde - när Rune vinglade förbi mig, med styret i ena handen och fimpen i den andra. Och plötsligt hände det - han slängde den glödande cigarettstumpen mitt framför mina vältränande små fötter!


Resten förstår ni säkert. Ekvationen nyfiken 10-åring plus en fortfarande rykande färsk nikotinfimp, där mitt på min solvarma asfaltstennisbana, är inte särskilt svår att lösa. Om vi säger så.

Efter en hastig blick åt den närmast obefintliga biltrafiken och en ännu hastigare - om än lite ängslig - blick mot den fortfarande betryggande stängda ytterdörren, så drog jag det - mitt livs endaste bloss.

Inte ens ett halsbloss förstås.

Så det är det lättaste av alla lätta löften - för mig att avge och hålla. Jag lovar och svär att inte börja röka - nästa år heller!

:)
/helena



ps Fast min fina, fyndade pipa - a.k.a. mitt läckra pipformade askfat(/ vas!) - fick mig nästan att börja vackla ett tag. Nädå. Men snygg är den - min Syco-snugga. Se själva!

Ljus som invaderar


Så spenderar vi åter igen kvalitetstid tillsammans -
mörkret och jag.
 
Utanför lyser den starka artificiella, elektriska månen upp.
Någon tror - tydligen - att lekplatsen skall invaderas nattetid.
Av vem? Lekande barn?
 
Medan jag leker med den tanken så läser jag någonstans om Vandalerna. 
Att de tågade över Rhen på självaste nyårsafton år 406.
Vandalerna, de som kanske inte var så mycket större vandaler än alla andra, trots allt?
 
Och jag funderar på den där påsken för några år sedan.
Då, när det inte bara var smällare som hördes bland gungorna.
 
Varför agerar vi alltid när något redan hänt?
Vad är sannolikheten för att samma sak ska hända igen när det redan hänt?  
Det hör jag, ekot av Tage D's Monolog (d)undra i natten.
 
Inte vet jag.
Jag vet bara att den konstgjorda, konstruerade stjärnbilden där ute -
den hindrar mig från att se det som är ärligt och sant,
sedan urminnes tider.
 
Himlen, stjärnorna, mörkret och allt det andra obegripligt vackra.
 

:)
/helena 

söndag 30 december 2012

Låt hugsvavelsen zlatanera!



"... Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvavelse till sargad barm.
Ring hatet ut mellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten. ..."

Jag läste en så bra artikel, i vår lokala tidning, om Alfred Tennyson - han som skrev om klockorna som ringer ut och in en massa saker, ni vet. "Ring out, wild bells", som den heter i original eller "Nyårsklockan" som den översatts till.

Och här jag skulle kunna tråka ut er med en massa detaljer om Tennysons uppväxt i Somersby, men det ska jag inte. Bara berätta att jag tycker det är lite lustigt att denne sedemera adlade poet växte upp med pappa kyrkoherdens omfångsrika och ständigt växande bibliotek (2500 böcker i teologi, filosofi och vetenskap). En tjänarstab på tio personer. Samt ett stort antal husdjur!

"... däribland en uggla, en orm, apan Billy och en newfoundlandhund som drog mrs Tennysons åsnekärra. Alfred brukade ha sitt vindfönster öppet för ugglan - han hade tränat den att komma när han lockade. ..."
 
Han låter som my kind of guy - poet och djurvän! (Jag hade nog blivit lite kär...)

Och det var tydligen den lille Alfred själv som ringde. I klockorna. "... Gudskelov visste mamma Elizabeth inget om saken, för det var inte ofarligt. Vid en granskning 1879 skrev inspektorn: "Kyrkan restaurerades för 17 år sedan, men man åtgärdade varken klockorna eller klocktornet som är i bedrövligt skick. (...) Det var rent livsfarligt däruppe, min ena fot gled faktiskt igenom. ..."

"... Så skänk en tanke till viktorianernas egen Emil i Lönneberga när ni hör dikten på nyårsafton! ..."

Och jag tänker lite på nya och gamla ord. Ja, på allt som är nytt och gammalt och på hur det kan blandas och bli bra.

:)
/helena


* Citat och uppgifter är hämtade ur Borås Tidnings HelaHelgen-bilaga, lördag 29 december 2012. Texten är skriven av Catharina Miller.


ps Konstigt, men jag hittar tyska vykort överallt i second hand-världen just nu. Vet inte vem som har gjort just det här eller hur gammalt det är. Men visst är det gulligt?

lördag 29 december 2012

Något som fattas mig


- Titta, det är redan någon som köper den, sa jag och drog mannen i jackärmen. Ett år tog det. Nästan. Innan jag kunde lämna den nästan helt oklösta kattmöbeln vidare. - För tänk om vi vill ha ett nytt djur snart, sa jag. Eller i alla fall ett annat. - Då vore det dumt att ha lämnat den lilla katthyllan ifrån sig. Eller? Den var ju dessutom i så gott skick.

Ett år tog det nästan. Att bearbeta. Och komma på. Att jag inte vill ha något "nytt djur". Jag vill ha tillbaks mitt gamla.

Så känns det, fortfarande. Men det känns också bra att veta att någon annan kunde köpa en kattmöbel idag. På Myrorna. Bara en halvtimme efter att vi lämnat in den. Han såg snäll ut, han som köpte den. Han hade ett sådant där snällt skägg.

Och jag ville rusa fram och fråga vad den heter - katten som skall hoppa upp på samma möbel som min egen mycket försiktiga vän har hoppat upp på tusentals gånger innan. Nästan utan att lämna något spår efter sig. Men jag lät bli, pillade bara lite förstrött på det som låg i min varukorg och slängde en lagom förströdd blick.

För jag vill ju inte att min lilla lurviga vän ska behöva skämmas över mig. Var hon än är.

:)
/helena

fredag 28 december 2012

sen på eftermidagen jik jag ut en liten stund


Värnlös var jag nog, i betydelsen oskyldig. Bortskämd var jag definitivt. Och Scooby-Doo var en favorit. Tydligen.


A day in the life liksom. Och jag tror att jag har kvar både ringen och "öronhengerna". En riktig prinsessring var det. Är det. Med en stOOr rosa, skimrande briljant i mitten! Numera ser jag att det är en vackert slipad glasbit. Det är lite tråkigt att vara vuxen ibland.


- Det märks faktiskt att det är du, sa mannen, när jag roade honom med ett par stofer ur mitt tidigare liv. - Att det är du som har tänkt, funderat och skrivit, fortsatte han. Men då menade han - förhoppningsvis - de där orden som skrevs när jag var femton år, inte de som jag dagsredovisade när jag bara var åtta. Och jag funderar på om det är bra eller dåligt - att man fortfarande är så nära sin inre femtonåring? Labil - tänk att jag kunde använda ett sådant ord redan då. Det gör mig lite stolt.


Verkar ha varit en lite stressigare dag, den 29:e, av den - så att säga - mera målande stilen att döma. Fniss, som jag säkert skulle uttryckt det. Men bra med kallt väder så att man fick vara inne och lyssna på stereo:n i lugn och ro. För det här var på den tiden, förstår ni kids, när man var tvungen att leka ute flera timmar varje dag. I ur och skur. Tänka sig va. :)


Och tänk att en liten ekorre kan gömma så stora ord.




Önskar er en fin start på denna helgiga helg! Och glöm inte att krama om er inre 8-åring då & då.
Kram.
:)
helena



ps Läs gärna om den historiska anledningen till varför det står Värnlösa- (Menlösa-) barns dag i almanackan idag. Och imorgon, på vissa ställen i världen. Här! på Wiki.

torsdag 27 december 2012

Mellanmål


Hej vänner, hoppas att ni har det bra i dessa mellantider. Själv ska jag strax mata tvättmaskinen, men jag måste bara få påminna er först - ni som har missat att titta på Historieätarna - att åtgärda det nu. Gärna omedelbart bums om ni vill se så många avsnitt som möjligt.
För del 3 - som handlar om den korsettstrikta oscarianska eran finns bara tillgänglig på svt Play i 2! dagar till.

Det gladare lössläpptare 20-talet kan ni tugga i er av i 9 dagar till.

Frihetstidens kalvhuvuds- & semmeldieter har ni ett par veckor på er att njuta av medan ni kan ha beredskap i ytterligare cirka tre veckor för att inte missa när Fredrik Lindström förklarar hur helt vanlig mat liksom helt plötsligt? eller kanske av en ren slump förvandlas till helig helgmat. Och så får ni inte missa när Erik & Lotta äntligen?! får avsmaka grävling, i de nödvändiga matsubstitutens anda. Allt detta i det sista avsnittet som handlar om när även Sverige tvingades att uppleva krigstiden - den s.k. Beredskapstiden.

Massa mat blir det och en hel del matnyttiga historiakunskaper. Bus blir det också. Och en del allvar, som i svälttider. Kanske ett lite svårsmält programkoncept för alla strikta veganer där ute. Men för alla oss som inte kan se oss mätta på Erik Haags rumpa är avsnitten som klippt och skurna. Skulle man kanske kunna säga.


:)
/helena



ps Och jag kunde så klart inte låta bli att tänka på min egen "ransoneringsbricka" när jag såg alla kupongerna klippas i det sista avsnittet. Läs gärna om min fina loppisfyndade bricka här!

onsdag 26 december 2012

Kort och precis poesi


Ibland kan man uttrycka mycket med få ord. Det är inte alltid som pennan behöver glöda hela natten. Ibland flammar den bara upp helt kort och lämnar ett intensivt spår av eftertanke efter sig.

Eller så kanske det uppkommer någonting i själva ögonblicket, när pennan möter pappret, något spontant. Ibland betyder orden något för någon annan, ibland bara för en själv. Och det är inte så bara, tycker jag.

Vad Maria vill säga är nog en blandning av lika delar kul nonsens och något som säger mer än man tror, tror jag. Vad tror du?

Ulrik är söt, du är en nöt
Nöten är ju söt
Och Ulrik drog en stöt

 
/av Maria Nguyen




:)
/helena


ps  Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 1: 'Det här är Charlotta. Hon gör mig glad!'
       Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 2: 'Det bästa med poesin...'
       Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 3: 'Poesi är aldrig ute'
       Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 4: '(T)ankfull'
       Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 5: 'Regnets (och Johns) onomatopoesi'

tisdag 25 december 2012

De tre vice männen


Det där med att blanda friskt - jag skrev något om det igår i samband med traditioner. Blanda friskt är ett så bra begrepp, tycker jag. Det passar också väldigt bra för att beskriva mina s.k. juldekorationer.


Ha, ha, ni kommer aldrig att tro mig om jag berättar vad jag drömde i natt. Aldrig. Vet inte om det berodde på mitt mycket tillfälliga klipp- och klistraryck som jag fick häromdagen eller om det var den där artikeln i en gammal julinredningstidning som jag ögnade igenom igår. Hur som helst så drömde jag om Ernst. Ja, Kirschsteiger. Jag tyckte bestämt att vi kunde kela lite grann - han & jag - men det ville inte han. Han skulle hem till sin fru. Pysslig, händig, trevlig, välformulerad och trogen - vilken man! Inte konstigt att jag drömmer om honom då kanske, funderar jag allt medan mannen sliter sitt hår, där ute i köket, över all välriven potatis som Jansson kräver. Ha, ha, säger jag bara.


Det bästa pyntet tycker jag annars är det som liksom bara finner sin plats, bland allt det vanliga.


Jo, just det - vi orkade faktiskt upp till julottan i morse! Fast det var allt bra nära att det inte gick att ta sig dit. Vi fick nästan simma mellan alla snösmälta vattenpölar. Regnet måste definitivt utnämnas till årets största julstämningsförstörare. Men väl inuti kyrkan var allt frid och fröjd - juldagsmorgonen glimmade ikapp med den säkert fyra-fem meter höga granen. Och rosen hade sprungit ut igen. Det är min favoritjulpsalm som ni kanske kommer ihåg. Förutom den granna granen och den välbesjungna rosen kändes ottan kanske lite halvtrist. - Den får väl en 3:a eller så, tyckte den något filmpoängsskadade mannen.


Den gamla papperskransen, som jag hittade i en auktionsfyndlåda full med julpynt i våras, har tagit plats hos Ardy's tavla. De verkar trivas finfint tillsammans.


Årets snyggaste julkort är utsett.


Även om korten med alla de söta barnen på alltid vinner hedersjulkortspris. Såklart. - Hur gör de egentligen? Har de klonat sin unge eller? frågar jag mannen, när jag tittar på ett kort där ett barn plötsligt har blivit tre!?


Någon väntande stjärna kom aldrig upp i fönstren i år - annat var tyvärr tvunget att prioriteras då. Men favoriten, den som inte lyser av sig själv men ändå känns självlysande på något sätt - p.g.a. minnen - den lyser i alla fall ikapp med sovrumsmånen nu.


Opp Amaryllis! Så hade jag skrivit på det sträva, bruna pappret som den här tavlan låg inbäddad i. När den nu äntligen har kommit upp ur sin pappersdvala så har den istället fått ta plats i ett kuddhav. Jag hade nog behövt skriva; Opp på väggen Amaryllis! på pappret istället. Hm.


- Den kommer ju att blomma så rart hela året, tänkte jag, när jag ropade in den på en auktion för ett par somrar sen. Men signaturen där i hörnet har jag aldrig riktigt lyckats tyda.


Det var lite lagom julmurriga bilder ifrån mig. Nu ska vi strax titta på Palme och hugga in på mannens nygräddade Jansson. Eller välkryddad potatisgratäng är det väl egentligen, om sanningen ska fram. Ansjovisen var ju slut.


:)
/helena



ps Har ni förresten sett de här muggarna som finns i Ernst Kirschsteigers design - med några av hans egna visdomsord på? Jag föll särskilt för den här! 

måndag 24 december 2012

Fridfull helg - från Mela, mannen & mig!


Så oreligiös jag är, sitter jag just nu här och surfar upp predikoturer?! Funderar lite om vi ska gå på midnattsmässa senare ikväll eller om vi ska orka upp till julottan i år. Eller om vi kanske ska gå på musikmässan på annandagen, som vi gjorde i fjol. Kanske kan det bli en ny tradition?

För är inte det, det allra bästa med helgerna - att blanda friskt? Mellan det nya och det gamla. Att föra någonting vidare från din familjs helgfirande. Och lite från hans. Eller hennes. Beroende på vem som bor närmast just ditt hjärta.

Liksom plocka ut de göttaste russinen ur julkakan. Och sedan blanda upp det med lite nytt. Musikhjälpen tillhör mina nya traditioner. Det skapar så fin stämning att lyssna på blandad önskemusik under den där veckan. Och att bli påmind om att de allra flesta människor faktiskt innerst inne är väldigt givmilda och ödmjuka inför andra människors situationer.




Jag vet att det är lite sent att komma med en julhälsning nu, men det här är det allra sötaste kortet i den lilla högen med Mela Koehler-Broman-julkort, den som jag fann på loppisen i somras. Så jag kunde inte låta bli att visa er det.

Och jag vet också att ni har mycket annat att göra nu, så ni kanske inte hinner titta förbi så mycket. Men om ni gör det så ska ni veta att ni är lika välkomna som vanligt och att jag nog kommer att kika in här ungefär lika ofta som jag brukar. Eller kanske lite oftare till och med? Det beror lite på vad helgerna bjuder på i övrigt och hur mina två ständigt lika uppstudsiga följeslagare - Tiden & Orken - uppför sig.


STOR julkram till er alla!
:)
/helena


ps Här! kan ni se ett av mina andra julkort av Mela Koehler-Broman. Och här! hittade jag en helt fantastisk amerikansk vykortssida, Metropolitan Postcard Club of New York City, där denna från 1930-talets Österrike Sverigeinvandrade M.K-B. finns representerad. Klicka! gärna in er och njut av alla underbara gamla vykort på er scrollande väg ner till Ko som i Koehler.

lördag 22 december 2012

Liten & spröd, men ett stort stöd!


Har ni tänkt på att det finns en del människor som verkar så bra på att se det bästa i allt. Det bästa i alla. En del människor verkar ha fått förmågan, eller kanske har de tillskansat sig den genom åren, att se lite längre innanför skalet.

De där människorna som på något sätt lockar fram ens innersta väsen. Kan jag säga så utan att det låter platt och pekoralt? Jo, jag tror att det går.

Kanske handlar det om att byta fokus. Att välja att lägga tyngdpunkten på var och ens styrkor. Det är så lätt att tycka om sådana människor, för de har liksom en aura av positiv energi runt omkring sig. Som de av bara farten sprider till alla de möter och passerar. En av dem var min svärmor. I hennes närhet kände jag mig alltid som mitt bästa jag.

När hon var liten så blev hon, som så många andra som fyllde år de där dagarna före dagarna, aldrig speciellt uppvaktad på sin födelsedag. Mannen och jag hade förmånen att få kompensera det i några år. Och jag vet att det gjorde henne glad. Och jag blev glad för att hon blev glad. Idag känner jag att jag vill uppvakta igen, men det går ju inte riktigt längre. Men kanske kan jag ändå sända ut ett par rader i rymden. Lite som radiovågor.

Ja, må din anda överleva,
ja, må din anda överleva,
ja, må din spröda styrka sprida sig kring
 
För, visst ska vi minnas,
ja, visst ska vi minnas,
ja, visst ska vi minnas din klara lysande energi - i alla våra år!
 

Äsch, det blev kanske lite larvigt, att försöka göra något på Ja, må hon leva-temat? Men jag tror nog att hon förstår hur jag menar. Hon var bra på det.
:)
/helena

... ger musarm & tennisarmbåge



- Skriv kort och koncist, sa någon
- Jag är nog inte så bra på det, sa jag.
- Öva då, sa någon.
 
Så jag;
övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och
övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och 
övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och
övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och
övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och
övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och
övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och
övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och 
övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och
övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och
övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och
övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och
övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och
övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och
övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och
övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och övade och

- nu är jag nog ganska bra på det, sa jag.
- Hm, sa någon.
 

:)
/helena



ps Undrar om man kan få musarm även när man uppdaterar sig till att klösa på klösbräda? Någon som vet?

fredag 21 december 2012

Endast nallen är vaken


Ville mest bara titta in och säga hejsan. Och tala om att jag överlevde kvällens lilla julhandling. Ni kommer aldrig att tro mig när jag, om jag, berättar om mina fynd! First handfynd! Jodå minsann, men just nu är det bäst att hålla dem hemliga ett tag.

Sedan så vill jag förstås önska alla barn ett riktigt skönt jullov! Hoppas att ni får sova precis så här skönt som Stig Lindbergs lille jultallriksgosse ser ut att göra. Att ni får måånga lååånga sovmorgnar nu en tid framöver.

Annars var det förresten katten som vann adventstallrikkampen. Om ni kommer ihåg den? Men jag tänkte kanske att ängeln kunde få göra ett litet inhopp i nyår eller så.

Några av alla jultallrikar som fått hoppa ner från någon av 1900-talets alla tallriksrika väggar har - via second handvärlden - hoppat ända in i våra skåp. Som ni säkert redan vet. Några ska snart få äran att tjänstgöra som prinskorvsunderhållare eller kanske som köttbullsgolv ibland. Några andra får säkert hålla sillen sällskap en stund.

Men en del är alldeles för fina för att någon av de två i paret Stick & Skär - a.k.a gaffel & kniv - ska få komma ens i närheten av dem. Dit hör definitivt Stig Lindbergs blåvita och mycket charmiga Gustavsbergsjultallrikar. Fem stycken är de i denna serien, som gavs ut mellan 1981 och 1985. Ibland kan de bli mycket dyra har jag förstått. Jag betalade 40 kronor för mina fem. Bara på auktion kids, bara på auktion. IRL-auktion såklart!


:)
/helena


ps Stig Lindberg visar verkligen prov på sin känsla för detaljer här. Även om mina foton är lite för kraftigt beskurna för att ni ska kunna se så mycket. Men de välknutna rosetterna på örngotten kan ni åtminstone beundra. Och tänk att ha någon som ligger och studerar en så där kärleksfullt när man sover (och då menar jag inte tomten). Det borde alla ha!

torsdag 20 december 2012

Julhälsning från Mela Koehler-Broman


Ibland när man hittar en mycket blandad hög med vykort på loppis, så hittar man ibland om man har tur, ett par extra starkt glimmande guldkorn däri. Som det här fina julkortet från Sago-Konst.

När jag sökte runt efter information om signaturen M.K Broman så insåg jag att gamla, fina, detaljrika vykort definitivt (också...) tillhör de saker som jag lätt skulle kunna nörda in mig på. Om jag bara hann, men det gör jag nog inte, som tur är.

Här! hittar ni i alla fall en mycket intressant sida som berättar lite om hur populärt det var att skicka hälsningar till varann via snigelpost i början av 1900-talet. I alla fall i Österrike.

Om ni inte orkar, vill eller hinner läsa det minsta lilla på denna sida så uppmanar jag er att i alla fall kika in en snabbis för att titta på Melanie Leopoldina Koehler-Bromans (1885-1960) fantastiska vykort avbildandes en kvinnlig utstyrsel som skulle passa på vilken nyårsbaluns som helst år 2012. Eller alldeles i början av 2013 då kanske. Missa inte den läckra rosamelerade bakgrunden! Här!


Nähä, nu måste jag och min egen vise man - han som förmodligen skulle hojta något om vice man nu om han visste vad jag skrev - snart ge oss ut i julhandelsvimlet. Inget avancerat eller så, det värsta vimlet försöker jag att undvika i dessa dagar. Men lite måste man ju äta. Och det går inte riktigt att hitta allt annat man behöver på loppis & auktion - även om jag gör mitt bästa.
:)
/helena


ps Fyra mycket vackra och detaljrika julkort till, av just denna Mela Koehler-Broman, hittade hem hit från loppisen tidigare i år. Så ni kan se fram emot ytterligare någon julhälsning från mitten av 1900-talet snart. På en blogg nära er.

onsdag 19 december 2012

Multipla jag


Jag känner mig så splittrad idag. Vill göra allt och inget - samtidigt. Då kom jag av någon anledning att tänka på den här utomhuskonserten som vi stannade till vid i somras.


Jag minns att det var en sådan där sommardag då det först verkar så varmt, åtminstone när man ser på vädret från lite avstånd, inifrån. Men när man sedan kommer ut så visar det sig att så fort solen bestämmer sig för att ta det allra minsta steg åt sidan, så börjar man genast att frysa.


Publiken var ganska...ehum...mogen.


Även om vi var några tappra som drog ner medelåldern en aning. En ganska stor aning. Bland annat den här supersöta hundvalpen - som tyvärr bestämde sig för att marken var intressantare än både jag & mobilkameran - just då.

 

Kanske var det några yngre som avskräcktes av den kyrkliga miljön? Men bara för att musikerna, nästan bokstavligen stod på kyrktrappan, så var det ingen religiös konsert. Bandet blandade friskt eget material med mera traditionella visor. Mannen & jag tyckte visserligen att det var fint och så, men musiken kändes lite för ålders- och platsanpassad för vår smak. Vide - som gruppen heter - brukar oftast låta lite mer, om vi säger så. Så vi gick vidare efter bara en kort stunds lyssning.


Som sagt, jag känner mig lite splittrad idag. Vill berätta om allt och inget. Och det var nog därför som jag kom att tänka på den här sommarkonserten. Och dess publik. För idag känner jag mig både lite som kvinnan på rullatorn - hon som sitter med sin färgglada, värmande sjal över axlarna och en lagom stor mängd bagage därbak i korgen och lite som tjejen som står strax bakom - hon med det blonderade håret, svart skinnställ och hjälmen tillfälligt vilandes vid fötterna. Och så känner jag mig nog lite som mannen som står där med sina röda gåstavar i högsta hugg också. Och lite som hundvalpen förstås - liten, nyfiken och glad.


Kanske behöver jag ett koppel? Åtminstone till mina skenande tankar.
:)
/helena

måndag 17 december 2012

Regnets (och Johns) onomatopoesi


Alyson Shotz's makalösa konstverk gnistrade, glimmade, reflekterade, speglade. Allt på en och samma gång. När det stod här i vår lilla stad en stund. Konstverket har egentligen inget med Johns dikt att göra, men jag tyckte att de passade så bra ihop. Johns ord och Alysons "The Shape of Space".

Brum-brum, säger vi tidigt i livet. Utan att ha en aning om att vi använder ett ljudhärmande ord när vi försöker prata om, eller kanske med, björnen. Eller nallen då. Och sedan fyller vi bara på ordbanken allteftersom med en massa ljudmålande ord, utan att vi kanske tänker på att det är just det vi gör.

Onomatopoetiska ord. Visst låter det vackert?

Nu ska vi läsa, lyssna och ta till oss Johns (och regnets) ord:

det regnar så mycket att jag blir trött,
jag gick in när det började dugga,
på vår balkong smattrar regnet och det droppar sakta ner,
nu är jag trött på min egen skugga,
om jag inte får vila så orkar jag inte mer,
dripp, dropp, dripp, dropp
regnet som smattrar mot rutan dripp, dropp, dripp, dropp
på bordet bredvid ser jag en öronpropp
jag drar mig dit och ser ännu en till,
min vila jag äntligen får den är ljuvligare än en kopp kamomill
 
/av John Sandell




:)
/helena


ps Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 1: 'Det här är Charlotta. Hon gör mig glad!'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 2: 'Det bästa med poesin...'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 3: 'Poesi är aldrig ute'
      Klicka för att komma till poesitävlingspublicering - Del 4: '(T)ankfull'

söndag 16 december 2012

Musik, Madonna och lite enkel matematik


Nu har jag suttit uppe hela natten och tittat och framförallt lyssnat på Musikhjälpen. Nu måste jag strax gå och vila, men innan dess vill jag göra en sista insats. För alla barns rätt till rent vatten.


Det var när jag satt och bläddrade bland mina fotomappar som jag kom att tänka på Madonna. Häromdagen försökte jag ju komma på en topp-5-lista, men jag kom bara på två låtar då. Över huvud taget. Nu har jag kommit på fem låtar - av Madonna - som jag faktiskt gillar ganska så skarpt, fast jag egentligen inte gillar Madonna. Eller det gör jag väl, men hon tillhör inte mina absoluta favoriter.


Men det är svårt att inte beundra henne för hennes musikaliska mod. Och det är svårt att låta bli att respektera henne för hennes totalt respektlösa förmåga att hela tiden förnya sig. En extra eloge ska hon så klart också ha - för lång och trogen tjänst. Hon har verkligen stått till musikens förfogande ända sedan åttiotalet. Om ni förstår hur jag menar.


Så här kommer den. Min best-of-Madonna-lista. Utan inbördes rangordning.

Like A Prayer

 - Den gick varm i bilstereons kassettrack (ni hör att jag är en dinosaurie va?) när min bästis precis hade tagit körkort och vi provkörde pappa Affes bil. Vi diggade Madonna på hög volym, ända tills det där planket, som fanns strax utanför cykelaffär'n i den lilla håla där vi växte upp, kom ivägen för stötfångaren. Dessutom har jag alltid gillat videon till den här låten.

Beautiful Stranger

- Bara för att det är en bra låt. Och för att hon kör så sköna moves på scenen här. Den lite småtöntiga filmen som låten ingår i, den såg jag däremot aldrig.

Ray of Light

- Här valde jag att länka till en skön LIVE-version. Så denna gången får vi inte njuta av Jonas Åkerlunds ihopkok av snabbt förbiflimrande Sverigebilder. Lite synd på BingoLotto-Loket kanske.

Hung Up

- Inte ens Björn & Benny kunde motstå när Madonna ringde. Jag förstår dem. Vilken dunderskön danslåt det här är!

Frozen

- Väljer jag inte bara för att det är vinter. Eh. Eller för att det finns vissa Sverigeintressen inblandade i den här videon också, tror jag. Jag gillar hur som helst det stiliserade bildspråket. Klänningen, fåglarna, hunden. Stramt snyggt.

Music

- Behöver egentligen ingen förklaring. Thank You för the Music som ABBA skulle ha uttryckt det. Och tack till alla, runt om i hela vårt avlånga land, som jobbat med Musikhjälpen och fortfarande jobbar stenhårt för att fler barn i världen ska få dricka alldeles rent vatten.


Ooops. Det blev visst sex.


Nu ska jag sova en stund. Ska bara ta en iskall dusch först. Brrr. Men när jag vaknar blir det första jag ser en kopp rykande hett te.
:)
/helena



ps Ni hinner nog önska en låt till.