Det uppstod kärlek i det här oväntade mötet. Brickan, den som ni sett så många gånger, med kaffekoppar på eller så. Pion, heter mönstret av Maria Åström, trycket står Ljungbergs för. Men här har jag gjort det till mitt, tillsammans med tändstickorna som matchar perfekt. A perfekt match. Knoppar som tänder hopp? Tja, varför inte?
Det blev en slags triptyk av det hela, även ni bara får se två delar här. Jag tänkte skriva ett par rader till. Till det oväntade kärleksmötet mellan en blommig bricka och en hel hög gamla matchande tändstickor.
Fast sedan tänkte jag till, en gång till. Och ville vidga vyerna. Skriva en hyllning till några av alla fantastiska människor där ute istället. Som gör sin del. Sin lilla men livsviktiga del för att helheten ska fungera.
Alla ni som bär er del av bördan, för allas vårt gemensamma bästa. Som tar egna initiativ och gör skillnad. Det är till er jag vill skriva. En hyllningsdikt.
Varje enskild människa har möjlighet att göra skillnad, det är något vi måste lära alla unga, så att de inte misströstar och tänker den där värsta av tankevurpor: - Det spelar väl ingen roll vad jag gör? Vem är jag? Bara en liten plutt i kosmos. Vem bryr sig om vad JAG gör, liksom?
Visserligen är vi alla bara små pluttar i kosmos, men varje plutt kan sträcka på sig och göra något bra för andra. För varandra. Det kan vara något litet bara, men som ändå rubbar jämvikten mot det goda en bra bit.
Som lärarinnan som låste in sig på toaletten. Läste ni om henne? Hon som var ute och reste och plötsligt började få ont i halsen. Hon anade genast oråd och agerade snabbt och osjälviskt när hon tog fram sitt snabbtest och kollade. Och jodå, hon hade fått viruset på allas läppar. Vad gjorde hon då? Hostade på allt hon såg? Nej, hon ville för allt i världen skydda sina cirka 150 medpassagerare på flygplanet hon satt på. Så hon låste in sig på toaletten. I fem timmar. FEM timmar. Som tur var hade hon assistans av rådig karbinpersonal som ställde fram vätska och andra förnödenheter utanför toadörren. Vilken hjälte alltså! Att ta ansvar för att ingen skulle bli smittad i onödan. Sådant är hjältemodigt i min värld. Heja heja!
Som Amir. Som gick ut på nyårsdagen och städade upp skräp efter sina oansvariga medmänniskor. Papper och kartonger och annat emballage. Rester av nyårsraketer och fyrverkerier. Visst, man blir ledsen och smått bestört över att det finns vuxna som väljer att bara lämna en massa skräp efter festen så där. (Det allra bästa är förstås att begränsa det miljöovänliga firandet från början, men lite kul måste man ändå få ha, tycker jag. Det är ju bara nyår en gång om året på varje liten plats, har jag hört...). Men ändå, det är svårt att inte bli glad över Amirs och andras egna initiativ att ta ansvar för vår gemensamma plätt. Allt vore lättare om alla tog hand om sitt eget skräp, men det förminskar inte ett sådant här initiativ. Heja, heja!
Det var bara det. Och en liten hyllningsdikt då, till alla som bär sitt strå. Kommer i ps:et strax.
Sköt om er.
<3
/helena
ps
Gnistan
du har den
du tar den
med dig
ut
i världen
den lilla
lilla
dagen
som är din
förvaltar du med kärlek
till nästa
och nästa
som slipper
bli smutsig om fötterna
eller snyta sig en gång till en gång till en gång till en gång till
Gräsrot, höj din blick
din modiga blick
ansvaret ligger inte på dig, ändå tar du det
bär du det
som en fackla i mörkret
lyser ditt civilkurage
Grogrunden är lagd
du är allt annat än försagt
där du står
med värdighet
och vågen av beundrande blickar
Du böljar och sköljer genom liv du inte känner, men misstänker finns
på en annan plats
fast samma
Fjärilens vingslag smeker
när du torkar ur pannan och sträcker på din ömma rygg
Tanken på att du finns där ute
Du ja
Just du
Som bär och bär och bär
Och ser till att allting inte bara brister
Den tanken
på dig
Det är den som räddar mig, och resten av världen
varje dag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar