fredag 27 januari 2023

Sedan senast - våren har letat sig in

Kommer så väl ihåg den där dagen, i somras. Jag gick genom sommarstaden, och sedan när jag skrev om det, då trodde någon att jag menade en annan stad. Men för mig är Borås den ultimata sommarstaden. Lugnet, det som sprider sig som en positiv löpeld när så många drar någon annan stans. Och vi andra, vi som högst medvetet vill stanna just då och där, här, när gatorna blir lagom trånga, vi är nog alla älskare av just det lugnet

Sommarstaden, Borås, strax intill motorvägen, det var där jag såg de två fjärilarna liksom virvla runt varandra. Gula och glada såg de ut att dansa. En långdans som aldrig verkade ta slut.

När jag kom hem gjorde jag den här bilden: Fjärilsdansen. För mig en symbol för att miljökampen, klimat-fighten, måste tas i det stora och i det lilla. På land, till havs. På landsbygden. Och i staden. Nu berättar de om vårens annalkande, på vår spirande vägg.

Städade fram ett halvfärdigt broderi. Ett som jag aldrig blir klar med. Kom på att det skulle kunna bli fint att sätta det hela bakom glas och ram på något sätt.

Bara lite slarvigt satte jag in själva brodyrsidan bak sitt glas, blev bra. Och lite kul. Våren våren våren, igen. Även om jag nog alltid kommer älska vintern allra mest. En gång vinterälskare alltid vinterälskare, verkar det som. Jo då. Synd bara att världstemperaturen fortsätter att stiga, även om vissa dagar fortfarande kan visa sig från sin kyliga och vackra sida. Hej solen!

På tal om saker som blivit bra. Berättade ju om den ärvda byrån, den som vi inte får plats med, men som jag ändå vill behålla. Hur göra? Behålla bara vissa väl valda delar. Lådorna. Så här blev resultatet. Har retat mig på den där "förvaringsremsan" ovanför våra garderober länge nu. 

Lite halvsnyggt blev det väl senast vi fixade till det. Men nu ville jag att det skulle vara helsnyggt. Har aldrig tyckt om de mörkblå förvaringsboxarna som vi hade där, de passade liksom aldrig ihop med våra gamla loppade resväskor. 

Nu kommer allt till sin rätt, tycker jag. Väskor och gedigna trälådor från svunna tider. Som hand i handske, med mycket förvaringspotential. Ett hett tips om ni vill behålla något ni ärver, men inte har plats, behåll det, fast på ett nytt sätt.

På tal om förvaring. I den här bokhyllan finns det mest skådebröd. Några böcker med patina, som mest är snygga att titta på, att använda som rekvisita och så. Men sedan smyger det sig in lite viktigheter också. Som Mannen utan öde. Och Hästpojkarna. Det är Förintelsens minnesdag, som ni säkert vet, och jag tänker på att alla dagar borde vara det, även om vi inte kan grotta i allt gammalt, får vi aldrig glömma. Och vi måste fortsätta kampen för att lära de unga om historien, det är bara på det sättet som de omänskliga vidrigheterna aldrig kan upprepas.

I hela mitt liv har jag försökt förkovra mig vidare, lära mig mer och mer om det som hände innan och under andra världskriget. I koncentrationslägren, bland annat. Men oavsett hur mycket jag läser, hur många filmer jag ser, hur mycket jag diskuterar med kloka, filosoferande, kunniga, pålästa medmänniskor, så kan jag inte, det är det ingen av oss som kan, förstå hur människor kan sjunka så djupt som nazisterna gjorde. Hur man kan tappa all känsla för vad en medmänniska är. För vad en människa är. Det okränkbara som en människa är. Du. Och jag. Och alla andra.

Sedan ser vi de unga förvirrade av idag, de som söker sig till kriminalitet i ett land där ingen borde behöva söka den "enkla vägen". Ett land med möjligheter, som åtminstone hade det förut, innan tilltron till människan som en del av en snabbkonsumtionsapparat eskalerade bortom alla miljövänliga gränser, bortom alla ständigt nya, färska, rykande skorstenar. Och när vi ser på det, på den kriminella lilla promillen som upptar så mycket tid, resurser och mediabevakning, då förstår vi att vissa saker upprepar sig, för att inte alla människor har mod nog att skapa sig ett anständigt liv, med respekt för andra. Ett liv som räknas, inte i kronor och ören och de nya digitala diton, ett liv som inte bara handlar om pengar som statusmarkör, utan räknas på sätt som har mer med själen att göra. Kulturella värden. Sådant som ofta sätts på undantaget, men som är livsviktiga för våra barn och ungdomars överlevnad. Har du ett fredligt sätt att uttrycka dig på, då kommer du aldrig att behöva söka dig till enkla lösningar.

Oj. Det blev en utvidgning som heter duga. Jag som mest ville rekommendera Fotografen i Mauthausen. En bok vi lånade på biblioteket (det finns en film också), en bilderbok som berättar historien som är vidrigare än vidrig. Om hur illa det kan bli när till och med konsten kan användas i de mörkaste syften. Men. Men det är framförallt en bok om mod. Att våga, fast man är utsatt för systematisk förnedring. Ett omänsklig mod som visades många gånger under andra världskriget. I lägren och på andra ställen. Den här gången handlade modet om att våga vittna och samla bevis mot några av övergreppen som skedde under nazisternas ledning. Läs den. Ta del av bilderna. Visa era unga. Lär vidare. Var inte tysta. Vi måste lära de unga att historien inte får upprepa sig. Mod. Civilkurage. Medmänsklighet.

Innan vi går vidare vill jag bara framhålla att jag skäms över att bo i ett land med en stadsminister som lovade ta avstånd från nationalsocialism och populism och sedan gjorde helt tvärtom, satte sig i knät på dem istället. Lika goda kålsupare. Ett gammalt uttryck, om ni inte hört talas om det, då får ni väl googla.

Det vikitigaste för att få våra unga att må bra, och vilja välja sunda livsvägar, tror jag bestämt är att försöka vara en rakryggad, rättfram och ärlig förebild. Någon som håller sina löften. Någon som står upp för mänskliga värden och sann demokrati. Någon som hyllar asylrätten och för en politik som gynnar hela världen. 

Men vad händer om inte ens den yttersta ledningen för ett land lyckas vara de förebilder de behöver vara? Får vi då det samhälle vi förtjänar? Som vanligt är frågorna fler än svaren. Men jag tycker det osar katt om de så kallade lösningar som kommer från någon som svek ett så viktigt löfte. Om inte stadsminstern och company gör det, då får vi många andra hålla löftena åt dem, helt enkelt: Att ta distinkt avstånd från nationalsocialism och populism. Och antisemitism, inte minst.

Tillbaka till viktigheterna... Inredning. Vintage. Saker som visst kan vara nog så viktiga. Våren HAR letat sig in. Kaffekannan signalera att påsken är i antågande. Visserligen vääldigt långt bort fortfarande, men ändå, på rätt vår-spår.

Fjärilsdansen pågår. Även om sommaren inte är här, bor längtan efter en fjärils, eller tvås, fladder aldrig långt borta. Den bor i själen. Själen ja. Ni vet den där lilla grejen, den som inte går att köpa för allt smör i Småland.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Nästa gång, ja, det blir nog en nästa till, då kanske jag visar upp några av konstfärdigheterna som jag håller på med i år. Eller så blir det något helt annat.

tisdag 24 januari 2023

Sedan senast - kan det vara ett lättsamt tema?

Nej, jag tog aldrig fram den randiga (eller den där för stora med ett löv) skärmen igen efter att adventsljusstaken fick maka på sig och den gröna glaslampan fick ta plats igen. Dags för något annat. Lite otippat kanske - att jag skulle falla för en vit second hand-skärm. Inte second hand-delen förstås, men att den är vit, skärmen. Men det blev ju riktigt bra.

Om det inte låtit så makabert, med tanke på att min lilla pappa avled så sent som i höstas, skulle jag sagt att vi dödsstädat här hemma. För det är nog det vi gjort faktiskt. Slängt och sorterat bort och lämnat vidare och så.


Vi måste göra plats för de av pappas saker som vi vill behålla. Som den fina gamla byrån. Men hur i all världen skulle den otympliga pjäsen kunna klämmas in i vårt lilla dockskåpshem? Skulle vi göra oss av med den byrå vi redan har? Den som mannen har ärvt. Nej, vi gillar den så mycket. Den fann sin plats hos oss för många många år sedan - och där får den stanna. Trots att toppen är sprucken, eller kanske just därför. Vad göra med pappas byrå då? Hm. Jo, jag kom på en lösning, visar er kanske den nästa gång. (Va? Blir det en nästa gång? Haha, ja, förmodligen. Mer om det senare.)

Vintern möter våren, ja, ungefär så. Sitter och tittar ut över något slags snöglopp. Lite grått. Lite mulet. Några få blygsamma sekundmeter, men ändå. Suckar när jag återigen ser fåglarna flockas runt det äckliga som någon har kastat ut från en balkong, tror jag. Gräset är fullt av bröd, igen. Och jag undrar undrar undrar vad man kan göra för att få vederbörande att förstå att det är osanitärt att mata fåglarna på det sättet i tättbebyggt område? 

Någon som har något tips? Den lagom arga lappen verkade bara ha kortvarig effekt. Eller också är det flera som gör det. Obehagligt, hur som helst. Precis utanför vår vinterrufsiga täppa. Usch. Och fy. 

Igår såg jag en räv gå och nosa i resterna också, hoppas bara den äter upp de möss och andra gnagare som bröd-marodören lockar till buskar och snår. Håhåjaja. Och i världen är det krig. Men ändå. Det är irriterande med okunniga människor.

Provar just nu det bättre begagnade - stickade - tyget som överdrag på en tom lampskärmsstomme. Men, jag vet inte jag. Blir kanske inte så bra. Får kanske göra någon form av lampskärmsrockad här hemma istället. Jaja. Livets oviktigheter, de hopar sig visst, hör jag. Gott så, ändå.

Men vad gör jag då här inne på bloggen, egentligen? Skulle inte jag koncentrera mig på annat? Bildskapandet och så? Jodå. Men det visade sig att jag nog har lite lust att blogga, ändå. 

Fast inte så mycket om det stora livet, det känns för stort att greppa den rasism som sköljer som en våg genom vår regering och riksdag just nu, för att bara nämna ETT exempel. Det är för mycket som borde kommenteras, hela tiden, där ute i det stora och viktiga. 

Därför bestämmer jag mig för att blogga lite lättviktigt bara, då och då. Även om återanvändning i princip måste anses livsviktigt, såklart. 

De stora frågorna lämnar jag åt konsten, de får mest behandlas i mitt konstnärliga bild-uttryck, tänker jag. För ibland finns det inga ord för att beskriva all dumhet som omger oss här och nu. Så är det bara.

Sedan senast? Kan inte det vara en bra rubrik? På inläggen som antagligen kommer dimpa ner lite då och då. Lättsamma? Jovars. Lättviktiga? Nja. Men det blir nog bra, ska ni se. Vi hörs.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

onsdag 18 januari 2023

Här hemma - Love. Vår. Vintage.

Lite nytt från 23, döper jag mappen till. Och hej, förresten. Och nej, det här är inte en nystart, det här är bara ytterligare ett hejdå, jag förvarnade ju - att det kan bli några stycken. Och nej, jag har inte glömt att jag kanske, kanske ska ge er en gåva innan jag avslutar den här bloggen på allvar.

Det kräver en del administration och så, för att överföra det jag har i tankarna och in på den här gamla skrot-bloggen. Så kanske blir det inget med den tanken, men då får ni hålla tillgodo med det här vintage-hejet, från våren och mannen och mej. Hej hej. Här kommer lite "nytt" då.

När Nerman åkte ner efter Knut och allt, då skulle ju haren skutta upp igen. Men det blev inte så. Hittade något i pryl-skåpet som kändes fräschare (och mindre brunt) just nu. 

Ett slags lila viol-tema med Kaj Beckmans motiv på tallriken från Gustavsberg, och fler blyga blommor som komplement till det, på den gamla Gefle-krukan. Lila vår. Me like. Köket gillar också lila. Och brunt. 

Och grönt! Den röda tråden här i livet måste alltid vara klimatsmart, bättre begagnad - och miljömedveten.

I en unken tegelsten (tjock bok alltså) hittade jag cykel-bilen Fantom. Den roliga ritningen, på en uppfinning från 1944, fick förstås komma upp på vår vår-vägg.

Mannen hittade en något skrynklad teckningen som han fått av en av alla dessa begåvade unga kiddos han möter i sitt vikarie-jobb på fritids. Fast den här kanske är en avbildning av något som redan finns? Någon hjälte? Jaja, det där vet ni säkert bättre än jag. Hoppas bara hon är fredlig. Tungan, det bör alltid vara det vassaste vapnet i kampen för fred, frihet, demokrati och ökad mångfald bland människor, djur och natur.

Vad händer om man ställer ett gulligt second hand-huvud i fönstret en kort sekund? Mannen tillverkar ett par hörlurar, av ett gem, till det - såklart! Haha. 

Bucklor, rost och en hjärtformad sten. Det är så början på den här vintage-våren ser ut. Hjärta på det!

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Någon tyckte att jag behövde förklara mig, det tycker inte jag. Men det var inget abrupt slut på den här bloggen, det lovar jag. Det var ett väl övervägt beslut. Egentligen tänkte jag slutat redan för tre år sedan. Tanken slog mig alldeles i början på 2020: Oj, i år har jag skrivit om "de redan använda sakerna" i tio år (tänkte jag då för tre år sedan alltså). Sedan kom pandemin. And the rest is history? 

Nej. Men jag blev ombedd att fortsätta. Det fanns de som behövde sällskap därute, tröst, det förstod jag på röster som hördes. Och då ville jag givetvis försöka ställa upp och finnas där, om så bara för någon som kände sig lite ensam och rädd och förvirrad. Jagt hoppas jag lyckades finnas till för någon. Att jag berikade någons tillvaro genom att berätta lite om mannens och mitt liv. Om allt och inget. Om sakerna. Och tingen. Och om våra konstnärliga och kulturella ambitioner, hur de snirklar sig vidare genom livet. Blommar och frodas och spirar iväg åt nya håll.

Och det var här det tog slut. Dels för att jag helt seriöst började tröttna på min egen röst. Bla bla bla, ni vet. Och för att det kändes - känns - som att jag inte vill göra mer avkall på mitt jobb som konstskapare. Nya uttryck är på gång. Men även gamla - fotograferingen kommer nog alltid vara mitt bästa. Även det vill jag utveckla, som jag nämnde i förra inlägget. 

Hade önskat att vi tagit oss helt igenom den här pandemin, som en solidarisk och enad värld, vid det här laget, men så blev det ju inte riktigt. Hade önskat att jag orkat hålla i och ut lite till här inne, men det går bara inte. Det är verkligen dags att vässa mina konstnärliga muskler ytterligare. Hög tid, man blir ju inte yngre, har jag hört. Koncentration är en lyx, den tänker jag ägna mig åt.

- Men kan du inte rapportera lite om det nya konstnärliga då? Undrade en undrare. Nja. Kanske. Jag vet inte. Det är så tråkigt att göra saker halvdant. Jag älskar ju det helhjärtade helhjärtat liksom. Men vem vet. En sak är i alla fall säker - vi ses säkert där ute bland alla de redan älskade och väl använda sakerna. En ny vintage-vår är ju strax här, mina vänner!

söndag 1 januari 2023

Vägs ände, kan vara en bra början

Ni har kanske känt det. Hört det. Förstått det. Läst det mellan raderna. Det här är mitt sista inlägg, åtminstone ett av de sista. Kanske finns det något litet mer att pressa ur. Kanske har jag en present till er. En gåva. Något som kan få symbolisera den symboliska nya tid som ett nytt år innebär. För mig bär livet vidare mot...tja...inget nytt egentligen. Ska mest försöka koncentrera mig på att bli bättre på att skapa, tänkte jag. Mest fotokonst.

Ska lära mig mer, tänkte jag. Fast ändå fortsätta jobba väldigt intuitivt. Bli en bättre bildtagare. Eller inte bättre, mer intressant. Hitta andra vinklar. Bli bättre, ja bättre, på att fånga ljuset. Studera hur det faller och stiger. Läsa av omgivningen som ett avancerat och fokuserat öga. Sedan ska jag väl måla lite också. Och skriva. Ungefär som jag alltid har gjort, med andra ord, fast mer koncentrerat. Ni som tittar förbi kommer säkert se mig sitta med fyrkantiga digitala ögon och redigera. Och redigera.

I takt med att vårens knoppar slår ut, vill jag låta fokus stanna vid konsten att skapa. Låter säkert en aning högtravande i era öron, men jag lovar, mina mål är väldigt jordnära, rimliga och ärliga. Fånga något. Inte dagen - såå gjort. Inte tidsandan - usch. Inte ögonblicket - för det går inte. Fånga lite bra saker med linsen bara. Och penseln. Och pennan.

Sköt om er.

Och...wait for it...

KRAM!

/helena

ps Ett dikt-ps. Vad kan vara bättre att avsluta med? En nyskriven dikt, bara till er. Exklusivt för mina trognaste läsare. Den heter:

Vägs ände, kan vara en bra början på poesin

Fast, det känns inte nytt, att skriva om det som ett nytt blad innebär

Grönt, som i knappt torrt bakom öronen, vårt nya fräscha blad

På bladet ska jag skriva något, fylla det med klorofyll, växtvärk och livsglädje

Söka rötterna med hjälp av pannlampa och ventilgummi

Ventilgummi?

Ja, för att pumpa upp stammen med, om den skulle kapsejsa

Kapsejsa?

Ja, ett vackert bra-att-ha-ord bara, häng inte upp er på det, häng med

Låt er uppfyllas av känslan att inte riktigt veta var ni ska sätta nästa fot, i djungeln

Lär känna grenverket

Ändra själva växtens genetik, genom att andas på den

Andas in, frisk luft, eller det där andra, det som finns i dess ställe nuförtiden

Bladet, när jag lyft det från munnen, då ska ni se, att ett nytt år lika gärna kan vara samma gamla som går igen

Känns tryggt, och lite unket

Låt oss lufta här

Lyfta här

Fast stanna

På marken, ändå