Modfälld. Modstulen. Två modiga ord. Tråkiga, trista, men också lite modiga. Det är modigt att våga ta in alla känslor som kommer till en. Modfälld. Modstulen. Less. Fed up. Uttråkad.
Någon gång då och då måste man få känna så. Även om det i mitt fall - förlåt för skryt... - är väldigt sällan. Inte ens i dessa tider har jag känt modet svika mig speciellt ofta. Hoppfullheten vill liksom alltid smyga sig in på något sätt. Men visst, hallå, det är klart att vi allihop är trötta på det här nu. Vi kan det här nu. Det är klart att vi får gnälla lite ibland, även vi som råkar leva i ett tryggt och bekvämt i-land.
Men bara ibland. Som nu. Nu vill jag gnälla lite. Här och nu. Håll för öronen om ni inte orkar med en enda gnutta gnäll till, säger jag bara.
Känns det inte lite lite sårigt och ömt i halsen? Jo, det gör det. Förbenat också. Vi som hade en sådan suverän vecka inplanerad. Mannen skulle jobba på ett ställe fullt med goa ungar och härliga kollegor, och jag skulle äntligen komma vidare med ett par av mina fotojobb, nu när dagsljuset har längre öppettider och allt. Allt blir ju lättare vad det gäller fotandet när det naturliga ljuset hjälper till lite mer - och längre.
Jaja. Tur, i alla fall, att vi älskar att hänga med varandra, och är ett par riktiga hemmakatter. Det får bli en vecka full av spel och lek och knep och knåp och målande beskrivningar av verkligheten - både på papper och här inne då kanske.
Kanske binge-tittar vi på en av alla serier vi sneglat på ett längre tag. Liksom håglöst konstaterat i ögonvrån: Att den, eller den eller den skulle vi kunna titta på om vi hade tid och lust och så. Lite tid ska vi nog kunna frigöra den här veckan då, va?
Håhåjaja.
Karantän. Jodå. Det rimmar i alla fall på suverän, som i arbetsveckan vi skulle haft. Och där är det helt slutgnällt för min del. Nu väntar en ny och fräsch månad. Den ska vi fylla med all kreativitet vi bara kan uppbåda. Och glädje. Och konst. Och kärlek. Och en massa andra bra grejer. Vintage, naturligtvis.
Och lent och precis lagom sött honungsvatten.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Ett något poetiskt ps, kan det vara något? Ska vi sända iväg årets första månad med ett par rader? Jo. Ja. Det gör vi, va? Nu:
Ja, nu.
Nu är du slut
Helt slut
Men
Du
Du månade om det som varit,
det som just farit -
allt du sparat
lagt under kudden
för framtida bruk
En smula snövit smög fram i dig en dag,
du gnuggade ryggen och blev en ängel
även om ryggen blev blöt och jordig
eftersom du inte är eskimå eller så
bara en glåmig första invånare på planeten 2022
Ja, du, ja, nu
Ja, nu, a
Ah. Du längtar efter ledigt, säger du
Ledigt
Lugnt och skönt
Inga nyårslöften som knäcks och bryts som ben i den brantaste backen
Inga tårar över att du inte lyckades leverera mer än din tindrande vackra mamma december
Ja, nu, du, ah, ri
Ri, som i rita
Rita om kartan
Rita in, ruta in, tuta och köra
Vi kommer kanske sakna dig, lite lite
Men
Vi månar om dig också - Jan u a ri
Önskar dig lycka till, vad då nu ska göra när vi lämnar dig ifred
Vi ritar in en glad gubbe på din plats, en smiley
För nu vill vi vidare
Är hjärtligt trötta, typ
Vill vidare
Längre fram
Nu ska vi ila
Du får vila, men vi ska skynda långsamt mot våren och sen, snart, lila syren
Gå, timman är sen
Vi vill vidare, nu, du
Feb, febr, febrigt vidare
Hej februari, var har du vari, hela januari?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar