Förlåt Svenne (vila i frid), för visst sitter du och Lotta för evigt fast på min barndoms blödigaste näthinna, men det är av en annan anledning jag fäller en tår. En tår av tacksamhet. Medborgarinitiativ - vilket fantastiskt ord, va?! Det är när jag läser om ingenjören som kände att han borde göra något för Ukraina, som jag gråter lite.
De svetsar alltså fältkaminer på sin fritid, som skickas till folket som fryser till kropp och själ, för att försöka hålla alla tappra kämpar i krigets skugga någotsånär varma ändå. Vilken insats! Heja heja och låt svetslågorna brinna levande - och lopporna hoppa lagom högt - för alla initiativrika medmänniskor jorden runt som faktiskt försöker hjälpa till handgripligen och fredligt. Heja er!
Annars? Löser melodikrysset. Men jag måste säga att det känns håglöst. Som om luften gått ur. Som om det blir för många lätta ledtrådar här och var, och lite för flåshurtigt. Men det är kanske bara jag som är bortskämd med Eldemans absoluta gehör för när tramsigheten hamnar på exakt rätt nivå utan att det blir liksom en rejäl röd skäms-ridå av det hela? Jo, så är det nog.
Vi har kryssat en gång med Anna Charlotta och en gång med Annika J nu, och det här med teman känns lite onödigt, måste jag säga. Oj, det verkar som om inte ens musik kan få mig på gott humör, va? Jodå. Hade bara högre förväntningar. Det är väl som vanligt, tänker jag. Att vi kvinnor har väldigt höga krav på oss själva och varandra.
Men jag måste ändå säga att det bjöds på en hel del bara musik. Ljuva stämmor. Instrumentalt godis. Lite så.
Mannen serverar knäckebröd med kanel och socker på. Nyttigt och småjuligt. Häller upp en kopp kaffe till, och jag ropar oj som om det gällde något viktigt, när det bara handlar om att vi glömt plocka fram Jenny Nyström-kopparna. Haha.
Allt är som vanligt med andra ord. Det stora och det pyttelilla livet går hand i hand. Igår fick vi två nollor i På spåret och deppade rejält. Sedan slog Svensson-mentaliteten - och viss musikalitet - till, och vi fick en klockren tiopoängare på den tredje destinationen. Livet. Upp. Och ner. Och upp igen.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps Spoiler varning! För er som inte hunnit se veckans avsnitt av Alla mot Alla än. Eller hunnit se de två första avsnitten av På spåret.
Fatta! Att två verkliga favoritlag är utslagna. Billgrens i Alla mot Alla OCH Ina och Hanna i På spåret. Hur trist? Urtrist.
Minns när Ernst Billgren var med i På spåret och jag tyckte att det laget blev lite gubb-tråkigt tillsammans, om ni förstår. Trevliga män båda två, men lite tråkiga tillsammans i en tävlingsbur.
Elsa! Jodå. Minns att jag ropade det till mannen då (fast han säkert inte satt mer än tre centimeter bort...). Elsa. Bästa vintage-drottningen, det är hon som behövs vid sin pappas sida, så sa jag. Och så blev det så, visserligen inte i På spåret, men ändå. Skit också, att de inte gick vidare.
Lite skryt på slutet? Kan det vara något? Jo. Ehum. Vem kunde en konstfråga som inte självaste herr Billgren kunde? Jo då. Så att.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar