På vägen hem - via Villastan - passerade vi, som så många gånger förut, det lilla galleriet. Där fick vi en skymt av en välkänd häst längst in. En häst signerad den mångsidige Shai Dahan. Framtill tornade ett par torson (heter torso så i plural?) upp sig. Alltså ett par färgglada kroppsmålningar av Marina Blomdahl.
Tidigare under eftermiddagen, närmre centrum, var det fortfarande några som fotograferade stadens mest omtalade skulpturer. Någon förundrades över Sean Henrys Catafalque utanför högskolan, och jag höll mig diskret ur vägen så att den praktfulla pjäsens alla vinklar skulle komma med på bild.
Och i second handaffären med välgörenhetsförtecken hittade vi Jason Diakité - strax bredvid skon som jag berättade om häromdan. Och mannens pin-samling utökades med ett flygplan och en gås. A.k.a. en miljöbov och en något mer klimatsmart flygare...
I den vackra parken mötte jag en trevlig dam. Eller mötte och mötte, jag frågade henne om hon kände till kvinnan som den gröna backen är döpt efter. Och det gjorde hon. Hon var tydligen läkare. En lokal karaktär. Någon man kände igen. I sin långa kappa cyklade hon fram. På sin tid cyklade om fram där, med plagget fladdrande bakom sig, kan man tänka. Säkert svischade hon ner för backen, som idag bär hennes namn.
Förresten, det är verkligen något jag kan rekommendera, att LIVE-googla, som jag kallar det. Haffa någon i närheten som ser kunnig, belevad och trevlig ut - och fråga. Fråga och ni skall få svar. Ibland hittar man någon som är en veritabel verbal guldgruva att ösa ur. Som kan och vet och tycker om att berätta och delge. Ett kul sätt att få reda på något, tycker jag.
Sedan fotade jag skylten som känns som att den alltid har funnits där. Hela tiden jag har bott här har den funnits. Och nu kommer den kanske inte att sitta där så länge till. Gillar att föreviga det som förändras. Gillar att bevara för eftervärlden. Jag bevarar min lilla del för eftervärlden, så bevarar du din lilla del - deal?
Det var lite om förra helgen det. Den kommande helgen ska vi nog läsa ut En droppe midnatt. Och lyssna lite mera på Jimmy Scott.
Hör bara, hans självlysande version av Nothing compares 2 U kan ta en bortom alla ord och in i alla känslor.
<3
/helena
ps Egentligen känner jag mig lite för arg för att skriva det här. Lite för upprörd. Läste just en notis om att man funderar på att skrota historieundervisningen från antiken och fram till 1700-talet ungefär. Va?!?!! Som om det aldrig hade hänt då, eller? Bye, bye Leonardo och Michelangelo och alla andra som har påverkat vår samtid mer än vi kan förstå. Dessa föregångare inom vetenskap och konst. Helt otroligt.
För att inte tala om antiken, som är vaggan till så mycket i den moderna civilisationen. Allvarligt talat, om undervisningen i grundskolan ska börja först i relativt modern tid, kan man ju helt och hållet slopa ordet historia i närheten av undervisningen.
Allvarligt talat, hur ska våra unga, den uppväxande generationen, kunna göra något bra framåt om de inte får känna förankringen bakåt? Hur ska man kunna förstå vad som händer, om man inte vet vad som har hänt?
Rotllöshet är aldrig någon bra grund att stå på, inte för någon. För ett samhälle, som vill bygga nya broar mellan sina gamla - och många gånger förlegade - ideal och en ny gemensam framtid där alla ska känna sig delaktiga och välkomna, kan det rent utav vara katastrofalt, tänker jag.
Suck. Tur att det bara är ett förslag än så länge, vi får hoppas att det stannar där - på förslagsstadiet.
Nu, lite mer Jimmy Scott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar