Plockar fram och tillbaka mellan det här och ett annat foto på dig. Kan inte bestämma mig riktigt, lägger ett rött skimmer över det hela, för att det här är julen vi firar för dig. Vi äter nästan allt på dina fintallrikar från Småland. Vi lyssnar på Frank Sinatras mjukaste julröst i bilen, då vi far fram under dagarna som går och kommer och går.
Undrar så vad som fick dig att gapflabba så. Undrar om du var så sorgfri som du ser ut. Det verkar vara vår på gång, en gång i tiden, där du har stannat på den här bilden. Utanför mitt decemberfönster regnar julstämningen bort i takt med klockans visare. Och jag undrar om jag någonsin kommer att bli klok på dig. Du, som fattas mig. Gillade aldrig det uttrycket förut, tyckte det var gammaldags och småtrist, men nu charmar det mig visst. För att det är så det känns - som att du fattas.
Allt har blivit lite gråare utan dig, på något sätt. Och jag tänker på våra dagliga samtal vi hade under sommaren och sensommaren. Jag läser dagens nyheter utan inlevelse, utan att bry mig riktigt, och tänker på hur du brydde dig, fast du nästan inte orkade. Du röt åt Putin. Du sände en beundrande tanke till Queen E i UK, tänkte på hennes långa gärning med värme, fast du inte alls verkade må bra eller trivas i din egen kropp längre. Värmen störde dig. Din epilepsi fick dig på fall och dina tankar hickade och hakade upp sig. Du hostade dig igenom din puss och din kram till mig.
Du sa så ofta att jag var snäll, det var det sista du sa till mig, den där kvällen vi träffades för sista gången. Vi hade precis spelat och sjungt för dig, mest mannen, för jag höll på med något vid diskbänken. Du ville höra Berghagen, bland annat. Du tog dig tid att applådera och säga bravo, fast din ork var satt på undantag.
Det var lördag. Kvällen började närma sig. September var här. Vi hade precis gått från ditt nya fina rum, det du knappt hann njuta av. Jag smög mig tillbaka sedan, för att lämna några flaskor mineralvatten på skåpet som fanns vid din sida. Det lilla skåpet som jag har sett i hela mitt liv, nu stod det bredvid dig in i det sista. Du och någon i rummet bredvid tittade på samma program, det blev en slags skärmarnas korus, som jag skrattade åt. Smålog i alla fall.
Du sa att jag var snäll, sedan smög jag ut igen och tänkte att nästa helg, då, då ska vi sätta upp dina tavlor också, och få ordning på den krånglande skruven till den där roliga lampan bakom soffan. På söndagen var det val, jag hade redan röstat i förväg, för jag visste att vi skulle ha mycket att göra hos dig, med flytt och allt. Du slapp nog höra valresultatet, för tidigt på måndagen fick jag beskedet att du inte fanns mer. Fast ditt minne lever och sprakar och sjunger i mig.
Du flyttade in. Vi flyttade ut allt igen efter bara två veckor. Du skulle få leva nära, nära intill ditt älskade hav på slutet, det blev inte så, livet ville annorlunda. Vi skulle firat jul hos dig, nu när vi fixat fint och bra och allt. Jag lovade att brygga kaffet för hand, med filterhållaren och kannan på plattan. Så där gott kaffe som bara mamma och jag kan göra, sa du. Och menade mig, när du sa jag. Fast du nog inte tålde kaffe längre.
Jag tittar på din adventsstjärna, den som du aldrig ville ta ner, och nu känner jag samma sak - att din stjärna alltid ska få lysa klart. Fast den aldrig kommer lysa färdigt.
Det är så här jag vill minnas dig, fast jag inte kan. För på fotona har du inte hunnit bli min pappa ännu, men jag önskar så, att jag hade fått lära känna dig redan då. Min pappa. Som visade mig läsglädjen och lärde mig allt om träden.
Du blev gammal, men jag tror inte riktigt att du hade levt klart, du hade lite kvar. Det fanns ett par skratt kvar, det är jag säker på, för jag hör dem klinga inom mig nu.
Puss och kram.
/Din dotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar