Umbrella la la la la la la la la la la

Jag gjorde en bild. Tycker faktiskt den blev lite fin. Lite söt i alla fall.

Kanske är den bättre så här, utan regn?

Eller räcker det så här bara? Utan det gula.

Minimalisten föredrar nog att inte överdriva. Genom att låta det hela vara lite enklare. Genom att bara låta paraplyet bli en diffus gråhet som mest går att ana.

Ett slags farväl, till sommartiden. Och en hyllning, till hösten. En allt-i-ett-bild. Den begynnande hösten - som håller sitt skyddande, rosa umbrella över sommarens snart inslumrande grönska.

Och över allt en himmel full av välsignade, singlande, gula löv. Eller nåt.

:)
/helena

ps Meadow Road. Varför låter så många ord mer poetiska på engelska? Till och med ett vackert ord som äng blir lätt utklassat av det mjuka ordet meadow. Men höstlängtan, den måste väl ändå vara vackrast i hela världen?

Ljuspunkter

Hoppas ni har haft en bra helg. Den här sista sensommarhelgen, åtminstone på pappret. Almanackspappret.

Här kommer ett snabbt hej från mig. Hej, hej och hopp liksom. Här hemma har saker och ting - och människor - gått sin gilla gång. Lugnt och stilla. Inget särskilt, men ändå kvalitetstid. Eller är det just därför som tiden blir kvalitativ, för att den inte hetsas in i någon särskild form? Ja, det låter väl vettigt och troligt och rent utav klokt, tänker jag.

Nu tar vi ett steg längre in i skuggtid och skymningsland. Tider som jag gillar. Tider för eftertankar och energipåfyllnad. En slags aktiv gå-i-ide-tid som förhoppningsvis leder till både nya idéer och förnyade krafter.

Asch. Det där lät lite för piggt och äppelkäckt. För visst är det också svårt att få tiden att räcka till, när dagarna blir kortare. Så är det ju. Man får prioritera bättre. Prioritera bort bättre. Komprimera mer. Och kramas mer. Och längre.

<3
/helena

ps Mannen gråter, var bara tvungen att tillägga det. Det händer inte ofta, men när Angelica Bengtsson hoppar stav, kan det faktiskt hända. Glädjetårar. Efter en knäckt stav, som inte knäckte denna akrobatiska superatlet. Sedan febrilt letande efter en försvunnen stav. Därefter ett sprillans nytt personligt rekord, som innebär att tävlingen lever vidare för kraftkvinnan med dagens blågulaste naglar. Vilket drama, i kvällens nervdallrande VM-stavhopp!

Och jag kan inte annat än att - än en gång - tycka väldigt synd om alla dem som missat storheten i att få ynnesten att få ta del av idrottsprestationer på allra högsta nivå. Ryyysssssssnnniiiiiiinnnnggaaaaar!!!!!!!!

Här hemma - spetskompetens

Först en snabb titt på de franska kaffefaten.

När det kantiga, opaka, svarta kaffegodset från la France var modernt och i ropet, någon gång på 1980- och 1990-talen, tyckte jag aldrig att det var speciellt snyggt. (Mannen måste väl gillat det mer, för det var han som hade det med sig från ungkarlslivet och in i vårt gemensamma bohag). Men trots att de kantiga kopparna inte gjorde kaffearomen rättvisa eller var speciellt sköna att dricka ur, stod de kvar väldigt länge i våra köksskåp.

Nu är de utrensade, men två fat räddade jag ändå kvar. För att det är så oslagbart bra storlek på just kaffefat. De passar verkligen för återanvändning. Som unika, udda blomfat under lerkrukorna. Som allmänna prylfat, till de där minsta sakerna som aldrig riktigt vill hitta sina platser.

Och som ljusfat. De här svarta, kantiga blir så extra snygga tillsammans med runda, vita, enkla ljus. Ett av de enklaste sätten att sätta extra ljus på vinterhalvårets mysstunder.

Gamla gardiner. Gamla dukar. Många av dem är solblekta och kaffefläckiga, men kanterna har ofta klarat sig bättre från tidens tand. Och har gardintyget eller duken en snygg spetskant, då är det ju bara att plocka fram saxen och rädda det som räddas kan. För jag tänker mig att man kan använda spetsarna till både det ena och det andra - återkommer strax till det.

Här ligger ett provtryck och torkar. Eller ska vi vara noggranna så handlar det om hela nio små provtryck.

Julbordsannonserna börjar hagla ner över oss redan innan sensommaren har blommat över numera. Och jag vill ju inte vara sämre förstås. Så. Alltså. Jag plockade fram lite kulor för att prova ett par idéer inför mörkare tider. I god tid, så att säga.

Baumschmuck. Haha. Vilket kul namn på kulorna, va? Julkulorna som jag hittade i någon blandad jullåda för länge sedan. Trädsmycken, betyder det väl ungefär. Kopparglänsande är de, och väldigt repiga. Välanvända av någon annan julälskare? Ja, så är det nog. Reporna gör dem bara vackrare, och får dessutom ljuset att brytas i ännu fler spektra.

Och det är här spetsen kommer in. För jag tänker mig att de tunnare spetsremsorna kan bli bra som upphängning åt granens dekorationer. Eventuellt kan man ju knyta rosetter av spetsen direkt på grenarna också. Eller lägga de tjockare lagren av spetsblommor som ett miljövänligare alternativ runt, runt stammen som girlander. Istället för glitter.

Hur snyggt? Hur underbart? Hur snöblomma?

Om man tillhör dem som vill tänka ytterligare ett varv för miljöns skull, då skippar man granen helt och hållet och behåller bara idén med kulorna och spetsen. Blir nog hur snyggt som helst att hänga dem direkt i fönstret istället.

Hög tid att titta efter unika julsaker där ute på second hand- och antikmarknaden nu då. Eller saker som inte nödvändigtvis alls var ämnade som julsaker ifrån början, men som ändå passar utmärkt att omvandla till det, i sina andra - återbrukade - liv.

Kaffefat och snygga spetskantade tygbitar går ju alltid att hitta där ute - i den stora vida vintage-världen.

<3
/helena

ps Annars då? Jo, friidrottsunderhållning på högsta nivå på tjockteven (det var väldigt nära att jag satte rubriken Spetskompetens & Stråhlglans, men jag skärpte mig i sista sekund...) och diverse pyssel vid sidan av. Mannen knåpar ihop ordflätor, eller korsord om ni så vill, och jag pillar med lite av varje, som ni ser.

Har ni förresten hört tals om Ubuntu? Mannen frågade mig nyss om jag visste vad det var, eller betydde. Vet ni? Jag hade ingen aning. Ubuntu är tydligen zulu och betyder medmänsklighet, enligt mannen och Wikipedia. "En person är en person bara genom andra människor". Word, som man sa.

Du...

Det är gråväder. Himlen ser ut som en antracit-färgad vägg, ungefär. En mjuk vägg. Ovanför finns stjärnorna och allt det där andra som poesin är gjord av. Vi ser dem inte just nu, men vi tror på dem. Vi tror på deras kraft. Stjärn-kraften. Vi vet att allt skulle varit så mycket tristare om de inte hade funnits. Om de inte hade blinkat till oss. Om de inte lockat vår syn i årtusende efter årtusende. Här nere på jorden pågår bokmässor och friidrotts-VM och miljövänliga aktioner och mycket annat som visar på människans obändiga vilja och förmåga att trotsa tyngdlagar och odds och väder och vind och klimatförändringar.

I köket har mannen just satt på potatiskoket till kvällens middag. Jag skriver till er, och ler lite åt bokhögen i fåtöljen. För att man inte kan göra något annat än att le åt högar som alltid är på väg någon annan stans. Och för att det är omöjligt att låta bli att le åt böcker. Det skrivna ordet kan vara människans största skatt. ÄR en av människans största skatter. En skatt att skatta sig verkligt lycklig över. Och så ler jag åt att en av mannens favoritböcker - som han har läst om fler gånger än det går att räkna - är en sci-fi som heter Eden utan Adam. Så ni förstår att jag inte kan låta bli att le, va? Han är för härlig, min man. Nu gör han visst salladen också, och något doftar ljuvligt från ugnen. Så snart måste jag sluta.

Himlen är mörkare nu, solen är på väg att gå upp någon annan stans. Och du, glöm inte att grå är en fin färg. En bra färg. En färg som talar om att allt inte bara är svart eller vitt.

<3
/helena

Jag tänker på helgen

På vägen hem - via Villastan - passerade vi, som så många gånger förut, det lilla galleriet. Där fick vi en skymt av en välkänd häst längst in. En häst signerad den mångsidige Shai Dahan. Framtill tornade ett par torson (heter torso så i plural?) upp sig. Alltså ett par färgglada kroppsmålningar av Marina Blomdahl.

Tidigare under eftermiddagen, närmre centrum, var det fortfarande några som fotograferade stadens mest omtalade skulpturer. Någon förundrades över Sean Henrys Catafalque utanför högskolan, och jag höll mig diskret ur vägen så att den praktfulla pjäsens alla vinklar skulle komma med på bild.

Och i second handaffären med välgörenhetsförtecken hittade vi Jason Diakité - strax bredvid skon som jag berättade om häromdan. Och mannens pin-samling utökades med ett flygplan och en gås. A.k.a. en miljöbov och en något mer klimatsmart flygare...

I den vackra parken mötte jag en trevlig dam. Eller mötte och mötte, jag frågade henne om hon kände till kvinnan som den gröna backen är döpt efter. Och det gjorde hon. Hon var tydligen läkare. En lokal karaktär. Någon man kände igen. I sin långa kappa cyklade hon fram. På sin tid cyklade om fram där, med plagget fladdrande bakom sig, kan man tänka. Säkert svischade hon ner för backen, som idag bär hennes namn.

Förresten, det är verkligen något jag kan rekommendera, att LIVE-googla, som jag kallar det. Haffa någon i närheten som ser kunnig, belevad och trevlig ut - och fråga. Fråga och ni skall få svar. Ibland hittar man någon som är en veritabel verbal guldgruva att ösa ur. Som kan och vet och tycker om att berätta och delge. Ett kul sätt att få reda på något, tycker jag.

Sedan fotade jag skylten som känns som att den alltid har funnits där. Hela tiden jag har bott här har den funnits. Och nu kommer den kanske inte att sitta där så länge till. Gillar att föreviga det som förändras. Gillar att bevara för eftervärlden. Jag bevarar min lilla del för eftervärlden, så bevarar du din lilla del - deal?

Det var lite om förra helgen det. Den kommande helgen ska vi nog läsa ut En droppe midnatt. Och lyssna lite mera på Jimmy Scott.

Hör bara, hans självlysande version av Nothing compares 2 U kan ta en bortom alla ord och in i alla känslor.

<3
/helena

ps Egentligen känner jag mig lite för arg för att skriva det här. Lite för upprörd. Läste just en notis om att man funderar på att skrota historieundervisningen från antiken och fram till 1700-talet ungefär. Va?!?!! Som om det aldrig hade hänt då, eller? Bye, bye Leonardo och Michelangelo och alla andra som har påverkat vår samtid mer än vi kan förstå. Dessa föregångare inom vetenskap och konst. Helt otroligt.

För att inte tala om antiken, som är vaggan till så mycket i den moderna civilisationen. Allvarligt talat, om undervisningen i grundskolan ska börja först i relativt modern tid, kan man ju helt och hållet slopa ordet historia i närheten av undervisningen.

Allvarligt talat, hur ska våra unga, den uppväxande generationen, kunna göra något bra framåt om de inte får känna förankringen bakåt? Hur ska man kunna förstå vad som händer, om man inte vet vad som har hänt?

Rotllöshet är aldrig någon bra grund att stå på, inte för någon. För ett samhälle, som vill bygga nya broar mellan sina gamla - och många gånger förlegade - ideal och en ny gemensam framtid där alla ska känna sig delaktiga och välkomna, kan det rent utav vara katastrofalt, tänker jag.

Suck. Tur att det bara är ett förslag än så länge, vi får hoppas att det stannar där - på förslagsstadiet.

Nu, lite mer Jimmy Scott.

High 5! vintage - Läsglädje!

"Akta dig för den som bara har läst en bok"

- Latinskt ordspråk

Hittade det talande ordspråket i en av mina gamla inredningstidningar. Det är där jag ofta fastnar, när jag behöver inspiration. Tio år tillbaka ungefär. Det var då min stil - min så kallade stil alltså... - sammanföll någotsånär med modet. Det var då det verkade finnas fler stilleben i varje hem än böcker. Även om något av det snyggaste jag vet är att bygga grunden till ett snyggt prylarrangemang med hjälp av en lagom hög bokhög.

Det var nära att det blev lite juligt här och nu, redan. För det är i julnumren jag bläddrar mest nu. Gillar att hitta stämningsfulla idéer i tid. Så att de hinner ligga till sig och mogna innan det är dags. Så att bilderna som inspirerar hinner förvandlas till mina egna versioner. Så att jag kan göra mina egna tolkningar, med hjälp av mina egna saker och ting. Lite så. Som att idéerna behöver marineras ett tag för att bli så där bra som man vill och önskar.

Men sedan finns det ju det här med att var sak har sin tid. Och det där med en sak i taget. Fast det gäller förstås inte här. Här är det fem saker som gäller. Fem vintage-ting.

1. Mjöl, hade man i den förr. Nu kan man ha lite vad som helst i den. Och det har jag ju också!
2. Textila saker ligger mig extra varmt om hjärtat. Så blir det väl lätt när man bor i en stad med textila anor bakåt och textila ambitioner framåt. På tygtavlan sitter hon alltid och läser. I bästa klänningen. Med blommor på bordet. Alltid. Och längst ner i högra hörnet lyser signaturen Ilse Roempke.
3. Jag brukar använda dem till pennställ. Från början hjälpte de blomsterstjälkarna att stå rakt. Återbruk är ett ord jag gärna - och ofta! - skriver med min penna. Den här kvinnliga fägringen är dessutom en riktigt varm färgklick.
4. Vad är klockan? Jag vet faktiskt inte riktigt. Men om ni frågar mig VAR klockan är, så säger jag på stolsitsen. En klocka med klang. För att tala om att maten är färdig, kanske? Eller för att tala om att det lackar mot jul. Jo, faktiskt. Långsamt, långsamt lackar det mot jul, sägs det.
5. De broderade rosorna är lite mer vissna nu. Efter många, långa sittningar. Kvarsittning framför tetris och andra viktigheter har satt sina spår. Skrivbordsstolen, med de rara rosenknopparna, är så skön. Alltså inte skön som i skön att sitta i, inte så värst faktiskt. Men skön som i vacker att se på.

<3
/helena

ps Vad läser ni i höst? Fakta eller fiktion? Om kärlek eller krig? Om fattig eller rik? Om barn eller vuxna barn? Eller om något helt annat? Är det någon som har något riktigt bra lästips? Tveka inte att lämna det i en kommentar - eller i ett mail - i så fall.

Ny jaktsäsong

Den där lilla halvtimman alltså, i sällskap av Skattjägarna. Så mysigt det är att få följa med dem på jakt efter nya intressanta föremål. Så extra kul också, att de olika "jägarna" har så olika intresseområden och specialiteter. De letar helt enkelt efter olika saker.

Och vi får följa med. Jippie, liksom. Vardags-jippie. Kul-prylar-jippie. Och lite jippo, för så är det ju med jakten på de gamla sakerna; man vet aldrig vad man hittar. Och letar man efter något särskilt, då är det sällan just det man hittar. Men vad gör väl det? För oftast hittar man ju något bättre!

Gillade särskilt avsnittet där inredaren/stylisten hjälpte en ung tjej/student med att inreda ett enda rum till flera fullt fungerande - och snygga - sektioner. Vardagsrumsdel och sovrumsdel och matplats och så vidare.

Gillar särskilt att de hittade i stort sett allt de använde i den "nya inredningen" hemma hos den unga tjejens morföräldrar, eller om det var farföräldrar. Det äldre paret skulle rensa ut i sin numera för stora bostad, samtidigt som deras barnbarn skulle inreda sitt första hem. Så himla fint livets gång kan vara. Och så himla fint det blev! Och nästan helt gratis var det också. Sådant är verkligen kul att ta del av.

Ny för säsongen är en rekvisitör. För de kulturella föreställningarna måste förstås också "inredas" på ett tidstroget och tilltalande sätt. Annars blir teater- eller operaföreställningen inte den helhetsupplevelse den ska vara. Spännande yrke det där alltså. Liksom scenografens.

En halvtimma är ju så lagom lång dessutom. Alldeles precis lagom lång för att man ska hinna ta en avkopplande vintage-paus i vardagen.

:)
/helena

ps Det är bara delarna med de gamla veteranbilarna som jag inte alltid tycker är så jättekul att kolla på, men då går det ju bra att hoppa fram en bit, eller vila ögonen en kort stund bara...

Måndag utan titel

Varför säger man aldrig otur i turen? Istället för tur i oturen. Varför undras det aldrig varför det har hittat in lite otur i all tur, utan alltid bara tvärtom? Jag bara undrar.

Höst. Dag. Jämn. Ing. Det är en sådan dag, en enstavig dag.

Och så tänker jag på böcker. Särskilt titlar, tänker jag på. Undrar om det inte skulle vara bättre om det bara var en bild utanpå, istället? Ibland, alltså. Ibland säger titlar ingenting. Ibland säger de visserligen allt. Som att facit redan står där - mitt på framsidan - på något sätt. Då blir allting lite för lätt, va? Eller för svårt? 

Anyway.

Jag tänker vidare på det här med hur vi väljer ut just den bok som vi vill läsa. Just nu. Hur stor roll spelar framsidan egentligen? Och namnet som står där. Vilka kriterier väljer vi efter? Efter humör? Dagsform? Livsstil? Livsval? Är valet helt avhängigt var i livet vi befinner oss? Alltid? Eller läser vi helst bara det som någon annan precis har läst före oss? Något som någon säkert har sagt är bra? Gärna någon vi är säkra på, någon som vi vet att vi har samma smak som?

Så mycket tankar. På en måndag. Och så skrev jag en sak också. En liten sak bara. En fundering. Tänkte att jag kunde dela den med er:


Jag tänker på alla de som skriver
De som alltid skriver
De som alltid skrev
De som alltid kommer att skriva
De som skriver långa haranger
Långa haranger av ord
Som aldrig når någon publik
Eller ens en särskild individs ögon

Jag tänker på alla ord som flyger omkring där ute
Utan syre
Utan luft
Utan lyssnarskara

Jag tänker på alla de där orden
En oformlig bokstavsmassa
En ogenomtränglig vägg av ve:n och mmm
En lång rad av ord i rakt nedstigande led från någon gudish och hens föräldrar
Från avgrunder och toppar

Jag ser dem virvla där - de många, långa orden
Virvla och dansa
Samma gamla samba

De dansar ensamma och tillsammans med minsta lilla i. Och pricken över i:et finns också där.

Dra en vals kan de också - orden
Sockra sanningen och ge hals åt livets alla Ah:anden och Åh:anden

Jag tänker på alla de som skriver
Samma sak
Om och om igen
Som en livets eviga svarta tavla
En meningsbyggnadens kvarsittning
Husarrest för lilla e och lilla mig
Och lilla dig

Jag tänker på alla jordens ord
På alla dikterna
På alla poeterna

Ord och förbannad dikt, som någon sa

Allt är bara ord och förbannad dikt

Och ändå kan vi inte låta bli att skriva

- Skriv mig, viskar sagan om alltings jävlighet triumferande
- Skriv mig.
Du också.

<3
/helena

...och en fotnot.

Det kan vara en souvenir från fjärran östern eller så, ifrån början. Eller något från Indiska kanske? Eller så är det något helt annat, någon helt annanstans ifrån. Jag hittade den i alla fall i en second handaffär igår.

En sak är i alla fall helt säker - att det är en liten godbit. En munsbit för oss som är förtjusta i hantverk och slöjd.

Och ingenting kostade den heller. Alltså nästan ingenting.

Den kostade mindre än ett par sockar faktiskt. Ingen glänsande glassko förstås, men ändå en träsko värdig en mera fotriktig askunge.

Se bara på detaljerna! Ett handens mästerverk.

:)
/helena

ps Tänker att den ser ut lite som en näbbstövel. Tänker att det kan väl passa en sån som mig. En riktig näbbgädda.

En utlämnande droppe

"... Han ler nöjt.

Pappa har alltid varit mycket stolt. Just frågan om hur svarta människor i allmänhet och hur han som svart man i synnerhet uppfattas av omgivningen är väldigt viktig för honom. Avgörande. 

- Jag vill inte att du skriver en bok om hur fattiga mina föräldrar var och vilka offer de var för sin samtid. Vi får inte framstå som fattiga. Vi är inga offer. 

Pappa höjer fingret i luften. Sedan greppar han den svarta fåtöljens tjocka armstöd och lutar sig framåt.

- Ser du de här böckerna, frågar han.

Han pekar på raden av böcker till vänster om sig, tjocka böcker som TJ Englishs bok Savage City och smalare böcker som Michelle Alexanders The New Jim Crow. Allt som allt en lång rad böcker skrivna om och i de flesta fall av svarta.

- Alla dessa böcker tog tid att skriva. Varje bok tog flera år. År av studier och idogt arbete. Förstår du det?

Pappas blick letar sig över kanten på läsglasögonen och han tittar strängt men kärleksfullt på mig.

- Vet du vad? Det tog tid att läsa dom också. Det har jag gjort. Att skriva böcker är ingen lek.

Pappa trycker pekfingret upprepade gånger mot sitt lår som för att understryka att det är kärnan i hans argument. Jag säger inte emot honom den här gången heller. ..."

/ur En droppe midnatt
av Jason Timbuktu Diakité


<3
/helena

Vad mer kan vi behöva?

"They thought me, once, a magic tree

Of wondrous lucky charm,

And at the door they planted me

To keep the house from harm.

They have no fear of witchcraft now,

Yet here am I to-day;

I've hung my berries from the bough,

And merrily I say:

'Come, all you blackbirds, bring your wives,

Your sons and daughters too;

The finest banquet of your lives

Is here prepared for you.' 

/The Song of The Mountain Ash Fairy
ur Flower Fairies of the Autumn
av Cicely Mary Barker

("The Mountain Ash's other name is Rowan; and it used to be called Witchentree and Witch-wood too.")


<3
/helena

ps Ja, vad mer kan vi egentligen behöva? Än naturens under och magi. Lite love och lite poesi. Och våra ungdomars dedikerade engagemang för vår miljö och deras framtid.

High 5! vintage - Rosa & mannen på språng

Var bara tvungen att fundera ett extra varv på om den här härliga rosa vintage-planschen kunde få plats någonstans. Svaret är nog tyvärr nej. Och nej, alla inlägg kommer inte att hamna under rubriken High 5! vintage. Men jag tyckte ändå att det kunde få passa in här. Även om Här Hemma också kunde passat in.

Passade på att fånga mannen lite på språng mellan det ena och det andra viktiga göromålet.

På språng, som sagt.

Mireilles blick. Varm och klar. Känns som att hon naglar fast sina lyssnare på något sätt. På något bra sätt. (Älskar hur det ser ut som att någon har redigerat in mer mascara i underfransen. Kul.)

1. Praktiska byxan. Splitternya vid inköpstillfället i second handbutiken. Kostade inte direkt skjortan.
2. Skjortan. Den gulliga, blommiga. En trotjänare vid det här laget. Sjunger väl inte direkt på sista versen, men kanske näst sista eller så.
3. I praktiska byxans ena praktiska ficka kan man ju ha sin tumstock, om man så vill. Eller vad man vill. Som en kortlek som fortfarande är för fin för att användas.
4. Mireille Mathieu. Hennes rosa LP-album innehåller planschen som nog får fortsätta att ligga hopvikt i sitt konvolut. Und der Wind wird evig singen. Den heter så, skivan, som man sa.
5. Tröjan. Får ju inte glömma tröjan. Tror den kommer från en av alla de flitiga välgörenhetsaffärerna - Myrorna.

:)
/helena

High 5! vintage - Äpplen & en smula annat

Det här är inte ännu ett recept på en supermumsig äppelkaka, det här är något annat.

Det här är fusk och båg och genvägar.

Det här är mindre bak och mera skjuts-in-i-ugnen! Det här är uppvärmda äppelskivor med en aning kanel på. Det här är smulade Digestive-kex, ovanpå. Plus en smula sylt, för alla sockergrisars skull. Det här är en snabb och enkel småsak till kaffet.
 

1. Blåklinten, på assietterna från Bo Fajans, syns inte nu. Nu när det vankas vintersäsong och fokus ligger på annat.
2. Focus de Luxe. Visst ska vi plastbanta, men Folke Arströms svarta bestickhandtag vill jag allt fortsätta att lägga vantarna på.
3. Små saker som kan verka obetydliga, är ofta de som sätter mest piff. Som de små keramiska blommorna. De blommar dessutom lika oförtrutet oavsett om frostnätterna snart är här eller inte.
4. En liten sak till. Som en smäcker snäcka. Ett mini-fat för stearinljuset att stå på. Fint i all sin enkelhet.
5. Stig Lindberg. COQ. Tallrikar med äkta äggande feeling. Hihi. Passar inte bara till påsk. Lika goda att äta på året om.

<3
/helena

ps Och doften av kanel/äpple fyller köket lika intensivt och aromatiskt som om det hade varit en "riktig" äppelkaka. Så det så.

Här hemma - mysfaktorer

Roger har tagit polon på igen, och så har även jag.

De tjocka sockarna sitter som de ska. Stearinljusen är redo. Rutiga höstrutiner. Inrutade på ett bra och bekvämt sätt.

Och från alla skärmar strålar värmande stjärnglans ut. För vad är mysigare än att krypa upp i soffan med bästa vännen, något kaneldoftande till kaffet, och en bra film?

Så, det här är inget annat än ett filmtips. Flera faktiskt. Tre bra filmer. Feelgood på tre olika sätt, kan vi säga.

1. Filmen om lille, store Jimmy Scott fick mig att gråta. Nästan storböla. För här snackar vi känsloladdat. En dokumentär om en röst med överjordiska dimensioner. Jag grät, för att det var så laddat vackert, förstås. Men också för att det finns - och har funnits - så många fantastiska människor därute som man inte känner till - och aldrig kommer att känna till. Jag kände en sådan djup tacksamhet efter att ha sett - och hört! - den här filmen. För att jag fick ynnesten att höra. För att jag fick ta en liten, liten del av en stor sångkonstnärs liv. Se I Go Back Home: Jimmy Scott (2016). Om och med Jimmy Scott.
2. 50 vårar. Smaka på den urusla titeln. En urusel svensk översättning av franskans original Aurore. Eller den mera positivt laddade, och mera passande, engelska titeln I Got Life! (2017). Fast jag fattar faktiskt inte varför en titel inte bara kan få vara ett kvinnonamn. Om det är det - hon, henne - som det handlar om, menar jag. Vad är problemet liksom? Jaja. Anyway. En ganska puttrig film. Typiskt fransk. Jag fastnar - förstås - för den sköna inredningen i Aurores lilla hus. Bland blommiga lampskärmar och tända ljusslingor bor hon med sin yngsta dotter. Skild. Och på väg att bli mormor. På jobbet trakasserar den nye, unge chefen Aurore och hennes kvinnliga arbetskamrater. Vallningar har hon. Mängder av vallningar. Svetten lackar och pärlar och skvätter. Haha. Nej, men nästan. En lättviktare till film. Inget som stannar kvar mer än en kvart efter att man sett den. Men man blir glad av den. Den kan gott få värma upp en av dessa mörka höstkvällar som vi har framför oss. Sevärd. Med Agnès Jaoui i huvudrollen.
3. Hidden Figures (2016). Det är Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe som är den här filmen. ÄR. Och ändå tyckte jag att Kevin Costner (som jag alltid har bedömt som en något stel och träbockig skådespelare...) gör en stabil insats också. Han är både sympatisk och rebellisk och lagom tankspridd, på något sätt. Vi pratar rymden här. Stora planer. Stora amerikanska planer. Vi pratar matematik i den högre skolan. Vi pratar siffror och ekvationer för att lösa den gäckande färden ut i rymden. Vi befinner oss i en tid när det överhuvudtaget inte är en självklarhet att en kvinna ska ha något huvud (!?!) Åtminstone inte ett huvud på skaft, om ni förstår. Och här snackar vi verkligen om smarta kvinnor. Kvinnor som förstår sig på datorer, nästan innan datorer fanns på riktigt. När datorerna fortfarande upptog gigantiska rum. Salar. Äsch. Det går inte att beskriva den här filmen på ett bra sätt, känner jag. Den måste ses. Bygger på verkliga händelser och människor. En spännande och väldigt intressant del av vår nutidshistoria. Handlar inte så mycket om matematik som jag kanske fick det att verka, handlar mycket mera om mänsklighet. Om medmänsklighet. Om fördomar och dumhet. Om saker och beteenden som man önskar att man kunde säga att vi lagt bakom oss för länge sedan. Framförallt handlar det om tre trevliga - och oerhört begåvade! - kvinnor. Förebilder. Föregångare. Tre kvinnor i vars spår det är fint att få gå en stund. Och här måste jag säga att jag godkänner den svenska översättningen, nästan gillar den faktiskt: Dolda tillgångar.

Så, sätt på en kanna kaffe till och mys på, vet ja!

<3
/helena

ps Filmen om Jimmy Scott finns på svt play ett tag till, bara så att ni vet. Missa inte den.

pps Han som spelar Sheldon (Jim Parsons) - så helt magiskt bra! - i komediserien Big Bang Theory har förresten en biroll i Hidden Figures. Kul att få se honom i en allvarlig roll.

Under lupp - Konsten

Det får självfallet aldrig bara handla om (stora) pengar.

Eller enbart handla om tycke och smak.

Konsten får inte heller godtyckligt dömas ut som flummig och svårbegriplig. Och nej, den får absolut inte bara vara tillgänglig för en så kallad elit.

Några maktgalna pampar får inte komma här i sina höga hattar och göra diktatoriskt anspråk på att de vet vad som är bäst för folket. Varken när det gäller allt annat eller konsten.

Vi får aldrig reducera konsten till enbart ögongodis. Konst måste få provocera och ställa de obekväma frågorna. Konst får aldrig reduceras till utsmyckning eller enbart handla om dekoration. Visst, naturligtvis får vi färgmatcha senaste tapettrenden med oljemålningen från slutet av 1800-talet, om vi så vill. Och visst får vi tycka att konst ska vara vacker och skön och njutbar att titta på. Men. Men vi får aldrig, aldrig blanda ihop begreppen dekoration och konst.

Konsten är större än livet. Den innefattar allt. Den är hetare än en het potatis. Och likväl väldigt ljummen ibland. Den är aktuell och tidlös, gärna samtidigt. Den är politisk och politiskt inkorrekt, gärna samtidigt. Den ska vara tillgänglig för alla, ibland. Den ska tilltala en liten skara på en avlägsen plats (Nordpolen eller så...), ibland. Den ska säga oss något, eller lämna oss helt (för)svarslösa. Den ska spänna över jordens alla hörn och kanter. Den ska vara spännande och loj. Eller bara en ploj.

Det viktigaste är att den är fri.

Vi måste akta oss för styrning och censur. Vi måste slå vakt om friheten. Yttrandefrihet. Religionsfrihet. Åsiktsfrihet. Och den fria konsten att få ta del av - och skapa! - konst som verkligen säger oss något. Tidlöst. Andlöst. Men aldrig friktionsfritt.

Lite så.

Vad tror ni? Kan det bli en ny - återkommande - genre här inne kanske? Under lupp. Lite verkstad och mycket snack, hehe, runt något mer eller mindre brännbart ämne? Ja, kanske. Vi får väl se.

:)
/helena

ps James och Winston och Ulf och Ernst. En massa karlar finns det i vår bokhylla. Fortfarande. Men lugn bara lugn, där finns faktiskt några läsvärda kvinnor också. Gerda bor ju där. Och Kerstin. Och Janet. Och många, många fler begåvade och minnesvärda kvinns. Men det är ju ett helt annat inlägg. Ett som det på något sätt känns som att jag har gjort förut? Många gånger förut.

Nåväl.

Och nej, jag har inte hittat häftmassan, än. Har bara skavt bort några gamla, torra häftmassebitar från ett och annat vykort och en och annan annan uppsatt grej här hemma. Yes!