Hjärtligt slut

Barbara Walters och Benedictus har gått ur tiden, som man säger. Läser vidare om ditt och datt och om någon som fått fnatt, ungefär så. Ungefär som vanligt, med andra ord. På nyheterna alltså. 

Men det är mest ponnyn Fritte som fångar min uppmärksamhet. Hm. Haha. Orka liksom. Fler än jag som inte riktigt orkar med nyhetsflödet och något allvarligare än en gullig gammal ponny just nu? 

Trassliga hjärtan, är det det vi har? Döpte bilden till det: trassligt hjärta. För att jag tror att det är det vi har, efter det här året. Slitna och trötta hjärtan. Även om de fortsatt brinner och slår dubbelvolter för allt som är viktigt och riktigt, såklart. Men ibland tycker jag mig höra det viska: Vila mellan hjärtslagen. Låt hjärtat vara med, men låt det också vila i lättsamhet och glädje. Låt det dra ihop sig, till ny kraft. Låt det samla blod och mod till nya utmaningar. Låt det sedan flöda och flamma och blomma ut igen. Lite så, tycker jag det viskar och vädjar om.

Med det önskar mannen och jag er ett gott slut, ändå. (jag bevisade just min egen trötthetstes genom att skriva got slutt...). Och en alldeles hjärtegod start på det nya, även om det mest bara är almanackan som är fräsch - samma gamla nyårslöften hörs alltid i kör vid den här tiden. År efter år, tror folk att de ska skärpa sig och bli bättre på allt möjligt bara för att en siffra byts ut mot en annan. Håhåjaja. Det är väl bättre att tänka att man är ganska bra hela tiden, menar jag. Att man duger. Är helt okej, för det mesta. Vi duger, hör ni. Precis som vi är.

Hoppas att allas våra hjärtan ska orka slå minst 23 slag vid klockan 24. Minst, sa jag. Jag snackar vilopuls nu. Haha. Sedan får det allt börja jogga upp sig lite igen, va?

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Det här var väl det tjugotredje fotot då. Ett komplement till de 22. 22? Ja, det heter så, det 22 foton långa inlägget som blickar bakåt rent fotografiskt. Lite personligt, men mest om allas vår gemensamma kärlek till de redan använda sakerna. Vintage-love. Om ni vill se fler bilder och läsa lite fler ord.

22

Oj. Inser just att klockan är över tjugotvå också. Inte nog med att det känns som att jag har spenderat minst 22 timmar på att hitta exakt rätt bilder (givetvis 22 till antalet) för att sammanfatta år 2022. Alltså, jag gillar ju inte det så mycket egentligen. Sammanfattningar. Tillbakablickar. Tråkigt grottande i det som just varit och farit sin kos.

Jaja. Anyway. Vi går vidare. Tittar på detaljerna. Det är de små små detaljerna som gör det. Sjöng nån en gång.

Vi. Ordet jag älskar allra mest. Skälet till att min blogg heter som den gör. eVIga kVInnor VIntage. Vi. Det är bara vi som kan göra jobbet. Vi, tillsammans. Alla vi som tror på solidaritet, medmänsklighet och demokrati.

Tog mig ändå tid att leta igenom (och rensa och städa) mina många mappar med foton. De som jag tagit under året som gått, och hittade lite smått och gott som ni säkert kan njuta av en gång till. Fokuserade mest på början av året, för att det känns mest kul att att återse dem helt enkelt. Även om mycket av det som hänt det här året har varit allt annat än kul. Krig, till exempel, det är inte särskilt kul. Inte någonstans. Inte någonsin. Inte alls.

Den nya mappen som kom till nu då, med de här tjugotvå, döpte jag naturligtvis till 22 återanvända. För att det är det vi måste göra: Bli bättre och bättre på att använda det vi redan har. För miljöns skull. För allas skull, för guds skull. Återälska. Ett begrepp som någon myntat så klokt och vackert. Som min fina ärvda lilla ko - I love you!

Naturlig natur naturligtvis.

Gröna fingrar. Fast mest musikaliska och allmänt genialiska, typ. Älskade fingrar. Tänka sig, att jag har älskat dem i snart trettiotvå år. Tiden alltså. Går. Och springer. Hoppar och leker med oss. Skuttar runt på grönbete. 

Gräslök och sjöhästar. Bra bra och bra. Sådant som hör sommaren till, vetja. Även om sommarlängtan sällan låter sig fångas in med några få och lätta ord.

Grön kärlek. En av alla Fem särskilt fina som jag har satt ihop till er under året som gått. Fem vintage-saker i nytt sällskap. Eller nytt och nytt, men de har kanske inte träffats så ofta i just den här konstellationen förut.

Fem särskilt fina till. Tillspetsat och rart och en välrostad hästsko för tur. Och lite annat.

Titta på den lilla mannen! Han staplar ved på sin kälke han, minsann. Såå söt. Älskar raggsockarna - också!

Och visst ser det här locket längst ut på kaffepettern i koppar ut som ett löv? Visst? Ett visset höstlöv?

FIKA i inomhusbersån!

Sedan bytte vi matta på vårt sovrumsgolv. Fast det är en bonad vi haft ganska länge. En bonad som bor bra på golvet nuförtiden.

Snöstjärna av glas. Fler ord är överflödiga. Varje snöflinga är ju helt unik, därför går det inte riktigt att sätta ord på dem. Mer än - underbar och andra utslitna adjektiv!

Tipsade om att slå in gröna paket, med hjälp av en gammal plansch eller nåt. Som att slå in nåt i själva våren.

Mer pappersarbete. Påminde om hur bråttom det är att agera i klimathänseende, och sedan röstades helt sonika miljöpartiet bort. Suck. Suck. Suck.

Målade och tecknade miljö-mål-medvetet, gjorde vi. Mannen och jag. Hoppades att det skulle sätta myror i huvudet på någon i alla fall. Myror är ju flitiga, vilket vi alla måste vara om vi ska få den här klimatbollen i rullning på riktigt. Eller i gungning. (Tänkte på hur viktigt det är att det finns en värld kvar att alls gunga och leka i, när jag såg världens minsta gungare på lekplatsen idag. Kanske var det första gången hen gungade i hela sitt lilla liv? Fick nästan en tår i ögat, såg så himla gulligt ut ju). Vi måste rädda den här planeten nu åt kidsen, hör ni.

För sjutton, nu hugger vi i! Ett sätt är ju att fortsätta och fortsätta och fortsätta att älska de gamla sakerna och tingen och grejerna och prylarna. Föremålen för vår beundran får inte stavas massproducering och slentrian.

Snart kan inte ens en underbart smarrig och ishuttrande glass rädda oss från permanent överhettning. Så är det.

Ännu mera pappersarbete. Producerade, skapade en fjärilsdans. En dans som jag såg när jag gick bredvid motorvägen som löper alldeles intill där jag bor. I ett snår alldeles intill avgaserna dansade de här två gula med varandra. Dansade och dansade, gjorde mig alldeles yr och lyrisk och lycklig (eller var det bara avgaserna som fick mig att snurra till det?). Var bara tvungen att gå hem och försöka avbilda den här lätta sommarsynen. 

Sedan har vi ordet aldrig. Det ska man ju aldrig säga. Men jag kommer alltid att säga aldrig till rasism och högerpopulism. Nu sitter de i vår riksdag, dessutom som spindlar i nätet i knät på en mer än lovligt snedvriden högerskara. Suck. Suck. Suck. 

Men vi får aldrig ge upp kampen för allas lika värde och rättigheter. Vi kan bara göra som forskaren, när han hörde talas om att nationalsocialisterna i vår riksdag vill stryka ett streck över modersmålsundervisningen till förmån för bara svenska, ta oss för pannan. Jösses. 

Naturligtvis måste man få läsa sitt modersmål också. Puckon. Det är inte ofta jag använder pucko-begreppet, men den här hösten har det haglat rasism och okunnighet inom allt från mänsklighet, demokrati, rättssäkerhet till ren och skär basal miljökunskap, bara för att nämna några av alla grodor som har hoppat. De blågula färgerna tillhör oss alla. Alla vi som bor och lever och verkar här - och i övriga världen.

Älskade tiger. Men nu är det slut med att hålla tyst, för evigt, hör ni. Syndabockskulturen måste utrotas. De grova generaliseringarna måste bort. Asylrätten måste vara självklar för ALLA. Alla för en, en för alla. Så det så. Tigern i mig, den kommer alltid fram när det handlar om medmänsklighet och att bete sig vettigt i alla lägen. Åtminstone så ofta man orkar och kan. Sitt bästa, det är det enda man kan göra. Så ofta man kan och orkar.

Trädgårdssnäckan vet vad jag snackar om. Även om långsamhet inte direkt är något vi och klimatet har tid med.

Det är förstås den här lilla hoppfulla fågeln vi slutar året med. Och börjar nästa med. För nu måste det bli slut på alla krig där oskyldiga barn - och deras livsviktiga värdefulla vuxna - far illa, fryser, svälter och mördas. Alla krig måste upphöra nu, hör du det, Putin?!!

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Så hann klockan bli över tjugotre innan jag publicerar mina 22 återanvända, väl valda, foton till er. Tiden alltså. Och vi som inte har hunnit se På spåret ännu. Får väl bli snart här nu då, tänker jag. Få se om mannen tänker annorlunda. På spåret och kvällsfika. Nattfika. Finns det ordet i ordboken? Annars tips på nyord med positiv känsla och lagom söt smak. Nattfika. Bra grej att börja årets sista dag med, känner jag. Hej hej.

Here comes the sun? Ja, tydligen.

Kanske tyckte ni som jag - att det regnade lite för mycket idag? I så fall är nog det här en bild som passar er.

Satt och tittade igenom en del av mina fotomappar idag, tänkte att det kunde behöva städas lite i dem. Hittade den här, bland annat.

Eller rättare sagt det här fotot, hittade jag. Grönt och skönt, taget på en härlig sommarpromenad, förmodar jag. Men lite trist ändå, va? En sån där cykel som man ser överallt svischa fram eller ligga slängd, eller i bästa fall som här - stå upp och vänta på nästa åkande, typ.

Plötsligt åkte i alla fall photoshop upp. Det här fotot behöver piggas upp på något sätt. Vad kan då passa bättre än en gul...prick?

En kul prick som strålar av glädje när den får cykla? Haha. Tja, varför inte? Det är bara fantasin som sätter gränserna, när man skapar fritt, hör ni.

Here comes the sun alltså! Fast den titeln är väl väldigt tagen? Paxad för länge sedan, av en begåvad skalbagge (beatle). Sol ute sol inne, då? Taget. Jaja, jag är väl en sol med fläckar då. Laleh. Laleh, har redan sjungt det, säger ni. Okej okej. Det finns kanske inga lediga titlar med solsken i blick? Solen är ju väldigt populär, särskilt dagar när det regnar.

Det var det. En liten bagatell bara, nu måste jag städa vidare. Kanske hittar jag några fler småtrista foton att poppa upp? Eller så slänger jag dem helt enkelt bara.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Här hemma - duk hjärta koppartråd

Hittar den här gardinen, en liten fin en. En som tillåter det gamla älskade bordet att synas, samtidigt som det ändå är en duk på. Duk-ish, i alla fall. Ni vet ju hur jag är - det är sällan jag lägger på en riktigt duk, även om det händer. Var faktiskt nära att jag plockade fram en av mina stora Indiska-dukar nyss, bara för att jag tycker det är så himla synd, nyheterna vi hörde om Indiska nyss. Sedan hände det sig att jag spillde rödbetssallad på "duk" och allt, som ni kanske såg, och då ångrade jag mig och lät stuvbiten som låg där ligga kvar. Men nu så.

Här ser ni bättre. Fint, va? Lite svårt att torka av bordet där mellan, i ihåligheterna, men det ska nog gå ändå.

Berättade ju om det där gröna nystanet igår, och de randiga små tygstyckena. Sedan var det ju det här vita också, som låg i samma second hand-påse. Vad göra med det? Hm. Funderade och funderade på något som kanske skulle kunna matcha köksbordets "nya" outfit. Något som vi behöver allihop just nu. Verkligen behöver.

Hjärtlighet. Hjärtan. Formade lite koppartråd bara och snurrade en lagom stor sträng vitt garn runt. Sedan mer koppartråd på det. Går ju fint att använda vad som helst här, nu råkade vi ha koppartråd hemma. Vilka färger som helst och tråd bara runt, går ju bra. Stråltråd av något slag som stomme bara. Eller ännu mer snällt mot naturen, mer miljömedvetet: gör en stomme av en kartongbit eller så. 

Toarulle? Ja, ville inte gå så långt ner i pyssel-träskets djupaste marker, haha, men visst, den inre kartongdelen av toarullen funkar säkert alldeles utmärkt som stomme till hjärtan. Det brukar ju finnas ett hjärta på den där dörren, har jag hört. ;).

Pyssel måste inte ske innan jul. Pyssel kan ske vilken dag som helst. Särskilt behjärtansvärt sådant. Visst?

Har ju inte direkt svart bälte i just tålamodskrävande pyssel, men det här gick ju riktigt bra, kanske gör ett par till idag. Men det här första hjärtat - det är, såklart, till alla er vintage-lovers!

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Skrotigt, skruttigt, halvdant

Barnen trotsar alla väder - och då menar jag förstås när vädret håller sig inom det normalas gränser, inte extremvädren som vi ser härja på förödande och livshotande sätt. De är som jag, barnen alltså, trotsar alla väder för att få leka en stund. Gungar och spelar boll. Har sett både knallröda bollar fara förbi, nästan självlysande, och goa kids som gungat med tomteluva på under julhelgen. De trotsar regn, kyla och blåst. De och papporna - och mammorna - som puttar på gungandet. Vad då, är som jag? Gungar jag? Gamla människan? Haha, nej då, inte alls, men jag skriver. Jag skriver i ur och skur, visserligen fuskar jag genom att sitta inomhus alldeles torrt och varmt och oblåsigt, men ändå. Vad hittar ni på? Vi läser en massa, som sagt.

Och så sorterar jag. Måste göra plats för lite "nytt". Pappas gamla rostiga borrsväng, till exempel. Den är så underbart rostig och måste få någon slags hedersplats för att den är så väldans ovackert vacker. Precis så som jag vill ha de älskade redan använda grejerna. Kan aldrig få nog av det som anses lite fel och fult. Det tilltufsade, skräpiga och skamfilade. Älskar det så!

Oj, vad det friskar i nu då, där ute. De halvprassliga, blöta bruna löven flyger och far. Något fastnar mot fönstret ett tag och tar sedan nya tag tillsammans med vinden. 

Vi läser högt, som sagt. Och lågt. Men då, när vi läser varsitt seriealbum lågt, skrattar vi så högt för oss själva att vi bara stör varandra och ändå måste läsa högt och förklara varför vi skrattar så högt. Haha. Jag säger bara Familjen Fågel - Först är det roligt, av Marie Tillman (Galago, 2022). Jösses, vad kul! 

Inga pekpinnar, men underfundigt. Mest fniss och skrattsalvor. Föräldrar som är knasigare än knasiga, och tonårsbarnen som försöker styra upp. Kan vuxna allt? Nej, det finns tydligen de som inte kan ett skit. Nada. Haha. Läs, läs, läs, vetja! Och titta på supercoola serieteckningar!

Här ska sorteras vidare. Försöka förstå vad jag ska göra av det där halvstickade stycket som jag köpte second hand en gång, bara för att det där gröna nystanet var så snyggt. Som en grön och go julkula. En som passar bra i de gröna mellandagarna, de som passerar utanför våra fönster. Kanske kan det fungera som grytlapp? En stor och praktisk och randig grytlapp? Om jag viker det dubbelt? Tredubbelt? Hm.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Vad vi läser högt just nu, undrar ni? Noveller. Finns inget bättre än att läsa något lagom kort. Lagom långt. Lagom, helt enkelt.

Det är så här jag vill minnas dig, fast jag inte kan

Plockar fram och tillbaka mellan det här och ett annat foto på dig. Kan inte bestämma mig riktigt, lägger ett rött skimmer över det hela, för att det här är julen vi firar för dig. Vi äter nästan allt på dina fintallrikar från Småland. Vi lyssnar på Frank Sinatras mjukaste julröst i bilen, då vi far fram under dagarna som går och kommer och går.

Undrar så vad som fick dig att gapflabba så. Undrar om du var så sorgfri som du ser ut. Det verkar vara vår på gång, en gång i tiden, där du har stannat på den här bilden. Utanför mitt decemberfönster regnar julstämningen bort i takt med klockans visare. Och jag undrar om jag någonsin kommer att bli klok på dig. Du, som fattas mig. Gillade aldrig det uttrycket förut, tyckte det var gammaldags och småtrist, men nu charmar det mig visst. För att det är så det känns - som att du fattas.

Allt har blivit lite gråare utan dig, på något sätt. Och jag tänker på våra dagliga samtal vi hade under sommaren och sensommaren. Jag läser dagens nyheter utan inlevelse, utan att bry mig riktigt, och tänker på hur du brydde dig, fast du nästan inte orkade. Du röt åt Putin. Du sände en beundrande tanke till Queen E i UK, tänkte på hennes långa gärning med värme, fast du inte alls verkade må bra eller trivas i din egen kropp längre. Värmen störde dig. Din epilepsi fick dig på fall och dina tankar hickade och hakade upp sig. Du hostade dig igenom din puss och din kram till mig. 

Du sa så ofta att jag var snäll, det var det sista du sa till mig, den där kvällen vi träffades för sista gången. Vi hade precis spelat och sjungt för dig, mest mannen, för jag höll på med något vid diskbänken. Du ville höra Berghagen, bland annat. Du tog dig tid att applådera och säga bravo, fast din ork var satt på undantag.

Det var lördag. Kvällen började närma sig. September var här. Vi hade precis gått från ditt nya fina rum, det du knappt hann njuta av. Jag smög mig tillbaka sedan, för att lämna några flaskor mineralvatten på skåpet som fanns vid din sida. Det lilla skåpet som jag har sett i hela mitt liv, nu stod det bredvid dig in i det sista. Du och någon i rummet bredvid tittade på samma program, det blev en slags skärmarnas korus, som jag skrattade åt. Smålog i alla fall. 

Du sa att jag var snäll, sedan smög jag ut igen och tänkte att nästa helg, då, då ska vi sätta upp dina tavlor också, och få ordning på den krånglande skruven till den där roliga lampan bakom soffan. På söndagen var det val, jag hade redan röstat i förväg, för jag visste att vi skulle ha mycket att göra hos dig, med flytt och allt. Du slapp nog höra valresultatet, för tidigt på måndagen fick jag beskedet att du inte fanns mer. Fast ditt minne lever och sprakar och sjunger i mig.

Du flyttade in. Vi flyttade ut allt igen efter bara två veckor. Du skulle få leva nära, nära intill ditt älskade hav på slutet, det blev inte så, livet ville annorlunda. Vi skulle firat jul hos dig, nu när vi fixat fint och bra och allt. Jag lovade att brygga kaffet för hand, med filterhållaren och kannan på plattan. Så där gott kaffe som bara mamma och jag kan göra, sa du. Och menade mig, när du sa jag. Fast du nog inte tålde kaffe längre.

Jag tittar på din adventsstjärna, den som du aldrig ville ta ner, och nu känner jag samma sak - att din stjärna alltid ska få lysa klart. Fast den aldrig kommer lysa färdigt.

Det är så här jag vill minnas dig, fast jag inte kan. För på fotona har du inte hunnit bli min pappa ännu, men jag önskar så, att jag hade fått lära känna dig redan då. Min pappa. Som visade mig läsglädjen och lärde mig allt om träden.

Du blev gammal, men jag tror inte riktigt att du hade levt klart, du hade lite kvar. Det fanns ett par skratt kvar, det är jag säker på, för jag hör dem klinga inom mig nu.

Puss och kram.

/Din dotter

Evangelium enligt Bergman?

Alltså. Det är nog bäst att jag varnar för spoiler direkt här. SPOILER ALERT!! För det blir svårt att inte beröra lite mer än vanligt när jag nämner Bergman Island (2021). Brukar ju inte gilla att prata om filmer på ett alltför närgånget sätt, mest för att jag själv inte gillar att veta för mycket om en film innan jag sett den. Oftast undviker jag recensioner och till-punkt-och-pricka-beskrivningar. 

Efteråt däremot, då kan jag mycket väl tänka mig att googla runt en del, både angående regissörer och diverse skådespelare. Och om handlingar - antingen de är fiktiva eller verkliga. (Fast jag gör det sällan innan jag själv skrivit ner mina tankar här till er, vill inte vara alltför påverkad av andras åsikter när jag talar om vad jag själv känner, och tycker).

Vi inledde alltså julen med att se Bergman Island. En film som inte handlar det minsta om julen, det är inte därför jag satt den rubrik jag satt, utan för att jag undrar om det här verkligen är en film som skulle ha tilltalat den store filmgurun, herr B, själv. Det känns så turistigt, där på Bergmans Fårö. Det känns så påklistrat och naivt och tillgjort, men jag antar att det är själva poängen kanske - att visa på kontrasten mellan Bergmans noga vaktade privatliv och den officiella kultstatusen. Kulten som blir som mest konstig när den börjar handla om (safari?) sightseeing och en avgudadyrkan som känns allmänt osund.

Är jag då ett Bergman-fan? Nej, egentligen inte. Har orkar ta mig igenom alldeles för få av hans filmer för att kunna uttala mig initierat och fakta-korrekt. Nu är ju inte det här en film om Ingmar Bergman, egentligen. Även om mycket av handlingen kretsar runt demon-regissören och hans demoner. Bergman är högst närvarande, även om han inte alls är där.

Det är sommar och bländande vackert. Vårt filmskrivande par har kommit till Bergman-land - Fårö - för att skriva och få en och annan film visad. Det handlar om dem. Det handlar också om det de skriver, åtminstone det hon skriver. Meta. Nej, det fiskas inte, men meta-handlingen trasslar in sig i våra huvudpersoners liv och blir på något sätt mer intressant. Kanske beror det helt enkelt på Mia Wasikowska? För när hon rör sig över duken börjar allt glimma och glänsa. Hon spelar klänningen av allt och alla. Hon är nog det enda riktigt bra skälet till att se den här filmen, när jag tänker efter.

Summa summarum. Om jag skulle sätta betyg på den här filmupplevelsen skulle det inte bli mer än en fyra av fem, på sin höjd, och då är det nog ändå så att Wasikowska drar upp betyget minst ett snäpp, alldeles själv. Mest nyfiken är jag på vad Ingmar B skulle ha sagt. Vad hade han gett för betyg och så. Han hade kanske förstått den bättre? Förmodligen. Han hade säkert sett något som vi inte såg. Jag och mannen kände oset av osund beundran, men Fanny & Alexanders "pappa" hade kanske tyckt att det handlade om något helt annat.

Oj, det hann visst bli en annan dag, innan jag hann komma in och berätta lite om filmen som startade vår julhelg. Nu ska vi snart ha lite natt-vickning här, förmodligen något lagom osunt, och se något helt annat i filmväg, tror jag bestämt.

Sköt om er, så hörs vi snart.

Kram.

/helena

Här hemma - julägg, books and old flowers

Hej där, allt väl, hoppas jag. Här hemma är datorerna på. Ja, i pluralis. Inte så miljövänligt direkt, men vi håller det väl kort och koncist, men väldigt härligt och juligt ändå. Här kommer lite saker som vi hittar på. Häng med.

Här handlar det väl i och för sig mer om saker vi tittar på, än hittar på. Tog fram en mer traditionell jultallrik här först, men sedan kände jag att här behövdes lite mer beige patina. En korg med gamla blommor på en gammal tallrik, hur fint? Passar som hand i handske, eller som tallrik i kökshylla här då. Mer förändring behövs ju inte.

Årets julbokshög blev ganska hög faktiskt. Inte mindre än femton böcker lånades hem från stora biblioteket. Några som jag har lånat flera gånger förut, några jag längtat länge efter, och några spännande överraskningar.

Ständigt blommande vårblommor! Jo då, älskar min handväska som är fylld av diverse kort och andra fina papper. Kommer ni ihåg vem jag fick den här textila skönheten av, en födelsedag för några år sedan - mannen!

De här kommer ni säkert ihåg, för det var ju bara i påskas som de kom till. Först mannens tunna blyertslinjer, sedan mina flödiga färgglada pensel(bus)streck. Kom på den briljanta idén att plocka fram dem som julkulor. Kul julkulor. Sedan nöjde jag mig med att bara plocka fram den rödaste (som ni såg på fotot längst upp). Får väl se hur länge de här välkokta skönheterna håller sig. Än så har de inte börjat lukta särskilt illa i alla fall.

Tiden second hand. Vilken magnifik boktitel. Och vilken maffig bok. Hade ingen aning om att den var såå tjock och omfångsrik. Något att bita i, på alla sätt. Får väl se om vi orkar börja med den redan under storhelgerna. Ett låångt högläsningsprojekt minsann. 

Fast en av de tunnare låneböckerna har jag redan nästan läst ut: Anteckningar om sorg. Av Chimamanda Ngozi Adichie. Om sorgens många ansikten, skulle man väl en aning högtravande kunna säga, även om den här kåserande boken är allt annat än det. Här är det rakt på och berg-och-dal-bana, precis som sorgen ofta tar sig uttryck. Hon överrumplas av hur fysisk sorgen efter hennes gamla pappa kan kännas. Och hur svårt det är att hantera omgivningens fumlighet i närheten av någon som mist en älskad person för alltid. 

Kommer säkert citera något för er, sedan. Först måste jag smälta och processa de innehållsrika sidorna lite mer. Och läsa igenom de cirka nittio små sidorna en gång till - högt för mannen. För den här boken vill man gärna dela med någon. Med många. Med er.

Gamla blommor. I en gammal korg. På en gammal tallrik. För evigt blommande. Kan det finnas något bättre sätt att fira in en ny, kommande vintage-vår på?

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Vi har hunnit se en långfilm också, inte bara de där kortare som jag nämnde häromdagen. Om den var bra? Nja, det berättar jag säkert mer om senare.