Sådärja. Då var den på plats. Den allra gulligaste jultallriken - som inte är någon jultallrik, egentligen. Det här är en årgång (1990) av Psoriasisförbundets årstallrik. Och förmodligen kan ni, även på det här avståndet, avgöra vem som har gjort det urgulliga motivet. För visst känns det bekant? Särskilt pojken.
Einar Nerman, såklart. Lika klart som att pojken på den här tallriken är lik Nermans förmodligen allra kändaste skapelse - Solstickan, solsticke-pojken. Pojken som sägs vara en hyllning/avbild av Einar Nermans egen son.
Haren har fått skutta ner från väggen ett tag. För nu är det jul igen nu är det jul igen och julen den varar ju ändå till påska (eller hur det nu var i den gamla visan) och då passar det ju bra att haren, eller den glada kaninen då, hoppar upp igen.
Jaha. I år vågar man väl pussas lite mer än de senaste åren, hoppas vi. Åtminstone på kinden och så. Jag tänker i alla fall pussa en massa på mannen den här julen. Både när han behagar gå mellan kök och vardagsrum (och därigenom passerar under det här lilla paret och deras mistel) och överallt annars!
Pussa på!
Och sköt om er.
/helena
ps Tänk. När man har bloggat så här länge. I över tolv år. Wow, liksom. Då känns det som att man har använt precis varenda rubrik förut. Men det är ju trots allt det allting handlar om här inne - återanvändning. Tallriken var många många år sedan jag hittade second hand någonstans. Den har hunnit komma fram en del jular vid det här laget. Och den fyndiga (nåja) rubriken har säkert kommit till användning (flera gånger) förut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar