Det finns saker man aldrig får glömma - och människor

Det finns människor som alltid läser saker i fel ordning. Som börjar med att läsa slutet på en bok, till exempel. Om det skulle vara så, att någon sådan bakslug läsare, så att säga, har letat sig in här, vill jag bara börja med att varna för dagens ps. 

I ps:et ryms en helt fantastisk person, ja, inte hela personen, men en väl vald del. Därför vill jag varna eventuella alltid-läsa-ps:et-först-läsare för en spoiler alert. Det kan ju faktiskt finnas någon där ute som inte har hunnit se förra veckans På spåret ännu, och i så fall vill jag redan nu varna för att ett av svaren finns i mitt ps.

Så där ja. Då kan vi börja på riktigt, om det nu fortfarande är någon som läser här uppe... 

Anyway.

Tänker på drömmar, har haft några minnesvärda senaste tiden. Lugna, harmoniska och filosofiska. Människor har talat till mig, på olika sätt. Pekat på saker jag borde göra, och inte. Samtalat med mig. Människor jag aldrig mött när jag varit vaken. En del som skulle vara helt omöjliga att möta i vaket tillstånd, eftersom de inte finns med oss på jorden längre.

Men deras tankar finns kvar, tror jag. Deras gärningar ekar inom oss. Och tanken på alla vi aldrig får glömma ekar ständigt inom mig. Funderar ofta på om det är en slags historisk rotlöshet som bidrar till att många unga människor verka så vilsna. Att de har glömt allt som gjorts för oss, förut. De som har kämpat med näbbar och klor, för alla människors lika värde, till exempel. Det finns många goda gärningar som har gjorts i rätt riktning, för att få en mer jämlik, rättvis, jämställd, miljövänlig och medmänsklig värld.

Fast det är också lätt att förstå varför många unga misströstar, när flera av världens ledare (läs despoter och diktatorer) går bakåt. Backar, backar, backar bandet. Backar tillbaka in i sina välbevakade hörn, där de sitter och smider planer på att bygga nya murar. Men murar kommer aldrig hindra någon från att fly. Längtan efter ett bra liv, inte minst för sina barn, är starkare än världens alla murar - och burar.

Och visst är det svårt att vara ett barn av rivna murar och förnyade förhoppningar om att alla liv räknas, när man ser på vissa delar av världen nu. Det är svårt att se sin inre nittonåring i ögonen (1989, året när världens då mest kända mur föll) och förklara vad som sker. Det är svårt att förstå hur det måste kännas att vara ung idag, när så många förhoppningar om en solidarisk och rättvis värld känns inklämda bland världens alla konservativa populister. För att inte tala om alla rena rasister. Antisemitismens röster hörs återigen. Och vi måste nypa oss i armen, hårt hårt, för att förstå hur det kan fortsätta att finnas människor som mest bara hatar och hatar och söker makt makt makt, utan rim eller reson.

Men. Det är då, när man tänker att det inte är någon idé, det är då man måste påminna sig om alla enskilda människor som gör skillnad. Så många människor för kampen för alla människors lika värde och rättigheter - och skyldigheter - varje dag. Det får vi aldrig glömma. Alla enskilda som ställer sig upp och säger ifrån, när rasismen visar sitt fula ansikte bland oss, är viktiga enskilda insatser. De räknas. Och om man räknar dem alla - världens alla demokratiska, medmänskliga, kärleksfulla och regnbågsfärgade röster - då blir de en gigantisk jätte-kör. Glöm inte det, när du misströstar nästa gång. Glöm inte alla dem som kämpar. Glöm inte alla de som kämpade. Glöm inte alla som fortsätter kampen.

Klara och Johanna Söderberg. First Aid Kit. De ställde sig nyss upp och sa ifrån. De tog fighten för ett inkluderande samhälle genom att ifrågasätta varför ett högerkonservativt parti tyckte sig ha rätten att använda deras låt i sin reklam - läs propaganda. De hade velat bli tillfrågade, läste jag att de sa. Och då hade de sagt nej.

En av alla röster som hörs, nej två. De räknas. Precis som din röst, när du säger ifrån. Vi räknas. Alla vi som ställer oss i vägen när en del av världen vill backa in oss i obehagliga, gamla sunkiga hörn igen. Våra röster räknas, och de måste måste och kan kan överrösta deras försök att krympa världen igen.

Ur spår, alla konservativa högerpopulister, antisemiter och rasister och allt vad ni är - här kommer vi!

My Silver Lining. Är en annan av First Aid Kits låtar, låt oss lyssna på den. Guldkant på tillvaron måste vi ha. Den stavas: T-I-L-L-S-A-M-M-A-N-S Ä-R V-I S-T-A-R-K-A-R-E.

Sköt om er. Och varandra.

<3

/helena

ps Kom. Den heter så. Visan av Allan Edwall. Den måste, måste, måste mannen ta med i sin repertoar, så är det bara. Den är så bra. Så finstämd. Allvarlig och klurig. Och kärleksfullt full i fan. Älskar stråkarna. Introt som förbereder för en av alla röster vi aldrig aldrig ska glömma.