I Limmared, igen.

Den sena kvällen var ljummen. Nej, mer än ljummen - varm. September skulle just till att börja, och vi stannade till för att fylla på batterierna inför de sista få milen hem. Vi funderade först på att stanna till vid sjön, men där var så tyst. Vi ville varken väcka folk eller fiskar. Så vi åkte en bit till. Till Limmared, igen.

Det mullrade svagt bortifrån. Himlen alldeles ovanför oss färgades ljus av alla blixtrar. Och här, precis här, låg det en kiosk när jag var liten. Idag hyser lokalen en av alla antik-/retro-/vintage- och återbruksbutiker som Limmared - och dess egen Antikrunda - numera är världsberömt för. Åtminstone världsberömt i den del av världen som vi bor i. 

 
Tänk så mycket det finns att samla på: Minnen och goda vänner och vykort och äggkoppar och gud vet vad. Samlarfolket måste väl vara det mest excentriska folk som finns, och jag borde ju veta....

En del samlar på allting, en del bara på en liten udda del bland alla världsliga ting som går att uppbringa. En del får ihop en hel samling utan att veta om det, innan skåp och byråer knakar och bågnar och säger stopp.

Andra väljer minutiöst noga. Vet precis vad de vill ha. Finsmakare. Sakernas gourmeter, liksom.

Många känner nog som jag, känner i magen när något är rätt. Ibland är det bra att tänka med magen. Den vet oftast när det är något väldigt speciellt som har hamnat i blickfånget. Något oemotståndligt. Magkänsla, kallas det visst.

Många samlar på glas. Detta sedan urminnes tider fascinerande material. Det glänser och fångar ljuset, lika bra då som nu. Vackra bruksföremål eller något mera unikt, bara att välja och vraka. Eller varför välja, förresten? Håll ögonen på allt det grönskimrande glasguldet, vetja. Och det genomskinliga. Och det blåa. Och det röda. Och...

...glöm inte att stanna till i Limmared.

:)
/helena

ps Det var ju här jag hittade "kotten"!