Det är gråväder. Himlen ser ut som en antracit-färgad vägg, ungefär. En mjuk vägg. Ovanför finns stjärnorna och allt det där andra som poesin är gjord av. Vi ser dem inte just nu, men vi tror på dem. Vi tror på deras kraft. Stjärn-kraften. Vi vet att allt skulle varit så mycket tristare om de inte hade funnits. Om de inte hade blinkat till oss. Om de inte lockat vår syn i årtusende efter årtusende. Här nere på jorden pågår bokmässor och friidrotts-VM och miljövänliga aktioner och mycket annat som visar på människans obändiga vilja och förmåga att trotsa tyngdlagar och odds och väder och vind och klimatförändringar.
I köket har mannen just satt på potatiskoket till kvällens middag. Jag skriver till er, och ler lite åt bokhögen i fåtöljen. För att man inte kan göra något annat än att le åt högar som alltid är på väg någon annan stans. Och för att det är omöjligt att låta bli att le åt böcker. Det skrivna ordet kan vara människans största skatt. ÄR en av människans största skatter. En skatt att skatta sig verkligt lycklig över. Och så ler jag åt att en av mannens favoritböcker - som han har läst om fler gånger än det går att räkna - är en sci-fi som heter Eden utan Adam. Så ni förstår att jag inte kan låta bli att le, va? Han är för härlig, min man. Nu gör han visst salladen också, och något doftar ljuvligt från ugnen. Så snart måste jag sluta.
Himlen är mörkare nu, solen är på väg att gå upp någon annan stans. Och du, glöm inte att grå är en fin färg. En bra färg. En färg som talar om att allt inte bara är svart eller vitt.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar