Kanske borde skrivit årets? Årets allra första frö? Men jag tänker på andra sidan nyår som en ny vår, det är bara så, rent bildligt talat. Även om vintern är allt annat än slut, fast färgen på marken säger något annat. Jag, och alla andra barn i alla åldrar, hoppas förstås att snön snart ska börja falla igen, men då måste termometern först färgas frostig med kylgradernas hjälp.
Jaja, vad är väl en vit vinter, som väl Askungen skulle sagt, om det var klimatet hon hade oroat sig mest över.
Hej förresten. Hur är läget? Är det nyår i din del av världen också, eller har det redan varit? Eller firar du nyår vid en helt annan tidpunkt (på året)? Hursomhelst är du välkommen in hit till min lilla lilla del av den stora digitala världen.
Här börjar vi det som vi här kallar nyår med ett timglas. Vad kan kännas mer vintage och tidlöst än ett timglas? Skulle väl möjligtvis vara ett solur då. Eller det relativt sett mer moderna fenomenet fickur. Rovan.
Timglasformad, är naturligtvis det första inlägget hos bloggen som fokuserar på det evigt kvinnliga. Något som går bortanför tid och rum och enkla förklaringar. En känsla som bara finns. En evig vi-känsla, som bygger på alla de gångar som tidens gångna kvinnor har krattat för oss som lever nu. En påminnelse om att inte ta dem som levde före oss för givna. Och allt de möjliggjort för oss.
Skiften och förändringar, framsteg som vi inte bara får ignorera som självklarheter, tänker jag. Som ni säkert vet vid det här laget, tänker jag så. Blod, svett och många tårar, har tidens kvinnor fällt, för vår skull. För att vi skulle få leva i världen som de tvingades förändra. För att kvinnor alls skulle anses vara vuxna, värdiga ett eget fullvuxet liv.
Och där tar vi vid. Vi feminister av alla kön, som lever här och nu. Breddar vårt seende ut över världen, och får syn på alla de kvinnor som behöver vår hjälp. Alla de som tvingas leva som livegna, när vi skriver den modiga siffran 2022 i kalenderräkningen.
Anyway, det här skulle mest bli ett litet hej, årets första riktiga vintage-inlägg kommer sen. Först vill jag avsluta genom att berätta att det här är en av de två sista teckningarna/målningarna i vårt klimatdebattprojekt. Alltså en av de två sista år 2021. Snart, snart ska jag ge mig på att slutföra den första för år 2022. För mannen ligger en bra bit före mig, skulle tro att jag har minst en fyra, fem teckningar i pipeline nu. Att färglägga och förädla. Kul, kul.
Sköt om er. Så hörs vi snart igen.
<3
/helena
ps De allra första busfröna för året har redan hunnit gunga bort en välanvänd stund. Gungat högt högt, som glada nyårsklockor som rör sig fram och tillbaka, över en - trots världsläget - hoppfull jord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar