Kommer så väl ihåg den där dagen, i somras. Jag gick genom sommarstaden, och sedan när jag skrev om det, då trodde någon att jag menade en annan stad. Men för mig är Borås den ultimata sommarstaden. Lugnet, det som sprider sig som en positiv löpeld när så många drar någon annan stans. Och vi andra, vi som högst medvetet vill stanna just då och där, här, när gatorna blir lagom trånga, vi är nog alla älskare av just det lugnet
Sommarstaden, Borås, strax intill motorvägen, det var där jag såg de två fjärilarna liksom virvla runt varandra. Gula och glada såg de ut att dansa. En långdans som aldrig verkade ta slut.
När jag kom hem gjorde jag den här bilden: Fjärilsdansen. För mig en symbol för att miljökampen, klimat-fighten, måste tas i det stora och i det lilla. På land, till havs. På landsbygden. Och i staden. Nu berättar de om vårens annalkande, på vår spirande vägg.
Städade fram ett halvfärdigt broderi. Ett som jag aldrig blir klar med. Kom på att det skulle kunna bli fint att sätta det hela bakom glas och ram på något sätt.
Bara lite slarvigt satte jag in själva brodyrsidan bak sitt glas, blev bra. Och lite kul. Våren våren våren, igen. Även om jag nog alltid kommer älska vintern allra mest. En gång vinterälskare alltid vinterälskare, verkar det som. Jo då. Synd bara att världstemperaturen fortsätter att stiga, även om vissa dagar fortfarande kan visa sig från sin kyliga och vackra sida. Hej solen!
På tal om saker som blivit bra. Berättade ju om den ärvda byrån, den som vi inte får plats med, men som jag ändå vill behålla. Hur göra? Behålla bara vissa väl valda delar. Lådorna. Så här blev resultatet. Har retat mig på den där "förvaringsremsan" ovanför våra garderober länge nu.
Lite halvsnyggt blev det väl senast vi fixade till det. Men nu ville jag att det skulle vara helsnyggt. Har aldrig tyckt om de mörkblå förvaringsboxarna som vi hade där, de passade liksom aldrig ihop med våra gamla loppade resväskor.
Nu kommer allt till sin rätt, tycker jag. Väskor och gedigna trälådor från svunna tider. Som hand i handske, med mycket förvaringspotential. Ett hett tips om ni vill behålla något ni ärver, men inte har plats, behåll det, fast på ett nytt sätt.
På tal om förvaring. I den här bokhyllan finns det mest skådebröd. Några böcker med patina, som mest är snygga att titta på, att använda som rekvisita och så. Men sedan smyger det sig in lite viktigheter också. Som Mannen utan öde. Och Hästpojkarna. Det är Förintelsens minnesdag, som ni säkert vet, och jag tänker på att alla dagar borde vara det, även om vi inte kan grotta i allt gammalt, får vi aldrig glömma. Och vi måste fortsätta kampen för att lära de unga om historien, det är bara på det sättet som de omänskliga vidrigheterna aldrig kan upprepas.
I hela mitt liv har jag försökt förkovra mig vidare, lära mig mer och mer om det som hände innan och under andra världskriget. I koncentrationslägren, bland annat. Men oavsett hur mycket jag läser, hur många filmer jag ser, hur mycket jag diskuterar med kloka, filosoferande, kunniga, pålästa medmänniskor, så kan jag inte, det är det ingen av oss som kan, förstå hur människor kan sjunka så djupt som nazisterna gjorde. Hur man kan tappa all känsla för vad en medmänniska är. För vad en människa är. Det okränkbara som en människa är. Du. Och jag. Och alla andra.
Sedan ser vi de unga förvirrade av idag, de som söker sig till kriminalitet i ett land där ingen borde behöva söka den "enkla vägen". Ett land med möjligheter, som åtminstone hade det förut, innan tilltron till människan som en del av en snabbkonsumtionsapparat eskalerade bortom alla miljövänliga gränser, bortom alla ständigt nya, färska, rykande skorstenar. Och när vi ser på det, på den kriminella lilla promillen som upptar så mycket tid, resurser och mediabevakning, då förstår vi att vissa saker upprepar sig, för att inte alla människor har mod nog att skapa sig ett anständigt liv, med respekt för andra. Ett liv som räknas, inte i kronor och ören och de nya digitala diton, ett liv som inte bara handlar om pengar som statusmarkör, utan räknas på sätt som har mer med själen att göra. Kulturella värden. Sådant som ofta sätts på undantaget, men som är livsviktiga för våra barn och ungdomars överlevnad. Har du ett fredligt sätt att uttrycka dig på, då kommer du aldrig att behöva söka dig till enkla lösningar.
Oj. Det blev en utvidgning som heter duga. Jag som mest ville rekommendera Fotografen i Mauthausen. En bok vi lånade på biblioteket (det finns en film också), en bilderbok som berättar historien som är vidrigare än vidrig. Om hur illa det kan bli när till och med konsten kan användas i de mörkaste syften. Men. Men det är framförallt en bok om mod. Att våga, fast man är utsatt för systematisk förnedring. Ett omänsklig mod som visades många gånger under andra världskriget. I lägren och på andra ställen. Den här gången handlade modet om att våga vittna och samla bevis mot några av övergreppen som skedde under nazisternas ledning. Läs den. Ta del av bilderna. Visa era unga. Lär vidare. Var inte tysta. Vi måste lära de unga att historien inte får upprepa sig. Mod. Civilkurage. Medmänsklighet.
Innan vi går vidare vill jag bara framhålla att jag skäms över att bo i ett land med en stadsminister som lovade ta avstånd från nationalsocialism och populism och sedan gjorde helt tvärtom, satte sig i knät på dem istället. Lika goda kålsupare. Ett gammalt uttryck, om ni inte hört talas om det, då får ni väl googla.
Det vikitigaste för att få våra unga att må bra, och vilja välja sunda livsvägar, tror jag bestämt är att försöka vara en rakryggad, rättfram och ärlig förebild. Någon som håller sina löften. Någon som står upp för mänskliga värden och sann demokrati. Någon som hyllar asylrätten och för en politik som gynnar hela världen.
Men vad händer om inte ens den yttersta ledningen för ett land lyckas vara de förebilder de behöver vara? Får vi då det samhälle vi förtjänar? Som vanligt är frågorna fler än svaren. Men jag tycker det osar katt om de så kallade lösningar som kommer från någon som svek ett så viktigt löfte. Om inte stadsminstern och company gör det, då får vi många andra hålla löftena åt dem, helt enkelt: Att ta distinkt avstånd från nationalsocialism och populism. Och antisemitism, inte minst.
Tillbaka till viktigheterna... Inredning. Vintage. Saker som visst kan vara nog så viktiga. Våren HAR letat sig in. Kaffekannan signalera att påsken är i antågande. Visserligen vääldigt långt bort fortfarande, men ändå, på rätt vår-spår.
Fjärilsdansen pågår. Även om sommaren inte är här, bor längtan efter en fjärils, eller tvås, fladder aldrig långt borta. Den bor i själen. Själen ja. Ni vet den där lilla grejen, den som inte går att köpa för allt smör i Småland.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps Nästa gång, ja, det blir nog en nästa till, då kanske jag visar upp några av konstfärdigheterna som jag håller på med i år. Eller så blir det något helt annat.
