Viktig lampskärm, lättsam läsning?

Har för mycket gott och blandat i hjärnan just nu för att kunna få ner något vettigt på tangentbordet, tror jag. 

Men jag kan väl i alla fall berätta att en ny liten målning i vår serie med konstnärligt klimatfokus har sett dagens ljus. En ljus idé? Ja, jag tror inte ni blir förvånade när jag berättar att det finns en sprucken kopparbehållare på den senaste återanvända pappersbiten i vårt pågående miljöprojekt. Eller om vi är färdiga nu då kanske? 

Nu, när vi nått fram till inte mindre än exakt femtio små bildmässiga debattinlägg. Vi får väl se. Mannen tycker att det börjar bli dags för mig att skriva lite mer igen. Hm. Kanske det. Men det är fortfarande bildskapandet som känns mest spännande, och givande. 

Vad ska ni göra i helgen då? Här har det plockats fram ett par böcker som vi tänkte läsa från pärm till pärm. 

Två av alla böcker här hemma som bara skummats igenom förut. Och så kan vi ju inte ha det, varje ord måste artikuleras och uppmärksammas. Fast det där med att börja på böcker, ni vet ju att jag alltid har gjort så. Börjat på en två tre fyra fem, sedan kanske avslutat en, i bästa fall.

Numera är jag bättre på det där, även om jag gärna läser flera parallellt fortfarande. Skrattade lite åt mig själv när jag fick syn på Nils Holgersson i bokhyllan för ett tag sedan. Den har fortfarande bokmärket kvar, från när jag började läsa den som barn. Eller åtminstone som ungdom. Bra grej, då vet jag ju vad jag är då... Haha.

Himlen utanför är fortfarande ljus, känns inte som att den förebådar någon kraftig storm, som det varnas för. Men den kommer väl tids nog, antar jag. Då är det bra att ha laddat upp med mys och bra böcker. Kanske ger jag mig på att karva vidare i den där lampskärmen, fast det känns inte så bråttom eller viktigt direkt. Kramas nog hellre med en favoritman nära mig. Ser en spännande match i På spåret. Bloggar lite. Målar något.

Och så ska vi tända ljus. För alla de som inte överlevde: 

För Förintelsens många många miljoner mördade. De ska vi inte bara minnas en enda dag om året. Alla romer som mördades. Alla funktionsvarierade. Alla judar. Alla homosexuella. Alla judar. Jo, de var så många som mördades kallblodigt bara, att jag måste rada upp det två gånger. Alla oliktänkare som utplånades. Alla som sorterades bort, som sekunda vara, på grund av en godtyckligt satt agenda - om vem som passade in och inte.

För de som föll/faller offer för covid-19, alla miljoner som blev offer för en sjukdom vi inte visste något om, till att börja med. Nu vet vi lite bättre. Nu ska vi fortsätta kampen för att så många som möjligt ska få chansen, och vilja välja, att vaccinera sig.

Ett stort medkännande och innerligt ljus tänder vi för alla de oskyldiga civila - däribland många barn - som ständigt befinner sig i skottgluggen för alla de krig och konflikter som pågår runt om oss i världen.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Oprah Winfrey. Hon var en av dem som jag talade med i en dröm för ett tag sedan. Om ni minns att jag vaknade så nöjd och belåten och stärkt mentalt efter några nätter för ett tag sedan? Jodå. På grund av att jag fört djupa filosofiska samtal med några kloka medmänniskor.

En av dem var just Oprah. En av de människor i världen jag beundrar allra mest, som ni vet. Jag tänker på det där citatet, något av allt det kloka hon lär ha sagt, på riktigt, inte bara i min dröm då alltså. 

Det lyder ungefär så här: Om man inte står upp mot rasistiska åsikter, då blir man själv en del av rasismen. Word!