Tre svartvita

Då är det tredje ljuset tänt, mina vänner. Och jag tänker att vi behöver tona ner lite efter en så genialisk och nobelt färgsprakande fest.

För ett tag sedan fick vi för oss att ha en helg med Ingrid Bergman-tema, men det blev ingen hit? Va?! Jo, det är givetvis inget fel på Ingrid Bergman, men filmen vi började se (som jag inte tänker vara elak nog att nämna titeln på, eftersom den omöjligt kan räknas som en av hennes bästa skådespelarinsatser...) var helt enkelt dålig. Och tråkig. Därför gjorde vi något som vi mycket sällan gör: stängde av innan filmen var slut. Vi gav upp, helt enkelt.

Gammal svartvit skit. Nej, verkligen inte. Inte generellt. Det finns så himla mycket bra film med lite lagom ålder på. Som den vi såg förra helgen: Woman on the run (1950) eller Vittnet som försvann, som den kallas på svenska. För en gångs skull tycker jag den översatta titeln är bättre, åtminstone på att beskriva handlingen.

Ann Sheridan. Vilken utomordentlig huvudroll hon gör här. Älskar konversationerna. Så där overkligt klockrena som i den moderna klassikern Gilmore Girls, ni vet. Osannolikt tight snack. Allt flyter, även om de borde vara skärrade och leta efter orden istället. Men det tillhör ju charmen med den här sortens filmer. Älskar, älskar, älskar bildspråket! Hur underbart med hisnande berg-och-dalbanescener anno tidigt femtiotal. Hur underbart som helst. Och så hunden. Jo då. Det är en hund med. Och alla filmer, ALLA, blir ju bättre när det finns djur närvarande, det vet ju alla.

Och så många visa män på en och samma plats - i Stadshuset! Och kvinnor! Definitivt fler än tre. Jag säger bara Carolyn Bertozzi - vilket tal hon höll. Hyllade studenter, medarbetare och alla de som ständigt och tyst jobbar i kulisserna utan att få något pris! Och Pääbo, han hyllade såklart mamma. Någon mer hyllade sin mamma, som den person som påverkat hen på ett helt avgörande sätt angående livs- och yrkesval. 

Heja alla påhejande mammor där ute!

Det var nog bara det. Hoppas ni också hade en bra helg.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Men de gör ju sig bättre i färg förstås - de tre kloka männen. Och deras glada halsdukar. Brrr. De behövs verkligen nu.