Jag såg nyligen ett klipp (på svt.se) med en beskrivning av hur korta vintrarna förväntas bli när det här seklet nästan är slut (om sjuttio år eller så) - i snitt en månad kortare. Diverse välkända skidorter nämndes, och deras förkortade snötid. Redan nu åker flera av vinterns världscuper på en tunn tunn vit strimma. I värsta fall är den inte ens äkta. Ofta får man ta till konstsnöns väldresserade konster.
Hela världen stakar sig, känns det som. Miljödebatten hänger upp sig, och får stå tillbaka så fort något annat kommer högre upp på dagordningen. Ibland känns det mest godtyckligt, ibland måste någon annan sakfråga naturligtvis - också - få all uppmärksamhet som den kräver.
Men ändå, agendan känns slumpmässig ibland, som att det fortfarande finns de som tror och tänker att det finns tid att vänta. Klimatfrågan, uppvärmningen, ÄR en akut fråga (som innehåller många akuta frågor). Fråga ungdomarna som ska orka leva med ständiga eldsvådor och böljande översvämningar sen, när vi old people har hunnit lägga våra snoriga näsor i det blöta och varma vädret.
Fortfarande får jag ofta känslan av att många tänker att det är någon annan som ska lösa problemen. De tänker fortsätta resa som de alltid gjort, de tänker fortsätta överkonsumera tills garderoberna bågnar av kläder som används alldeles för få gånger för att kunna motivera den miljöpåverkan som klädindustrin har på vår miljö. De tänker låta någon annan plocka upp deras skräp och tvätta deras allt smutsigare byk. Business as usual m a o.
Och som vanligt står djuren och undrar vad tusan vi håller på med. Undrar vad sjutton man kan behöva mer än lite gott käk, en lagom lång promenad, en plats att lägga sitt trötta huvud på - och en reflexväst, om biltrafik inte går att undvika. Lite så.
"Dakota-indianerna brukar säga: Vi har alla samma ursprung. Det spelar ingen roll om postlådan står i Skåne eller i Nevada."
Eller i Nepal, eller i Japan, eller i Sydafrika, Colombia, Bangladesh eller Borås. Vi hör alla ihop. Och måste hjälpas åt. Och det kan inte hjälpas, de rika länderna - som har en lång lång oren klimathistoria bakom sig (i värsta fall framför sig också...) - måste ta ett betydligt större ansvar för att bryta trenden med mer och mer och fler och fler och större och större.
Det är inte rättvist att människor i utvecklingsländer (ofta hårt arbetande boende på landsbygden) ska behöva fortsätta leva sina liv som vi gjorde här hemma på 1800-talet. Utan möjlighet att läsa och laga mat efter mörkrets inbrott. De ska inte behöva fortsätta leva utan elektriska lampor och spisar - medan vi i den andra änden av plånboksskalan köper ytterligare en ny - och trendig - tröja som vi inte behöver.
Vi måste skala av. Det är det absolut enda sättet att komma tillrätta med skenande temperaturer och allt som seglar fram i deras kölvatten.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Ursprungsbefolkning, säger vi förstås helst idag. Native americans. Men inredningsmagasinet, med det mysiga hemmet och den gulliga bullterriern Gladys modellande på golvet, har några år på nacken nu. Men nästan allt i det varma och vackra hemmet på bilden var köpt på auktion eller loppis redan då, läser jag.
Det är inget nytt att återbruka och återanvända, det enda nya är att någon väljer att kalla det för trendigt då och då - och nu.
Minns inte vilken tidning de här utrivna sidorna kommer ifrån, de ligger huller om buller i min inspirationsmapp. Förmodligen är det ett nummer av Lantliv, på den tiden det inte begav sig bättre än att en bloggare nära er (över)konsumerade inredningsmagasin. Onödigt med så mycket pappersåtgång. Idag lånar jag på biblioteket. Eller slänger ett nyfiket öga i digitala Elle Decoration, när jag ändå kikar in på en eller annan vintage-blogg där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar