måndag 31 januari 2022

Hjärtligt trött, typ.

Modfälld. Modstulen. Två modiga ord. Tråkiga, trista, men också lite modiga. Det är modigt att våga ta in alla känslor som kommer till en. Modfälld. Modstulen. Less. Fed up. Uttråkad.

Någon gång då och då måste man få känna så. Även om det i mitt fall - förlåt för skryt... - är väldigt sällan. Inte ens i dessa tider har jag känt modet svika mig speciellt ofta. Hoppfullheten vill liksom alltid smyga sig in på något sätt. Men visst, hallå, det är klart att vi allihop är trötta på det här nu. Vi kan det här nu. Det är klart att vi får gnälla lite ibland, även vi som råkar leva i ett tryggt och bekvämt i-land. 

Men bara ibland. Som nu. Nu vill jag gnälla lite. Här och nu. Håll för öronen om ni inte orkar med en enda gnutta gnäll till, säger jag bara. 

Känns det inte lite lite sårigt och ömt i halsen? Jo, det gör det. Förbenat också. Vi som hade en sådan suverän vecka inplanerad. Mannen skulle jobba på ett ställe fullt med goa ungar och härliga kollegor, och jag skulle äntligen komma vidare med ett par av mina fotojobb, nu när dagsljuset har längre öppettider och allt. Allt blir ju lättare vad det gäller fotandet när det naturliga ljuset hjälper till lite mer - och längre. 

Jaja. Tur, i alla fall, att vi älskar att hänga med varandra, och är ett par riktiga hemmakatter. Det får bli en vecka full av spel och lek och knep och knåp och målande beskrivningar av verkligheten - både på papper och här inne då kanske. 

Kanske binge-tittar vi på en av alla serier vi sneglat på ett längre tag. Liksom håglöst konstaterat i ögonvrån: Att den, eller den eller den skulle vi kunna titta på om vi hade tid och lust och så. Lite tid ska vi nog kunna frigöra den här veckan då, va?

Håhåjaja.

Karantän. Jodå. Det rimmar i alla fall på suverän, som i arbetsveckan vi skulle haft. Och där är det helt slutgnällt för min del. Nu väntar en ny och fräsch månad. Den ska vi fylla med all kreativitet vi bara kan uppbåda. Och glädje. Och konst. Och kärlek. Och en massa andra bra grejer. Vintage, naturligtvis. 

Och lent och precis lagom sött honungsvatten.

Sköt om er.

<3

/helena 

ps Ett något poetiskt ps, kan det vara något? Ska vi sända iväg årets första månad med ett par rader? Jo. Ja. Det gör vi, va? Nu:

Ja, nu.

Nu är du slut

Helt slut

 

Men

Du

Du månade om det som varit, 

det som just farit -

allt du sparat

lagt under kudden

för framtida bruk

 

En smula snövit smög fram i dig en dag,

du gnuggade ryggen och blev en ängel

även om ryggen blev blöt och jordig

eftersom du inte är eskimå eller så

bara en glåmig första invånare på planeten 2022

 

Ja, du, ja, nu

Ja, nu, a

Ah. Du längtar efter ledigt, säger du

Ledigt

Lugnt och skönt

Inga nyårslöften som knäcks och bryts som ben i den brantaste backen

Inga tårar över att du inte lyckades leverera mer än din tindrande vackra mamma december

 

Ja, nu, du, ah, ri

Ri, som i rita

Rita om kartan

Rita in, ruta in, tuta och köra

 

Vi kommer kanske sakna dig, lite lite

Men

Vi månar om dig också - Jan u a ri

Önskar dig lycka till, vad då nu ska göra när vi lämnar dig ifred

Vi ritar in en glad gubbe på din plats, en smiley

 

För nu vill vi vidare

Är hjärtligt trötta, typ

Vill vidare

Längre fram

Nu ska vi ila 

Du får vila, men vi ska skynda långsamt mot våren och sen, snart, lila syren

Gå, timman är sen

Vi vill vidare, nu, du

Feb, febr, febrigt vidare

 

Hej februari, var har du vari, hela januari?

söndag 30 januari 2022

Här hemma - hjälpsamma hipsters, bland annat

Har klänningen/gardinen blåst upp på köksbordet, eller hur ser det ut? Nej då, här arrangeras ett par foton för er att ta del av.

Och tydligen ska vi fortsätta vår konstnärliga klimat-debatt, för här håller mannen på för fullt med nästa steg i den. Bra, för jag har just lagt ner den senaste färdiga målningen till handlingarna, bland de andra alstren däri.

- Nonfigurativt, sa mannen.  

- Bra bra och kul, sa jag.

Om vi har tomtar kvar framme fortfarande, undrar ni, ja? Nej.

Nej, det här är inte två genomskinliga vintage-tomtar signerade glasriket i Småland, det här är två hjälpsamma hipsters. 

Oj, vad intressant det set ut. Här växer det fram mönster organiskt på något sätt, genom pennans framfart på det återanvända pappret.

Jodå. Direkt efter julen tagit slut, då förvandlas de här tomtarna till hipsters istället. En gång i tiden, i deras begynnelse, var de tänkta som värmeljushållare, men det känns inte värst hållbart att ha det som yrke numera, därför har de skäggprydda omskolat sig till små skålar. Däri kan man lägga något gott. Något sött. Eller något sött och gott som fruktkarameller. Kanske inte jättemiljövänligt med godis med extra papper på, men ändå.

Det var en kort direktrapport från vår vintage-söndag det. Hoppas ni inte blåst bort. Hoppas ni har en fin dag!

Sköt om er. 

<3

/helena

lördag 29 januari 2022

Levande målarbok (och ett något otippat filmtips)

Vinden verkar ha bråttom någonstans. Här inne tar vi det lugnt. Läser ett kapitel här och ett där. Spelar lite spel, drar en spader eller två och låter varann vinna varsin gång i scrabble. Visst, vi gillar att tävla mot varandra, men vi gillar ord ännu mer. Då blir det ibland så att vi samarbetar genom att tillsammans lägga lagom långa och konstiga ord, istället för att bry oss om vem som verkligen vinner rent poängmässigt.

- Gå, mitt barn sover! Blir så full i skratt när mannen berättar en del saker som de små han jobbar med säger och gör. Som när han uppenbarligen störde, när några kiddos skulle försöka få dockorna att sova. Eller som den gången då ett par härliga ungar funderade på var de skulle kunna hitta ett par pinnar som de behövde till något i leken de lekte, och den ena kom på: - Det finns nog pinnar i skogen, tror jag. Haha. Hur gulliga?

En annan sak som är kul att konstatera är den kreativa inspiration och process som de små barnen tar till sig. Som när mannen greppar en blyertspenna och börjar teckna någonting, och några av barnen blir väldigt ivriga och undrar vad han gör, och om de inte (snälla, snääälla...) kan få den teckningen sen, när den är klar. 

Och det får de såklart, med förbehållet att de måste färglägga den i så fall. Och som de färglägger! Hur begåvade är dagens förskolekids egentligen, på det här med att rita och måla? Hur begåvade som helst!

Och den krumeluriga - krumekluriga -  inspirationen kan också bjuda något barn på känslan av att det minsann också kan rita ett exakt likadant torn som mannen kan. Eller om det är en fyr? Hur som helst är det hur kul som helst att se hur kidsen härmas och på så sätt närmar sig sin egen konstnärliga förmågas yttre gräns, en gräns som är viktig att utmana och vidga.

Fotona ovan är tagna av mannen, och jag har med benäget tillstånd fixat till de suddiga bilderna en aning, för att kunna dela glädjen över barnens kreativitet med er. Som om ni inte redan visste allt det där - att barnen bara behöver ett blankt papper, så ger sig det mesta självt sedan.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Mon Bébé. Jo då. Vi tittade på fransk film igen, förra helgen tror jag det var. En sådan där bagatell som man behöver ibland. Trodde inte att jag skulle uppskatta den här filmen så mycket som jag gjorde, men det gjorde jag. Det var något med det fina i hur föräldraskapet skildrades. Moderskapets tajta band. 

Och hur det kan kännas när ungarna lämnar boet. I det här fallet den sista lilla fågelungen, som inte alls är så liten och hjälplös längre som mamma gärna vill tro. Så där som det brukar vara, både på film och i verkligheten. Inget nytt där inte. Men ändå så sevärd.

Kan tänka mig att ni som har egna barn, mindre eller större (för här får man också se många glimtar från tidigare år - när de små verkligen var små), kan känna igen er och inspireras. Få en glad och avkopplande stund. Och en skön känsla. En känsla av att ni gör något väldigt viktigt. Föräldraskapet är kanske den allra viktigaste livsuppgift som finns. Och förhoppningsvis den roligaste.

Det är något med hur den här berättelsen berättas. I regi av Lisa Azuelos. Med en hyperöverdriven Sandrine Kiberlain i huvudrollen som mamman. Trodde inte att jag skulle älska den här lättviktaren så mycket som jag gjorde. Men den gjorde mig glad. Bildspråket. Inredningen. Relationerna mellan generationerna. De högljudda diskussionerna. Allt det väldigt franska. 

Gick och kände mig småfransk i minst en dag efteråt. Viftade med armarna, gestikulerade och höjde rösten bara för att fråga något så vardagligt som om det fanns någon påtår kvar - bara för att det kändes kul att göra det.

Se Mon Bébé (2019). En lätt filmruta som ändå landar i den något seriösare frågan om när man slutar vara oumbärlig som mamma. Och vad som händer då. Lite så. Med mycket franskt film-socker på!

fredag 28 januari 2022

Viktig lampskärm, lättsam läsning?

Har för mycket gott och blandat i hjärnan just nu för att kunna få ner något vettigt på tangentbordet, tror jag. 

Men jag kan väl i alla fall berätta att en ny liten målning i vår serie med konstnärligt klimatfokus har sett dagens ljus. En ljus idé? Ja, jag tror inte ni blir förvånade när jag berättar att det finns en sprucken kopparbehållare på den senaste återanvända pappersbiten i vårt pågående miljöprojekt. Eller om vi är färdiga nu då kanske? 

Nu, när vi nått fram till inte mindre än exakt femtio små bildmässiga debattinlägg. Vi får väl se. Mannen tycker att det börjar bli dags för mig att skriva lite mer igen. Hm. Kanske det. Men det är fortfarande bildskapandet som känns mest spännande, och givande. 

Vad ska ni göra i helgen då? Här har det plockats fram ett par böcker som vi tänkte läsa från pärm till pärm. 

Två av alla böcker här hemma som bara skummats igenom förut. Och så kan vi ju inte ha det, varje ord måste artikuleras och uppmärksammas. Fast det där med att börja på böcker, ni vet ju att jag alltid har gjort så. Börjat på en två tre fyra fem, sedan kanske avslutat en, i bästa fall.

Numera är jag bättre på det där, även om jag gärna läser flera parallellt fortfarande. Skrattade lite åt mig själv när jag fick syn på Nils Holgersson i bokhyllan för ett tag sedan. Den har fortfarande bokmärket kvar, från när jag började läsa den som barn. Eller åtminstone som ungdom. Bra grej, då vet jag ju vad jag är då... Haha.

Himlen utanför är fortfarande ljus, känns inte som att den förebådar någon kraftig storm, som det varnas för. Men den kommer väl tids nog, antar jag. Då är det bra att ha laddat upp med mys och bra böcker. Kanske ger jag mig på att karva vidare i den där lampskärmen, fast det känns inte så bråttom eller viktigt direkt. Kramas nog hellre med en favoritman nära mig. Ser en spännande match i På spåret. Bloggar lite. Målar något.

Och så ska vi tända ljus. För alla de som inte överlevde: 

För Förintelsens många många miljoner mördade. De ska vi inte bara minnas en enda dag om året. Alla romer som mördades. Alla funktionsvarierade. Alla judar. Alla homosexuella. Alla judar. Jo, de var så många som mördades kallblodigt bara, att jag måste rada upp det två gånger. Alla oliktänkare som utplånades. Alla som sorterades bort, som sekunda vara, på grund av en godtyckligt satt agenda - om vem som passade in och inte.

För de som föll/faller offer för covid-19, alla miljoner som blev offer för en sjukdom vi inte visste något om, till att börja med. Nu vet vi lite bättre. Nu ska vi fortsätta kampen för att så många som möjligt ska få chansen, och vilja välja, att vaccinera sig.

Ett stort medkännande och innerligt ljus tänder vi för alla de oskyldiga civila - däribland många barn - som ständigt befinner sig i skottgluggen för alla de krig och konflikter som pågår runt om oss i världen.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Oprah Winfrey. Hon var en av dem som jag talade med i en dröm för ett tag sedan. Om ni minns att jag vaknade så nöjd och belåten och stärkt mentalt efter några nätter för ett tag sedan? Jodå. På grund av att jag fört djupa filosofiska samtal med några kloka medmänniskor.

En av dem var just Oprah. En av de människor i världen jag beundrar allra mest, som ni vet. Jag tänker på det där citatet, något av allt det kloka hon lär ha sagt, på riktigt, inte bara i min dröm då alltså. 

Det lyder ungefär så här: Om man inte står upp mot rasistiska åsikter, då blir man själv en del av rasismen. Word!

torsdag 27 januari 2022

Sköldis - resterna av det som spolades iland

Det såg så sorgligt ut, där den låg, den stora stora sköldpaddan. En sådan som normalt sett aldrig ses på våra breddgrader. Där låg den, på en plastsäck, i ett rum som såg väldigt trist ut, för att uttrycka det milt. En rostfri diskbänk. Några gula plastbackar. 

Jag sparade några av bilderna från ett reportage om sköldpaddan som sköljdes iland på en strand många mil från sitt hemland. Det var något som klack till i mig, när jag såg den. Den påminde mig om alla människor som ständigt flyr över farliga vatten för att söka sig ett bättre liv någon annanstans. Det påminde mig om en pojke som låg på en strand för några år sedan. En bild som upprörde en hel värld. Minns ni?

Det pratades mycket om det då, den livlösa pojken på stranden blev en symbol för människors rätt att försöka hitta en annan hemmahamn, någonstans att vila, där konfliktvågorna inte går lika höga. Desperationen tog sig in i våra hjärtan. Vi förstod. Vi tog till oss det faktum att det finns de som lever under så svåra förhållanden att de är beredda att lämna allt - till och med livhanken - för att fly i flottar som inte är byggda för svår sjö.

Den tråkiga åsynen av det vackra urtida djuret som spolats iland, fick mig att vilja skapa en bild av den - och människors längtan efter en värld som inte ständigt stormar av krig och konflikter. De här tre bilderna, som jag har skapat inspirerad av ett djur täckt av gröna alger. Grön mossa? Lav? Det ser ut så, på skölden som är dess hus och enda skydd i en tuff havsmiljö.

Mikroplasten i våra hav. Den sorgliga diskbänken, den skrynkliga svarta sopsäcken, den gula plastbacken. Det talade till mig, i sorgliga ordalag. Men det var det spännande djurets röst - och skrynkliga hud - jag hörde.

Det har skapats mycket konst på temat flykting, med tanke på de mörka haven och människornas ljusa drömmar, som många gånger grusas långt innan de nått land. Det här är mina bilder på temat fly mot alla odds. 

De vill jag tillägna alla människor som förlorar sina liv ute till havs varje år. Ibland hör vi något. Ibland orkar vi lyssna. Ibland vänder vi dövörat till. Vi lägger bara ner nyhetssnäckan bland allt annat snack som vi inte orkar ta in.

Det här är till alla dem som drunknar i jakten på ett bättre liv, på en framtid. De här bilderna är till dem.

Min tolkning av en förlorad, vilsen, själ till havs. Som söker fyrljusets värme med irrande, trotsig och trots allt hoppfull blick.

Men de här bilderna är också till alla oss som måste orka engagera oss. För att inte en enda människa till ska känna sig tvingad att sätta sitt barn i en livsfarlig situation till havs. 

Det här är till pojken på stranden. Och till alla oss som aldrig, aldrig glömmer honom och hans många gelikar.

Vi måste orka bry oss. Vi måste orka lyssna. Vi måste fortsätta göra hela världen till en bättre plats.

Sköt om er.

 <3

/helena

ps Och ja, jag vet att sköldpaddan bara simmat lite fel, troligtvis. Förts iväg av strömmarna en aning bara. Den flydde inte. Men mina bilder är bara symboliska. De förställer sinnebilden av resterna av det som spolas iland när kampen för livet inte skyr några vågor, eller medel.

onsdag 26 januari 2022

Skär(m) ut lite vårljus med mig

Jaha ja. De där löven igen, tänker ni. Som hon återanvänder dem. Återanvänder och vrider på dem. Och ja, det gör jag ju, det erkänns, men nu ska vi mera snegla på det som finns vid sidan av dem - löven. 

Det här med lampskärmar har ju blivit ett kapitel för sig här inne. Förra året gjorde jag en liten en som återfinns i köksfönstret. Eller gjorde och gjorde. Fixade till en ny ljuskälla med hjälp av en gammal kruka. En kruka i ett slags korg-material förvandlades med ett par enkla handgrepp till skärm. Blev bra. 

Innan dess skar jag ut stjärnmönster i en bedagad pappskärm, som ni säkert minns. Nu vill jag prova något annat i samma anda. Så då tog jag fram den buckliga gröna skärmen från gömmorna. 

Hur ska det här gå då? Frågade jag mig själv. Det här är ju en sådan där gammal miljöovänlig sak med plastig insida. Textil utsida med en slags plasthinna innanför. Men jag kör! Jo då. Segt som tusan att ta sig igenom. Snett och vint, blev det, trots att jag använde ett av de älskade, lovely löven som mall. Ritade upp och använde en vass kniv (se upp för att slinta, säger jag bara, om ni ska prova det här hemma). Skar och skar. Blev sådär.

Så här blev det, närmare bestämt. Fast jag har inte bestämt hur jag ska gå vidare. Skära ut många fler hål? Bara bladformade hål? Bara låta det vara så här? Fixa till kanterna på något sätt? Jämna till? Låta vara? Jämna ut oddsen genom att slänga hela skiten bara? Hehe. Nej, här ska nog fixas och donas till, på något sätt. Senare. En annan dag. 

En ljus idé, har jag för mig att inlägget om krukan som blev en lampskärm hette (eller något i den stilen), om ni vill söka upp och kolla in det. 

Själv har jag annat för mig. Ska svära lite. Skära lite. Fixa och dona, som sagt. Men först tar vi nog en fika, va?

Sköt om er.

<3

/helena

ps Vill ni hellre se en fruga, säger ni? Ja, det går väl bra. En riktig lady hittar ni här i dagens första inlägg.

Fem särskilt fina - fruga som heter duga

Ni har sett henne förut, flera gånger, men hon tål att tittas på - minst en gång till, tänker jag mig. Lady in turkos.

Eller Lady Krinolin, som hon egentligen heter. Det var den här kartongen som inspirerade mig till en Fem särskilt fina den här gången. Fick syn på den i prylgarderoben och kom då att tänka på allt möjligt som samlare samlar på. Och ett av de mest mystiska samlarområden som finns inom antik, retro och vintage är just det här med att spara på originalkartonger. Fast när jag tittar på den här, då har jag ändå full förståelse för det. Tycker den här slitna papplådan för förvaring är formidabel och utsökt i både form och färg. Smått fantastisk nästan ju.

I kartongen bor numera jultallriks-ängeln, eftersom Ladyn har flyttat ut. I denna, något spontana, konstellation av fem rara vintage-ting hamnade både frukt och bär och blommor och bin och en kanin och en fin fru. Lite så.

Detaljer att glädjas åt. Ögat behöver motioneras och ta ett par glädjeskutt då och då, för att må bra, har jag hört, så då passar hon bra. Även om även hon känns igen sedan tidigare inlägg. Som ett gympapass för syns skull. Häpp!

Det var när jag rotade runt efter julgrejer för någon månad sedan, som jag fick syn på den här boxen och dess patina. Verkligen såg lådan. Och gumman på lådan. Den här kartongen är värd att ställas fram som prydnad i sig själv, tänkte jag då. Efter jul och nyår och så, då ska jag ställa fram den någonstans, tänkte jag då. Ska bara hitta helt rätt plats först, där hon får komma till sin rätt, tänker jag nu.

Damen utan underkropp? Ja, lite så ser det ju ut här, men det här är en intrikat liten dam som arbetar hårt med nål och tråd i vanliga fall, när hon håller ihop. Den här gången var det kartongen som hamnade i fokus, därför fick ni inte se själva krinolinen nu. I kjolen samlar hon på både trådrullar och nålar nämligen, denna plastiga dam med både kroppslig pondus och innehåll. Bättre rådlös än trådlös, som hon brukar säga. Nä. Äh. Äsch.

(Och nej, det blir ingen officiell uppradning gånger fem idag, det hinns inte med och behövs nog inte heller. Idag ska ni ju få ett litet inlägg till, är det tänkt. Håll ut.)

Sköt om er.

<3

/helena

ps Fruga. Har ni funderat över det ordet någon gång? Lite gulligt. Lite granna fint tillsammans med barnen. Eller hur? I det där gamla uttrycket: Frugan och barnen. Men sedan tänkte jag ett feministiskt varv till, och blev lite sur på den gamla fördomsfulla och urtida ordboken: Hustru till en viss man. Jo då. Så står det. Och det är ju ändå en relativt ny ordbok, från 2000-talet och allt. Hustru till en viss fruga då? Hustru till en hustru? Fruga till en viss fruga, borde det väl i ärligheten och rimlighetens och jämställdhetens och regnbågens namn också stå?

tisdag 25 januari 2022

Två teasers (heter det så?)

Har fotat och målat och bildjobbat en hel del idag. Ljust och fint väder att hålla på med färg och form i. Kanhända är det en Fem särskilt fina på väg in hit. Eller så blir det något annat av det. Lite vintage-vibbar blir det förstås i vilket fall. Mycket vintage-vibbar. Här möter vintern våren, tycker jag det ser ut som. Fast det är svårt att säga om det är en vit vinterkanin och en vårklädd skyddsängel som snackar skit och väsentligheter, eller om det är påskharen som skuttande möter julängeln på väg att flyga sin kos för den här gången.

Plockade fram den gamla gröna lampskärmen också. Kanhända har jag en vårbetonad återanvändningsidé som jag vill dela med er. Eller också blir det bara ytterligare ett inlägg där ni tvingas titta på de där löven. Men löv gör ju aldrig ont att titta på, va?

Det var det hela. Eller det lilla. Snart kommer det mera, som ni förstår.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Heter det så i plural? Teasers? Jag tänker på alla scenarios vi ständigt hör talas om, som egentligen heter scenarier, väl? Jaja. Anyway. Hoppas ni känner er taggade på att ta del av smått och gott i den här stilen snart.

måndag 24 januari 2022

Lite mello, lite inredning, lite kärlek - och Jonas!

Låter ju nästan som ingredienserna i en hyfsat bra film, rubriken, menar jag. En ganska lättsmält historia med Jonas i. Och då handlar det nog om Jonas Karlsson, skulle jag tro. En komedi med Jonas K och Meg Ryan, för en lätt internationell touch? En air av världen, eftersom den oftast verkar bestå av idel västvärld, tråkigt och enformigt nog. 

Men Meg och Jonas, låter ändå som en film att se fram emot. Eller vad säger ni? Även om den mest finns i min fantasi.

Anyway. Här handlar det om en annan Jonas, som ni säkert förstår. En med rapp käft och lika snabb penna, åtminstone den digitala twitter-pennan. Tänkte vi skulle ta ett par citat till, ur min present full av Jonas Gardells samlade visdomsord.

"Jag har en vän som är oerhört intresserad av mat och inredning. Problemet är bara att mat och inredning inte är intresserade av honom."

Hehe.

"Livet är fyllt av paradoxer. Kärleken är evig, sjöng Lena Philipsson. Men hon sjöng det bara i tre minuter."

Fniss.

"Enda sättet att få reda på om det är värt att leva ihop hela livet är att leva ihop hela livet."

Yes!

Jonas, Gardell alltså, kunde ju skriva filmens manus, han är ju bra på sånt också, vetja. Geni. Jo, det är han. Tror ni inte att han skulle hålla med om det?

Haha.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Guldbaggegalan. Jaha. Den kan ju vara trist och tråkig och...fullständigt underbar. Vi får väl se hur det blir. 

Bra filmtips från mig, efterfrågar ni, säger ni. Åhå. Men det fick ni ju redan igår, även om det var mest stillbild och fotografiskt dokumentärt. 

Har ni missat mannens och min lista med de bästa spelfilmerna vi såg under förra året, 2021, då får ni gärna länka er bakåt till den lilla pärlbeströdda listan här.

pps Citaten är hämtade ur boken: Har man inget liv får man köpa ett som alla andra. Av Jonas Gardell. (Samlade visdomsord 2010-2011).

söndag 23 januari 2022

Gisèle - människan bakom linsen

När jag läser filmtitlar som Paris was a woman, då känns suget efter att få åka tidsmaskin bakåt som starkast. 

Paris vid den där tiden, i början och mitten på förra seklet, måste myllrat och kryllat och vimlat av kreativa, smarta, spännande och uttrycksfulla människor. En del hade sökt sig till konstnärskretsarna där frivilligt, andra hade tvingats fly, som Gisèle Freund. Ibland kan en kamp för livet, en tillfällig tillflyktsort, bli avgörande.

I Gisèle Freund - portrait intime d'une photographe visionnaire, får vi en liten inblick i ett stort fotografiskt sinne. 

En av alla dessa intressanta kvinnor i livet i den tiden, tänker jag. Och börjar rabbla namn i mitt minne. Men den här gången ligger allt fokus på Gisèle.

Gisèle Freund. En pionjär inom bildjournalistiken, bland annat. Konstnärliga bilder, socialpolitiska porträtt, närgånget fokus på människorna bortanför det konstlade leendet. Dokument från tiden innan kriget. Tyskland, när motsättningarna och polariseringarna hotade att krossa drömmen om, ja, allt som stavades solidaritet och mänsklighet.

Gisèle dokumenterade de sista fruktlösa försöken att försöka ändra riktning på det som stadigt höll på att skena och eskalera: förföljelser, ghetton, våld, övergrepp, systematiska kränkningar av människovärdet. 

Det som ultimat ledde till världskrig och Förintelsen. Utplåningen av många många miljoner helt oskyldiga människor. Massmord. Utplåning. Upp i rök, bokstavligen, gick drömmarna - och liven - för att inte tillräckligt många förstod att göra kraftigt motstånd mot nazisterna i tid. Något att aldrig sluta påminna oss om, tänker jag.

Ändå får vi aldrig glömma alla som försökte. Försökte vända blickarna mot demokratiska håll. Kameran var ett viktigt vapen i den kampen. 


Hennes ögas omfång fascinerar. Det politiskt dokumentära. Det sociala patoset. Konsten att se den så kallade lilla människan och ge hennes historia utrymme på, i och bakom linsen. Det konstnärliga, vännerna i litteraturens sfär. Konst och politik. Gatulivet, det lättfångade, gäckande. Naturen. Det vilda. Eldslandet. Det brännbara. Det naturvänliga. Kampen för rättvisa.

Bland de namnkunniga, engagerade, konstnärliga vännerna fanns Frida Kahlo, för att bara nämna en av alla. 

Det är två nya namn som nämns, för mig nya alltså. Dem bär jag nyfiket med mig framåt. De måste jag forska vidare i. De ägde varsin boklåda på varsin sida av vägen någonstans i den tidens Paris. Hur pirrigt och magiskt låter inte det - de - att försöka lära känna närmre? Två litterära kvinnor som förde det skrivna ordet vidare och högt upp på dagordningen.

Paris var nog en kvinna. Och jag, och många med mig, önskar så att vi hade fått möjlighet att resa i tiden och träffa henne och alla de kvinnor som levde och verkade innanför stadens omslutande och kreativt öppna famn.

De levde då. Vi lever nu. Ändå känns de som våra väninnor. Eller hur? Nära i känsla och tanke. I omtanke om vår värld och dess många invånare. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Mina bilder här ovanför är en kraftigt omredigerad skärmdump (i tre versioner) från filmen: Gisèle Freund: porträtt av en banbrytande fotograf. Gisèle Freund, portrait intime d'une photographe visionnaire (2019). 

Filmens skapare heter Teri Wehn-Damish. En film full av finurligt bildmaterial och långa rader av fotografiska minnen, värdiga en berättelse om en nydanande visionär - och hårt arbetande medmänniska.

För mina svenska läsare kan jag berätta att filmen ligger under rubriken K-special på SVT Play ett bra tag till, om ni vill se den därifrån. Men vänta inte, det är inte en minut för tidigt att lära känna den här fotografens liv och verk, känner jag.

lördag 22 januari 2022

Här hemma - i väntan på löven

Hallå där, hoppas ni har det bra. Här hemma håller vi på att titta på en gammal serie, som inte är särskilt bra, men ändå är svår att slita ögonen ifrån. Annars har jag försökt utnyttja dagsljuset till att måla lite mer och så.

Väldigt roligt när vi har tid att jobba tillsammans på det här sättet. Mannen hinner inte mer än teckna klart, så tar jag och färgerna över. 

Tog fram en vårlik ljusstake. Med äkta patina och gedigen charm. Vem har sagt att en rostig kratta inte kan få fungera som ljushållare? Åtminstone i väntan på att den äntligen ska få komma upp som krok någonstans, vilket var första tanken med den här övergivna vintage-grejen. Återanvändningstanken. Men ibland kan det faktiskt vara den andra tanken som är bäst. Kanske får den förbli ljusstake ändå? Nja. Jo. Kanske det. Vi får väl se.

Hängde upp ett par av de där inomhuslöven också. Ni vet de där som jag klippte ut från det som blev över av adventsstjärnan. På inomhusträdet har det alltså börjat spira, kanske blir träden där ute inspirerade att göra det samma snart? Eller inte snart, sen, tids nog, vi vill ju inte att den härliga vintern ska vara över med en farlig fart.

- När ska vi äta årets första semla, undrade mannen. Och jag fotade av något jag målade klart häromdagen. Vad jag svarade? Vet inte. För att jag var för upptagen med att fota? Eller för att jag blev mer sugen på räkor än semlor, när jag stod med näsan ner i det här motivet? Vet inte. 

Det var ett par nedslag från vår sköna lördag det. Vi väntar väl inte direkt på löven, vintern är välkommen att stanna ett bra tag till, särskilt om den bjuder på äkta vinterväder. Eller vad säger ni? Ska vi ta i hand på det? Nä, det får nog bli covid-armbågen, va? ;)

Sköt om er.

<3

/helena

ps Egentligen skulle jag ta mig tid att berätta om lustiga sammanträffanden. Och om konst som berör. Om Freddie och färgsymfonier. Lite om hur kultur, när den är som bäst, kan beskriva världsläget och det aktuella människotillståndet (eller om det var tvärtom) bättre än någon aldrig så påkostad dokumentär någonsin kan. 

Och så skulle jag velat ta mig tid att berätta om vad jag nynnat på hela veckan. Och frågat vad ni tyckte om På spåret igår? Farah och Johan alltså. Så gulliga och bäst. Men unge herr Unge och oslagbara Cecilia då? Det borde vara förbjudet att ha med så bra och trevliga och superkunniga lag, fick ju mig och mannen att känna oss som värsta b-lag. Gamla, okunniga och b som i beige. Haha. Nej då, så illa var det inte. Även om vi placerade staden i Närmast vinner en hel hästlängd fel. Alltså som i en vääldigt stor häst. En ardenner. Nej, det räcker inte för att beskriva det. En tjock ardenner.

Det skulle jag vilja ta mig tid till, som sagt, men det får bli en annan gång. Nu ska vi strax titta vidare på vår småtråkiga gamla tv-serie. Eller så kanske det blir en bra film istället. I-landsproblemen alltså. De kan verkligen hopa sig ibland.

fredag 21 januari 2022

Undrar vad vi skulle förvarat däri annars?

Vi avslutar vardagsveckan med en känd vy från det lilla vintage-hemmet. Håller en lagom hastighet in i helgen. Bara något enstaka julkort som dröjer sig kvar i den gröna bokhyllan, annars är det mesta av storhelgernas spår utsuddade här. Här alltså, i resten av bostaden går det att finna både en och annan dammig julkula och några änglar som gärna vill fortsätta spela sin stämningsfulla melodi ännu en skymning, ännu en vinterhelg. 

Vackert så, med lite snö på. Bottenskyla, skulle man kunnat kalla det - om det var så att man pratade om en kastrull med bara lite lite soppa kvar på botten eller så. Och om man använde sig av ett så gammaldags språk år 2022. 

Jag frågade mannen om han använde ordet bottenskyla, när, där han växte upp, om ordet fanns i hans barndoms språkbruk runt omkring honom? Nej. Svaret var nej. Med tillägget att han inte visste om det någonsin var så lite kvar av något där hemma. Haha. Eller vilka lyckostar, kanske vi ska konstatera. Vi som vet att världen - fortfarande år 2022 - består av många många oroshärdar, konfliktområden, miljöproblem och mycket annat som hindrar människor från att kunna äta sig mätta där ute. Vi får inte glömma dem, bara för att det vankas helg.

Hörde någonstans i media-bruset att det finns människor här, i vårt trygga land, som känner sig oroliga för att kriget närmar sig våra gränser. Och då tänker jag återigen på att det finns så många som bara oroar sig över - och tänker - på sig själva. 

Om det är några vi ska oroa oss för i vårt närområde just nu, som trots allt fortfarande är relativt säkert, oavsett vad som utspelar sig på våra nyhetsskärmar, så är det väl våra medmänniskor i Ukraina. DE har all rätt i världen att känna sig oroliga, tänker jag. Vilken utsatt position de sitter i, tänker jag. 

Jag tycker vi ska fokusera våra tankar - och hjälpinsatser - på att finnas där för de som verkligen har något akut att oroa sig för. På ett helt fredligt och högst diplomatiskt sätt naturligtvis. Oavsett var i världen de befinner sig. Jag hoppas, och tror, att ni är många som håller med mig om det.

Bottenskyla. Som ett nätt lager på botten av jorden, ligger det senaste snöfallet kvar. Endast några plusgrader ifrån att försvinna igen. Och vilket väder vi haft, som folk i min ålder brukar säga. Den här veckan har det verkligen varierat. Blåst, nästan kuling, stora tunga regndroppar, glupande gnistrande och nästintill värmande solstrålar. Och så lite snö på det då. Allt under en och samma veckan. Håhåjaja, som man sa.

- Undrar just vad vi skulle förvarat däri annars? Det var jag och en vän som ställde oss frågan. All denna covid-19-information, allt detta corona-snack - vad gör det med våra hjärnor egentligen? Hur mycket ny och ackumulerad kunskap kan vi få plats med i våra stackars huvuden? Vi måste minnas hur vi ska bete oss, från vecka till vecka, våg till våg, virusvariant till virusvariant. 

Och vi måste påminna - de som behöver påminnas - om att vaccin fortfarande är vår enskilt bästa väg ut ur det här. Vi måste bry oss om varandra, även om det kan vara mycket svårt att förstå dem som väljer en annan väg än vi själva. Vi kan inte göra något annat än att bistå med vår kunskap, visa på källkritisk fakta och referera till den samlade vetenskapen i nuläget.

Kanske har världens gemensamma inlärningskurva aldrig varit så brant som just nu? Kanske har våra knoppar aldrig varit så fullproppade och korvstoppade som nu? Det gäller att fokusera på det viktigaste - det är bara tillsammans som vi kan lösa det här. Och tvång är sällan en bra lösning på någonting. Vi måste hjälpas åt att ge våra många medmänniskor - jorden runt - möjlighet att välja att ta ett bra vaccin, så att de kan skydda både sig själva och andra från allvarlig sjukdom och död.

Men allt det där vet ni ju redan. Det är därför våra hjärnor känns så tunga - för att de är välfyllda. I dem ligger kunskap upp till brädden. Inget bottenskyla där inte.

Vi vet vad vi ska göra: Hålla i och hålla ut. Tålamod är visst fortfarande en dygd, sägs det. Och ordet pandemi talar fortfarande om för oss att det här är något som angår oss alla. Jorden runt.

Sköt om er.

<3

/helena

torsdag 20 januari 2022

Flygfärdig, senfärdig och söt

Hej där. Nej, det handlar inte om mig i rubriken. Hehe. Skulle väl möjligtvis vara det där med söt då. Nej, det handlar om tre bilder som jag vill dela med er idag. Det här är ett sätt att bildjobba som jag tycker är både lite kul och smidigt. Lite fuskigt är det också. Här har jag "lånat" tre svartvita foton ur en bok. Upphovsrätten då?

Den behöver vi inte alls oroa oss över, för här handlar det om en väldigt gammal bok med foton från en annan tid. Även om de fina djuren däruti är tidlösa. Dessutom har jag förvanskat och förändrat - och förhoppningsvis förskönat - dem så mycket att jag definitivt har gjort dem helt till mina egna. En slända, kan hända, måhända?

Jodå. Men jag undrar om ni klarar av att se vilket djur jag och redigeringsprogrammet har förfinat här. En vän, en ofta skygg en. Gråbrun är den väl normalt, med en vit fläck därbak. Ringer det några Bambi-klockor?

Men se där, en fjärde fjäder-vän blev färgglad av bara farten. En gullig, ullig vän. Och klok, sägs det. Som en bok.

Det var allt jag hade till er idag. Hoppas ni har det bra, where ever you are.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Målar fortfarande mycket analogt nu. Blir väl snart hjärnskadad (mer än vanligt...) av alla färgdofter. Fast alla färger måste väl vara miljömärkta och pretty softa idag, tänker jag. Borde ha bättre koll på vad jag använder kanske? Jo. Såklart. Naturligtvis. Får kolla upp närmre, innan hjärnskadorna blivit mer permanenta och omöjliggör någon som helst tankeverksamhet. Haha. Jag skojar! Men ändå. Hörde ju om det här med att tatueringsfärg har fått en ny nivå av miljövänlighet, och det var väl på tiden då kanske. För är det någonstans man verkligen vill vara hyfsat klimatsmart så är det väl på, i, och under huden?

onsdag 19 januari 2022

Gladys and the Queen, really?

Jag såg nyligen ett klipp (på svt.se) med en beskrivning av hur korta vintrarna förväntas bli när det här seklet nästan är slut (om sjuttio år eller så) - i snitt en månad kortare. Diverse välkända skidorter nämndes, och deras förkortade snötid. Redan nu åker flera av vinterns världscuper på en tunn tunn vit strimma. I värsta fall är den inte ens äkta. Ofta får man ta till konstsnöns väldresserade konster. 

Hela världen stakar sig, känns det som. Miljödebatten hänger upp sig, och får stå tillbaka så fort något annat kommer högre upp på dagordningen. Ibland känns det mest godtyckligt, ibland måste någon annan sakfråga naturligtvis - också - få all uppmärksamhet som den kräver. 

Men ändå, agendan känns slumpmässig ibland, som att det fortfarande finns de som tror och tänker att det finns tid att vänta. Klimatfrågan, uppvärmningen, ÄR en akut fråga (som innehåller många akuta frågor). Fråga ungdomarna som ska orka leva med ständiga eldsvådor och böljande översvämningar sen, när vi old people har hunnit lägga våra snoriga näsor i det blöta och varma vädret.


Fortfarande får jag ofta känslan av att många tänker att det är någon annan som ska lösa problemen. De tänker fortsätta resa som de alltid gjort, de tänker fortsätta överkonsumera tills garderoberna bågnar av kläder som används alldeles för få gånger för att kunna motivera den miljöpåverkan som klädindustrin har på vår miljö. De tänker låta någon annan plocka upp deras skräp och tvätta deras allt smutsigare byk. Business as usual m a o.

Och som vanligt står djuren och undrar vad tusan vi håller på med. Undrar vad sjutton man kan behöva mer än lite gott käk, en lagom lång promenad, en plats att lägga sitt trötta huvud på - och en reflexväst, om biltrafik inte går att undvika. Lite så.

"Dakota-indianerna brukar säga: Vi har alla samma ursprung. Det spelar ingen roll om postlådan står i Skåne eller i Nevada."

Eller i Nepal, eller i Japan, eller i Sydafrika, Colombia, Bangladesh eller Borås. Vi hör alla ihop. Och måste hjälpas åt. Och det kan inte hjälpas, de rika länderna - som har en lång lång oren klimathistoria bakom sig (i värsta fall framför sig också...) - måste ta ett betydligt större ansvar för att bryta trenden med mer och mer och fler och fler och större och större. 

Det är inte rättvist att människor i utvecklingsländer (ofta hårt arbetande boende på landsbygden) ska behöva fortsätta leva sina liv som vi gjorde här hemma på 1800-talet. Utan möjlighet att läsa och laga mat efter mörkrets inbrott. De ska inte behöva fortsätta leva utan elektriska lampor och spisar - medan vi i den andra änden av plånboksskalan köper ytterligare en ny - och trendig - tröja som vi inte behöver.

Vi måste skala av. Det är det absolut enda sättet att komma tillrätta med skenande temperaturer och allt som seglar fram i deras kölvatten.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Ursprungsbefolkning, säger vi förstås helst idag. Native americans. Men inredningsmagasinet, med det mysiga hemmet och den gulliga bullterriern Gladys modellande på golvet, har några år på nacken nu. Men nästan allt i det varma och vackra hemmet på bilden var köpt på auktion eller loppis redan då, läser jag.

Det är inget nytt att återbruka och återanvända, det enda nya är att någon väljer att kalla det för trendigt då och då - och nu.

Minns inte vilken tidning de här utrivna sidorna kommer ifrån, de ligger huller om buller i min inspirationsmapp. Förmodligen är det ett nummer av Lantliv, på den tiden det inte begav sig bättre än att en bloggare nära er (över)konsumerade inredningsmagasin. Onödigt med så mycket pappersåtgång. Idag lånar jag på biblioteket. Eller slänger ett nyfiket öga i digitala Elle Decoration, när jag ändå kikar in på en eller annan vintage-blogg där.

tisdag 18 januari 2022

Vår dag

1918. Året då de firade 25-årig bröllopsdag. E.S. och C.S. Åtminstone utläser jag de snirkliga initialerna så. På vasen som vi hittade på Myrorna. Den blev en present till oss själva, på vår dag. Den dag som markerar början på vår saga. Sannsaga. Idag, för exakt trettioett år sedan. Ett något efterkonstruerat datum. Eftersom vi kanske inte riktigt visste då, att det var själva starten på något stort och långt och seriöst - och väldigt lättsamt.

Livskamrat. Hjärtevän. Två av orden jag gillar. Sambo - not so much. Låter i mina öron mest som två personer som bara bor ihop. Att leva tillsammans är så mycket mer. Att välja varandra, varje dag, är något helt annat. Så mycket mer. Så mycket bättre, som det heter.

Mannen. Min man. Ni vet ju att jag alltid kallar honom så. Det har tydligen förvirrat en del på vägen - varför vet jag inte riktigt. Kanske för att en del människor tycker att det är väldigt viktigt att veta om någon är gift eller inte. För mig har det aldrig varit viktigt. Ett papper och en massa formaliteter har inget med kärlek att göra, enligt mig. Och där hörde jag x antal sucka uppgivet över min naivitet, men så är det. Så tycker jag, och har alltid gjort.

Vi är inte gifta, men så gifta man kan bli utan att vara det. Och jag kan inte förstå varför det skulle vara förvirrande för någon att man kallar sin man för sin man? Jag har ju aldrig sagt make. Eller äkta man. Men min man är han. I evighet, amen. Haha. Så lång nu evigheten är och blir för var och en av oss människor här på jorden.

Men det där vet ni ju redan, ni som hängt med här inne länge. Nu går vi vidare. Längre. Och idag skriver jag en liten fantasi baserat på vasen med de för oss okända initialerna. En kärlek som varade i minst tjugofem år, då. I början av förra seklet. Kan jag hitta på deras historia? Kan jag finna dem i de verkliga rullorna någonstans, om de bodde här i vår lilla stad? Det blir en senare sak att eventuellt utforska. 

Här och nu, i egenskap av fru, om än oäkta sådan, tänkte jag hitta på en liten del av deras väg. Följa dem några kilometer på just deras snirklande kärleksstig. Romantik. Det behöver vi alla. Både på vår dag, er dag, och till vardags.

Vill ni följa med en bit? Hoppas det. Vi börjar hos honom. Avslutar sedan med hennes tankar, om en människa att få kalla sin.


Evy. Det låter som en evighet. Det var så Carl stod och funderade den där kvällen. Lutad mot fasaden, dold av björken som kvittrade och glittrade av sol. Evelina skulle nog komma ut snart, trodde matmor när han hade ringt på klockan en kvart tidigare. Han undrade om han alltid skulle ha tålamod att vänta på henne. Om hon, som de närmaste fick kalla Evy, alltid tog god tid på sig. 

Hon kanske var noggrann med allt. Orden, de verkade hon väga på guldvåg, det hade han märkt. Knappt ett förfluget ord kom över hennes läppar, de han fortfarande inte hade vågat sig på att kyssa. Han hade alltid varit tillsammans med "pladdriga fruntimmer" förut. Det hade hans käre far påpekat flera gånger. Carl gillade pladder, mer än blygt fladder med ögonfransarna i alla fall. 

Han hoppades att Evys blygsel skulle minska i takt med deras spenderade tid tillsammans. Att hon skulle börja lita på honom. Anförtro sig. Släppa loss lite. Släppa lös allt det där som han så väl såg att hon bar på. Längtan. Och en kärlek som han trodde skulle kunna räcka ett helt liv. Åtminstone skulle den räcka för honom. Han visste redan att han hade hittat hem.

Koltrasten hade sjungit det. Solen hade strålat ikapp med det. Det nyslagna gräset hade doftat det. Hopp. Hopp om en hjärtevän, någon att hålla i handen när det blåste. Någon som stod kvar, som en stormhatt en extra vindstark natt. 

- Tjoho!

Carl vände sig förvånat om. Där stod hon. På trappan. Med händerna i det burriga håret. Något skulle fästas fast vid hatten. Synd, han gillade när hårtestarna stod som en sky runt hennes runda ansikte. Tjoho? Hade en fördämning redan släppt? Hade vårsolen lyckats lirka sig in i hennes timida vintersjäl? Hade musöronen och sädesärlans tidiga ankomst öppnat hennes bröstkorg mot nya möjligheter? Litade hon på det han hade sagt: På kärlekens makt. På att sluta oroa sig över allt det praktiska. Tids nog skulle de vara trolovade. Gifta till och med. Kanske redan till jul? Men innan dess. Nu. Här. I vårsolens glans. Skulle de dansa. Inte bara en sommar. Inte vilken sommar som helst. Deras allra första sommar tillsammans.


Calle. Skulle hon komma att kalla honom så, tro? Eller var han en Carl? En riktig karl? Tanken fick henne att fnissa. Sedan såg hon sina allvarliga ögon i spegeln igen. Varför kysste han henne aldrig? De hade ju träffats tre gånger nu. Två korta, och en lång. En lång lång stund hade hon varit alldeles nära, och tyst, så att han skulle förstå att det var det hon ville - bli kysst. 

Pussats hade hon gjort förut, många gånger, men aldrig hade hon träffat någon som hon velat kyssa, förrän nu. Det var något med hans rygg, och händerna, de utstrålade en sådan trygghet. Det var något hon känt redan första gången, att han inte var en tvivlare. Han kände tillit. Han trodde på framtiden. Han litade på sin egen förmåga, och sina egna händer. Han litade på att de tillsammans skulle hitta rätt väg.

Den randiga blusen var smutsig. Den som var hennes bästa. Fick henne att känna sig vacker nästan. Det fick bli den andra då, tur att hon hade två finblusar. Kråset var högre i halsen på den här. Broschen glänste, den som hon ärvt av mor. En fjäril. Vingar. Hon önskade att hon skulle få breda ut sina snart, att hennes fingrar skulle få känna något annat än tovigt lin och blödande blåbär. Hon var redo att börja leva lite igen. Mors bortgång hade fått dem alla att tappa fotfästet en aning. Hon hade fått bli mor hon. Hon som bara ville sitta och läsa hela tiden. Läsa om andra världar och fundera över ord som mest var poetiska.

De små log igen. Eller små och små. Lillgrabben hade hunnit fylla femton för sjutton. Och Stina var tolv. De skulle klara sig. Till och med far kunde inte dölja att han verkade glad ibland. Fast han kvävde det, av respekt för kvinnan som inte fick leva. Hon som han lovat både guld och gröna skogar, och så blev det mest knog. 

Kängorna! Ah. De var fortfarande leriga. Regnet hade fallit som om det aldrig sett barmark förut. Leran från vägen hade stänkt ända upp till knäna. Evelina spottade i näven. Tog näsduken som låg på skrivbordet och putsade så gott man nu kan putsa skodon med det man råkar ha till hands.

I trappen låg något som hon bara måste flytta på, och på salsbordet var det ett osaligt stök som måste städas bort. Fläng, fläng, fläng. Och hade hon bäddat sin säng? Fast vad spelade det för roll? Ditin skulle han ändå inte få komma. Inte ännu. Inte här. Men hon hoppades att det inte skulle dröja så länge innan de skulle ha sitt eget att rå om. 

Där stod han. Carl. Hennes fina vän. Hennes bästa vän. Så mycket visste hon. Och resten skvallrade solen och den vackra dagen om.

- Tjoho!


<3

/helena

ps Älskade vän. Trettioett. En ojämn, men naggande fin siffra att fira tillsammans. Vår saga. Vår dag. Var dag. Puss. Och kyss Carlsson!

måndag 17 januari 2022

Här hemma - städväder & jordgubbsnytt

Hej på er.

Här byts pappersblommor ut mot andra pappersblommor - och julkorten får flytta på sig lite grann, fast de inte börjat barra ännu.

Julmusiken har stängts in i sin låda igen. And The boys are back in town!

Annars hetsar vi aldrig med att plocka bort julen. Det får ta sin tid, precis som när allt kom fram. En stallykta har gjort sig väldigt hemmastadd bland allt det vintage-gröna i hyllan, och får därför pryda sin plats ett tag till.

Har plockat ner lite läs-godis från bokhyllan däremot. Var längesedan vi läste något högt och länge nu. En god och tjock bok ska det ju helst va. 

En riktigt ljus dag håller just på att slockna, konstaterar jag och låter ett par granar vara kvar på köksväggen.

De matchar den blå blomman så bra. Och den lilla badnymfen. Hon som är jag en gång i tidernas begynnelse.

Lite vårgrönt har smugit sig in även här. Och var.


Nu ska jag strax jaga vidare. I lugn och ro alltså. Leta fram några plastfickor att förvara våra små målningar i. 

Men först tar vi oss en titt på sommarens allra första jordgubbe. Haha. Sorry, men det var bara den som jag kände för att sätta här. Blev rätt fint, tycker jag. Rött är ju alltid rätt. Året om. Fast smaken är ju som baken.

Sköt om er.

<3

/helena