Vår dag

1918. Året då de firade 25-årig bröllopsdag. E.S. och C.S. Åtminstone utläser jag de snirkliga initialerna så. På vasen som vi hittade på Myrorna. Den blev en present till oss själva, på vår dag. Den dag som markerar början på vår saga. Sannsaga. Idag, för exakt trettioett år sedan. Ett något efterkonstruerat datum. Eftersom vi kanske inte riktigt visste då, att det var själva starten på något stort och långt och seriöst - och väldigt lättsamt.

Livskamrat. Hjärtevän. Två av orden jag gillar. Sambo - not so much. Låter i mina öron mest som två personer som bara bor ihop. Att leva tillsammans är så mycket mer. Att välja varandra, varje dag, är något helt annat. Så mycket mer. Så mycket bättre, som det heter.

Mannen. Min man. Ni vet ju att jag alltid kallar honom så. Det har tydligen förvirrat en del på vägen - varför vet jag inte riktigt. Kanske för att en del människor tycker att det är väldigt viktigt att veta om någon är gift eller inte. För mig har det aldrig varit viktigt. Ett papper och en massa formaliteter har inget med kärlek att göra, enligt mig. Och där hörde jag x antal sucka uppgivet över min naivitet, men så är det. Så tycker jag, och har alltid gjort.

Vi är inte gifta, men så gifta man kan bli utan att vara det. Och jag kan inte förstå varför det skulle vara förvirrande för någon att man kallar sin man för sin man? Jag har ju aldrig sagt make. Eller äkta man. Men min man är han. I evighet, amen. Haha. Så lång nu evigheten är och blir för var och en av oss människor här på jorden.

Men det där vet ni ju redan, ni som hängt med här inne länge. Nu går vi vidare. Längre. Och idag skriver jag en liten fantasi baserat på vasen med de för oss okända initialerna. En kärlek som varade i minst tjugofem år, då. I början av förra seklet. Kan jag hitta på deras historia? Kan jag finna dem i de verkliga rullorna någonstans, om de bodde här i vår lilla stad? Det blir en senare sak att eventuellt utforska. 

Här och nu, i egenskap av fru, om än oäkta sådan, tänkte jag hitta på en liten del av deras väg. Följa dem några kilometer på just deras snirklande kärleksstig. Romantik. Det behöver vi alla. Både på vår dag, er dag, och till vardags.

Vill ni följa med en bit? Hoppas det. Vi börjar hos honom. Avslutar sedan med hennes tankar, om en människa att få kalla sin.

Evy. Det låter som en evighet. Det var så Carl stod och funderade den där kvällen. Lutad mot fasaden, dold av björken som kvittrade och glittrade av sol. Evelina skulle nog komma ut snart, trodde matmor när han hade ringt på klockan en kvart tidigare. Han undrade om han alltid skulle ha tålamod att vänta på henne. Om hon, som de närmaste fick kalla Evy, alltid tog god tid på sig. 

Hon kanske var noggrann med allt. Orden, de verkade hon väga på guldvåg, det hade han märkt. Knappt ett förfluget ord kom över hennes läppar, de han fortfarande inte hade vågat sig på att kyssa. Han hade alltid varit tillsammans med "pladdriga fruntimmer" förut. Det hade hans käre far påpekat flera gånger. Carl gillade pladder, mer än blygt fladder med ögonfransarna i alla fall. 

Han hoppades att Evys blygsel skulle minska i takt med deras spenderade tid tillsammans. Att hon skulle börja lita på honom. Anförtro sig. Släppa loss lite. Släppa lös allt det där som han så väl såg att hon bar på. Längtan. Och en kärlek som han trodde skulle kunna räcka ett helt liv. Åtminstone skulle den räcka för honom. Han visste redan att han hade hittat hem.

Koltrasten hade sjungit det. Solen hade strålat ikapp med det. Det nyslagna gräset hade doftat det. Hopp. Hopp om en hjärtevän, någon att hålla i handen när det blåste. Någon som stod kvar, som en stormhatt en extra vindstark natt. 

- Tjoho!

Carl vände sig förvånat om. Där stod hon. På trappan. Med händerna i det burriga håret. Något skulle fästas fast vid hatten. Synd, han gillade när hårtestarna stod som en sky runt hennes runda ansikte. Tjoho? Hade en fördämning redan släppt? Hade vårsolen lyckats lirka sig in i hennes timida vintersjäl? Hade musöronen och sädesärlans tidiga ankomst öppnat hennes bröstkorg mot nya möjligheter? Litade hon på det han hade sagt: På kärlekens makt. På att sluta oroa sig över allt det praktiska. Tids nog skulle de vara trolovade. Gifta till och med. Kanske redan till jul? Men innan dess. Nu. Här. I vårsolens glans. Skulle de dansa. Inte bara en sommar. Inte vilken sommar som helst. Deras allra första sommar tillsammans.

Calle. Skulle hon komma att kalla honom så, tro? Eller var han en Carl? En riktig karl? Tanken fick henne att fnissa. Sedan såg hon sina allvarliga ögon i spegeln igen. Varför kysste han henne aldrig? De hade ju träffats tre gånger nu. Två korta, och en lång. En lång lång stund hade hon varit alldeles nära, och tyst, så att han skulle förstå att det var det hon ville - bli kysst. 

Pussats hade hon gjort förut, många gånger, men aldrig hade hon träffat någon som hon velat kyssa, förrän nu. Det var något med hans rygg, och händerna, de utstrålade en sådan trygghet. Det var något hon känt redan första gången, att han inte var en tvivlare. Han kände tillit. Han trodde på framtiden. Han litade på sin egen förmåga, och sina egna händer. Han litade på att de tillsammans skulle hitta rätt väg.

Den randiga blusen var smutsig. Den som var hennes bästa. Fick henne att känna sig vacker nästan. Det fick bli den andra då, tur att hon hade två finblusar. Kråset var högre i halsen på den här. Broschen glänste, den som hon ärvt av mor. En fjäril. Vingar. Hon önskade att hon skulle få breda ut sina snart, att hennes fingrar skulle få känna något annat än tovigt lin och blödande blåbär. Hon var redo att börja leva lite igen. Mors bortgång hade fått dem alla att tappa fotfästet en aning. Hon hade fått bli mor hon. Hon som bara ville sitta och läsa hela tiden. Läsa om andra världar och fundera över ord som mest var poetiska.

De små log igen. Eller små och små. Lillgrabben hade hunnit fylla femton för sjutton. Och Stina var tolv. De skulle klara sig. Till och med far kunde inte dölja att han verkade glad ibland. Fast han kvävde det, av respekt för kvinnan som inte fick leva. Hon som han lovat både guld och gröna skogar, och så blev det mest knog. 

Kängorna! Ah. De var fortfarande leriga. Regnet hade fallit som om det aldrig sett barmark förut. Leran från vägen hade stänkt ända upp till knäna. Evelina spottade i näven. Tog näsduken som låg på skrivbordet och putsade så gott man nu kan putsa skodon med det man råkar ha till hands.

I trappen låg något som hon bara måste flytta på, och på salsbordet var det ett osaligt stök som måste städas bort. Fläng, fläng, fläng. Och hade hon bäddat sin säng? Fast vad spelade det för roll? Ditin skulle han ändå inte få komma. Inte ännu. Inte här. Men hon hoppades att det inte skulle dröja så länge innan de skulle ha sitt eget att rå om. 

Där stod han. Carl. Hennes fina vän. Hennes bästa vän. Så mycket visste hon. Och resten skvallrade solen och den vackra dagen om.

- Tjoho!

<3

/helena

ps Älskade vän. Trettioett. En ojämn, men naggande fin siffra att fira tillsammans. Vår saga. Vår dag. Var dag. Puss. Och kyss Carlsson!