Och min visa man. Det borde stått med i rubriken, men det föll bort. Eller om jag helt enkelt tyckte det kändes för skrytigt? Eller alldeles för självklart?
Hursomhelst innehåller det här inlägget tre vyer från senaste tiden - och en fin bild på min fina man. En ovanlig bild. Inget ovanligt med att han sitter och ser allmänt trevlig ut, men ni brukar ju inte få se huvudet så ofta. Här kommer huvudet, strax då alltså.
Här ovan ser ni hur det såg ut när jag dammade krukor, och förberedde dem för en fem särskilt fina, som ni fick ta del av häromdagen.
Renen har fått ta plats på gatorna i vår lilla stad. Blev ju bra. Tycker mig märka, på de teckningar mannen får med sig hem från jobbet ibland, att dagens kids tecknar och målar så mycket bättre än vi gjorde. Tänker mig att det måste vara en positiv effekt av att utsättas för så mycket bilder hela tiden. De har så mycket mer att rita av dessutom. Det där säger jag till alla föregående generationers försvar, men också för att hylla dagens små som är så kloka och medvetna och härligt intresserade och framsynta.
Och här kommer en nyligen avslutad teckning/målning av mannen och mig. Fast här är den bara halvfärdig, men jag ville ändå fota och bevara den så här, också. För ibland blir man ju osäker på om något kommer bli som allra bäst längre fram, eller om det är dags att sluta här. "Trust the process", som någon klok sa. Lita på att det kommer att lösa sig. Att slutresultatet kommer visa sig, till slut. Och oftast gör det faktiskt det, tycker jag. Även om det händer att man ångrar ett par penseldrag här och var.
Här ångras ingenting, varken i mellansteget eller längs slutspurten. Men den har visst hamnat på sned, får vända den rätt, tror jag bestämt.
Här är det ju - huvudet! Och allt det där kloka, snälla och vackra som med hjälp av någon obegriplig ekvation får plats där inuti. Ta en kaka till, vetja. Och en kopp helg-kaffe med mig och mannen.
Även om julkopparna är roligare än bra, de är för raka och vida för att sprida arom och värme på samma sätt som våra kära vardagskoppar. Men vi "kämpar nog på" med de här fram till knut eller så, bara för att det är fint att hålla traditioner vid liv.
Så där ja. På rätt köl. Vill ju inte stöta oss med de högre makterna, en dag som idag. Alltså vädrets makter, menar jag.
Utanför är himmelen blåare än blå och jag hör ett litet flygplan köra där uppe. Snön ligger som på ett vykort. Mannen sitter i korgstolen (som ni kan se på översta fotot) mitt emot mig och jobbar med något på sin skärm. Det verkar tråkigt, för han gäspar. Vi ska strax dricka påtår och spela en omgång scrabble, tror jag bestämt.
Och jag ska lägga ett minst lika roligt ord som hundår. Hundår, ett dubbeltydigt ord, som jag la i förra årets sista omgång. Nu vill vi lägga något med mer positiv klang inför det blanka ark som ligger nyöppnat framför oss - 2022.
Kattår? Haha. Det ser ut som katt-tår. Tår i ögat? Nej, tår på fötterna, va? Haha. Kattår. Tänker mig att det måste betyda att vi får ett år där vi hinner sträcka på oss, som viga katter. Eller blir det för slött? Att ha en förebild som sover ungefär arton av dygnets tjugofyra timmar?
Ta en kaka till. Och sköt om er.
<3
/helena
ps Har en bild i mitt huvud, som vill ut. En tanke som kom till mig när jag tog en vinterpromenad för ett tag sedan. Får se om den hinner förverkligas digitalt idag. Blir den klar kommer jag säkert in hit och visar er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar