Alltså. Det är nog bäst att jag varnar för spoiler direkt här. SPOILER ALERT!! För det blir svårt att inte beröra lite mer än vanligt när jag nämner Bergman Island (2021). Brukar ju inte gilla att prata om filmer på ett alltför närgånget sätt, mest för att jag själv inte gillar att veta för mycket om en film innan jag sett den. Oftast undviker jag recensioner och till-punkt-och-pricka-beskrivningar.
Efteråt däremot, då kan jag mycket väl tänka mig att googla runt en del, både angående regissörer och diverse skådespelare. Och om handlingar - antingen de är fiktiva eller verkliga. (Fast jag gör det sällan innan jag själv skrivit ner mina tankar här till er, vill inte vara alltför påverkad av andras åsikter när jag talar om vad jag själv känner, och tycker).
Vi inledde alltså julen med att se Bergman Island. En film som inte handlar det minsta om julen, det är inte därför jag satt den rubrik jag satt, utan för att jag undrar om det här verkligen är en film som skulle ha tilltalat den store filmgurun, herr B, själv. Det känns så turistigt, där på Bergmans Fårö. Det känns så påklistrat och naivt och tillgjort, men jag antar att det är själva poängen kanske - att visa på kontrasten mellan Bergmans noga vaktade privatliv och den officiella kultstatusen. Kulten som blir som mest konstig när den börjar handla om (safari?) sightseeing och en avgudadyrkan som känns allmänt osund.
Är jag då ett Bergman-fan? Nej, egentligen inte. Har orkar ta mig igenom alldeles för få av hans filmer för att kunna uttala mig initierat och fakta-korrekt. Nu är ju inte det här en film om Ingmar Bergman, egentligen. Även om mycket av handlingen kretsar runt demon-regissören och hans demoner. Bergman är högst närvarande, även om han inte alls är där.
Det är sommar och bländande vackert. Vårt filmskrivande par har kommit till Bergman-land - Fårö - för att skriva och få en och annan film visad. Det handlar om dem. Det handlar också om det de skriver, åtminstone det hon skriver. Meta. Nej, det fiskas inte, men meta-handlingen trasslar in sig i våra huvudpersoners liv och blir på något sätt mer intressant. Kanske beror det helt enkelt på Mia Wasikowska? För när hon rör sig över duken börjar allt glimma och glänsa. Hon spelar klänningen av allt och alla. Hon är nog det enda riktigt bra skälet till att se den här filmen, när jag tänker efter.
Summa summarum. Om jag skulle sätta betyg på den här filmupplevelsen skulle det inte bli mer än en fyra av fem, på sin höjd, och då är det nog ändå så att Wasikowska drar upp betyget minst ett snäpp, alldeles själv. Mest nyfiken är jag på vad Ingmar B skulle ha sagt. Vad hade han gett för betyg och så. Han hade kanske förstått den bättre? Förmodligen. Han hade säkert sett något som vi inte såg. Jag och mannen kände oset av osund beundran, men Fanny & Alexanders "pappa" hade kanske tyckt att det handlade om något helt annat.
Oj, det hann visst bli en annan dag, innan jag hann komma in och berätta lite om filmen som startade vår julhelg. Nu ska vi snart ha lite natt-vickning här, förmodligen något lagom osunt, och se något helt annat i filmväg, tror jag bestämt.
Sköt om er, så hörs vi snart.
Kram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar