High 5! vintage - blåbusig växtvärk

Tänkte att vi skulle ta/dra det här med återanvändning ett extra varv här. Lite in absurdum, som man säger.

Och låta det organiska - det biologiska - den uttrycksfulla växtkraften - få löpa nästan amok över tingen.

Inget är så fint som blomspråket. Inget kan tala till en som slingrande rankor och böljande växthav. Inget.

Det skulle väl möjligtvis vara det blåvita porslinet då. Det klassiska, vackra. Eviga.

1. Rosa Ljung. Hon hette så. Hon som designat det trearmade ljusträdet. En av de första sakerna jag ropade in på auktion. För en spottstyver. Är fortfarande så himla nöjd med den. Blå och bladvänlig.
2. Vasen. Med vingar på. Nåja, något som ser ut som flaxiga glasvingar anyway. Fast egentligen är det en söndrig lampfot. Men den funkar så fint som vas. Finfint faktiskt.
3. Motivet till tallriken ritades 1911 av Josef Ekberg. Verksam som konstnär vid Gustavsbergs fabriker 1889-1945. Men min tallrik i bästa benporslinet är betydligt nyare än så. Lagom till Gustavsbergs 150-årsjubileum skedde den här nytillverkningen. Verklig vintage, med andra ord. Anno 1975.
4. De naiva, stilrena pärlhyacinterna med ursprung från Höganäs, har värmt mannen många gånger må ni tro. Muggen, som var fräsch som en nyponros när den inhandlades second hand, har fungerat som mannens temugg ett bra tag innan den blev alldeles för brun för sitt eget bästa. Brun på insidan alltså. Te-brun. Istället för att gnugga mer på insidan (te-avlagringar går annars med fördel bort med hjälp av att gnugga vanligt, lätt fuktat, bordssalt mot dem) valde vi en ny kopp till mannens frukost-te. Och den här "gamla" muggen får numera tjäna som vas. För utsidan är det ju fortfarande inget fel på, den är lika turkos nu som då. Och pärlhyacinterna blommar lika stiligt höst som vår.
5. "... och så gick han ut, flög ett litet stycke, och nu befann han sig i en nätt liten blomsterträdgård, där det doftade av rosor och lavendel. 'Är här inte vackert?' sade en av de små nyckelpigorna, som flög omkring med svarta prickar på de röda sköldvingarna. 'Vad här luktar gott och vad här är vackert!' 'Jag är van vid bättre', sade tordyveln. 'Kallar ni detta vackert? Här finns ju inte ens en gödselhög.' Och så gick han vidare, in i skuggan av en stor lövkoja. På denna kröp en kålmask. 'Vad världen ändå är härlig', sade kålmasken, 'solen är så varm! Allting är så glädjande! Och när jag en gång somnar in och dör, som de kallar det, så vaknar jag upp och är en fjäril.' ' Inbilla dig det du', sade tordyveln. ..."

H. C. står det på de blåa bokryggarna. Lövprydda omslag till fantastiska fantasier inuti. Initialerna är mina, liksom den store danske författaren Andersens. Förpliktigande värre? Nej då, bara kul. Man ska ju alltid sikta mot stjärnorna, sägs det. Och att nå trädtopparna är inget att förakta. Tänk på det kids. Trädtopparna kan faktiskt vara the shit, som man säger.

<3
/helena

ps Och blåbärsriset är också lika fint nu som då. Minns ni när det plockades? Lika fint, som sagt. Bara något torrare. Återanvändning in absurdum var det ju!