Nej, jag tog aldrig fram den randiga (eller den där för stora med ett löv) skärmen igen efter att adventsljusstaken fick maka på sig och den gröna glaslampan fick ta plats igen. Dags för något annat. Lite otippat kanske - att jag skulle falla för en vit second hand-skärm. Inte second hand-delen förstås, men att den är vit, skärmen. Men det blev ju riktigt bra.
Om det inte låtit så makabert, med tanke på att min lilla pappa avled så sent som i höstas, skulle jag sagt att vi dödsstädat här hemma. För det är nog det vi gjort faktiskt. Slängt och sorterat bort och lämnat vidare och så.
Vi måste göra plats för de av pappas saker som vi vill behålla. Som den fina gamla byrån. Men hur i all världen skulle den otympliga pjäsen kunna klämmas in i vårt lilla dockskåpshem? Skulle vi göra oss av med den byrå vi redan har? Den som mannen har ärvt. Nej, vi gillar den så mycket. Den fann sin plats hos oss för många många år sedan - och där får den stanna. Trots att toppen är sprucken, eller kanske just därför. Vad göra med pappas byrå då? Hm. Jo, jag kom på en lösning, visar er kanske den nästa gång. (Va? Blir det en nästa gång? Haha, ja, förmodligen. Mer om det senare.)
Vintern möter våren, ja, ungefär så. Sitter och tittar ut över något slags snöglopp. Lite grått. Lite mulet. Några få blygsamma sekundmeter, men ändå. Suckar när jag återigen ser fåglarna flockas runt det äckliga som någon har kastat ut från en balkong, tror jag. Gräset är fullt av bröd, igen. Och jag undrar undrar undrar vad man kan göra för att få vederbörande att förstå att det är osanitärt att mata fåglarna på det sättet i tättbebyggt område?
Någon som har något tips? Den lagom arga lappen verkade bara ha kortvarig effekt. Eller också är det flera som gör det. Obehagligt, hur som helst. Precis utanför vår vinterrufsiga täppa. Usch. Och fy.
Igår såg jag en räv gå och nosa i resterna också, hoppas bara den äter upp de möss och andra gnagare som bröd-marodören lockar till buskar och snår. Håhåjaja. Och i världen är det krig. Men ändå. Det är irriterande med okunniga människor.
Provar just nu det bättre begagnade - stickade - tyget som överdrag på en tom lampskärmsstomme. Men, jag vet inte jag. Blir kanske inte så bra. Får kanske göra någon form av lampskärmsrockad här hemma istället. Jaja. Livets oviktigheter, de hopar sig visst, hör jag. Gott så, ändå.
Men vad gör jag då här inne på bloggen, egentligen? Skulle inte jag koncentrera mig på annat? Bildskapandet och så? Jodå. Men det visade sig att jag nog har lite lust att blogga, ändå.
Fast inte så mycket om det stora livet, det känns för stort att greppa den rasism som sköljer som en våg genom vår regering och riksdag just nu, för att bara nämna ETT exempel. Det är för mycket som borde kommenteras, hela tiden, där ute i det stora och viktiga.
Därför bestämmer jag mig för att blogga lite lättviktigt bara, då och då. Även om återanvändning i princip måste anses livsviktigt, såklart.
De stora frågorna lämnar jag åt konsten, de får mest behandlas i mitt konstnärliga bild-uttryck, tänker jag. För ibland finns det inga ord för att beskriva all dumhet som omger oss här och nu. Så är det bara.
Sedan senast? Kan inte det vara en bra rubrik? På inläggen som antagligen kommer dimpa ner lite då och då. Lättsamma? Jovars. Lättviktiga? Nja. Men det blir nog bra, ska ni se. Vi hörs.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar