Här hemma - mysfaktorer

Roger har tagit polon på igen, och så har även jag.

De tjocka sockarna sitter som de ska. Stearinljusen är redo. Rutiga höstrutiner. Inrutade på ett bra och bekvämt sätt.

Och från alla skärmar strålar värmande stjärnglans ut. För vad är mysigare än att krypa upp i soffan med bästa vännen, något kaneldoftande till kaffet, och en bra film?

Så, det här är inget annat än ett filmtips. Flera faktiskt. Tre bra filmer. Feelgood på tre olika sätt, kan vi säga.

1. Filmen om lille, store Jimmy Scott fick mig att gråta. Nästan storböla. För här snackar vi känsloladdat. En dokumentär om en röst med överjordiska dimensioner. Jag grät, för att det var så laddat vackert, förstås. Men också för att det finns - och har funnits - så många fantastiska människor därute som man inte känner till - och aldrig kommer att känna till. Jag kände en sådan djup tacksamhet efter att ha sett - och hört! - den här filmen. För att jag fick ynnesten att höra. För att jag fick ta en liten, liten del av en stor sångkonstnärs liv. Se I Go Back Home: Jimmy Scott (2016). Om och med Jimmy Scott.
2. 50 vårar. Smaka på den urusla titeln. En urusel svensk översättning av franskans original Aurore. Eller den mera positivt laddade, och mera passande, engelska titeln I Got Life! (2017). Fast jag fattar faktiskt inte varför en titel inte bara kan få vara ett kvinnonamn. Om det är det - hon, henne - som det handlar om, menar jag. Vad är problemet liksom? Jaja. Anyway. En ganska puttrig film. Typiskt fransk. Jag fastnar - förstås - för den sköna inredningen i Aurores lilla hus. Bland blommiga lampskärmar och tända ljusslingor bor hon med sin yngsta dotter. Skild. Och på väg att bli mormor. På jobbet trakasserar den nye, unge chefen Aurore och hennes kvinnliga arbetskamrater. Vallningar har hon. Mängder av vallningar. Svetten lackar och pärlar och skvätter. Haha. Nej, men nästan. En lättviktare till film. Inget som stannar kvar mer än en kvart efter att man sett den. Men man blir glad av den. Den kan gott få värma upp en av dessa mörka höstkvällar som vi har framför oss. Sevärd. Med Agnès Jaoui i huvudrollen.
3. Hidden Figures (2016). Det är Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe som är den här filmen. ÄR. Och ändå tyckte jag att Kevin Costner (som jag alltid har bedömt som en något stel och träbockig skådespelare...) gör en stabil insats också. Han är både sympatisk och rebellisk och lagom tankspridd, på något sätt. Vi pratar rymden här. Stora planer. Stora amerikanska planer. Vi pratar matematik i den högre skolan. Vi pratar siffror och ekvationer för att lösa den gäckande färden ut i rymden. Vi befinner oss i en tid när det överhuvudtaget inte är en självklarhet att en kvinna ska ha något huvud (!?!) Åtminstone inte ett huvud på skaft, om ni förstår. Och här snackar vi verkligen om smarta kvinnor. Kvinnor som förstår sig på datorer, nästan innan datorer fanns på riktigt. När datorerna fortfarande upptog gigantiska rum. Salar. Äsch. Det går inte att beskriva den här filmen på ett bra sätt, känner jag. Den måste ses. Bygger på verkliga händelser och människor. En spännande och väldigt intressant del av vår nutidshistoria. Handlar inte så mycket om matematik som jag kanske fick det att verka, handlar mycket mera om mänsklighet. Om medmänsklighet. Om fördomar och dumhet. Om saker och beteenden som man önskar att man kunde säga att vi lagt bakom oss för länge sedan. Framförallt handlar det om tre trevliga - och oerhört begåvade! - kvinnor. Förebilder. Föregångare. Tre kvinnor i vars spår det är fint att få gå en stund. Och här måste jag säga att jag godkänner den svenska översättningen, nästan gillar den faktiskt: Dolda tillgångar.

Så, sätt på en kanna kaffe till och mys på, vet ja!

<3
/helena

ps Filmen om Jimmy Scott finns på svt play ett tag till, bara så att ni vet. Missa inte den.

pps Han som spelar Sheldon (Jim Parsons) - så helt magiskt bra! - i komediserien Big Bang Theory har förresten en biroll i Hidden Figures. Kul att få se honom i en allvarlig roll.