Konsten - naturens, djurens, min och Pukebergs

Hej mina vänner. Här kommer ett mustigt, mastigt inlägg lastat med kludd, kladd, vintage i vårtider och lite annat skoj. Drygt tjugo foton kommer lastat här strax då. Vi börjar med blommor. Och bin. Jo då. De kommer strax.

Eller bin och bin, det är väl snarare en humla som vinglar fram bland hästhovar och annat vårblygt blomstrande.

Till kaffet tog jag fram en vän. Alltså, ni ser den kanske? En riktig, äkta, fast oäkta, vårvän. Med piggar på.

Nej, inte den där, det är ju bara en gammal kratta. Och ett skuttigt påskgodis, som var alldeles för sött för att bara ätas upp.

Annars är alla påskägg och annat påskigt pynt bortplockat nu, och ersatt av en del annat. Som den här vintage-grejen, ni vet. Med en orange kula på.

Närbild. Lite suddig, men närbild. Minns ni inte den här? Jo. En sak som passar när nästa månad börjar lida mot sitt slut. En pryl med verkligt kvinnliga förtecken. Fast ändå inte. För den här grejen gör ju faktiskt att pappan också kan amma liksom. Bröstpump, säger man väl idag. Mjölksugare, står det på den klassiska förpackningen som också finns kvar. Hittade hela härligheten i Röda Korsets second hand en gång i tiden.

Älskar den här typen av ting. Tingen som berättar något om människorna och sakerna som de - vi - behövde. Behöver. Mors dag är i antågande. Därför får den här ömtåliga, roliga, viktiga, tingesten ligga framme och pryda sin plats hela maj, tänkte jag.

Ledarhundens dag då? Jo då, den har just varit. Men jag tänker att det väl borde vara det varje dag? För att de gör ett sådant bra jobb. Vovvarna. Människans bästa vän. Ledarhundens dag inspirerade mig till detta stordåd. Haha.

Fast det här kanske snarare är en ledig hund? Häpp!

Dessa ljusa dagar, de fångar varenda färgton bland djuren jag målar (och en del annat förstås, men många djur blir det). Ändå tänker jag mig att jag ska börja experimentera mer med gråskalan. Bland målarfärgerna. Inget kan som grått få allt att framträda tydligt. Inte bara grått, kallar jag en av mina bilder. Bara för att det bor så mycket intressant mellan färgraderna. Vi får väl se vad det blir av det. Kanske inte ens en tumme? Älskar färg!

Det skulle bli en björn, men jag tycker det ser ut mer som en...

...snäll varg. Vad tycker ni?

I köket fladdrar de glada fjärilarna vidare i sin sommardans, även om det blåser kyliga vindar runt knutarna.

Under den glassigt genomskinliga kupan väntar mer somriga saker. Strandens vackraste smågodis.

Försökte mig på att måla en säl också. Blev väl ganska bra där den dyker upp. Lite stor mustasch kanske? Är det en valross?

På tal om valross... Höhö. Fixade till ett skärp av det överblivna axelbandet till den gamla, sneda basen som numera är bord och hängare - och skärp då. Tycker om det jeansiga. Och lite nitar på det. Lite. Lite rockigt.

Fäste bara de två sidorna med lite lämpligt vintage-snöre. Bra grej. På lagom tjock tjej. Tant. Tant. Tant. Älskar ju både att vara det - och ordet i sig. TANT. Fler tanter åt folket!

Bäst är ju att lämna dem kvar i där ute, förstås. Men när backen lockar på en full av lysande sippor, då är det svårt att motstå att ta med sig en handfull hem. Alltid står de någon dag, eller två. Måste bara komma ihåg att fylla på vatten, igen, sen.

Den här ser lite olycklig ut. Visst har jag fångat oron ett djur kan känna i närheten av människans strålkastare?

Ja, det ser ut som en åsna. Men det är det inte. Det är ett rådjur som oroligt undrar när den där bilen ska vara färdig med att köra förbi dess skogsglänta. Vänta, vänta, tänker det.

Tryggt under glaskupan får sommarens attribut allt snällt vänta, ett tag till.

På köksbordet har Pukebergs finaste brevpress kommit fram. Det måste väl bara vara den finaste? Tusen blommor och allt vad de heter, och kallas, brevpressarna - med aldrig har vi väl skådat en gulligare än igelkotten i glas? Pressglas. Stickig, rund och go och underbar!

Ni lämnar väl en prasslig lövhög eller två till igelkottarna? Och låter humlorna hitta rätt bland snår och vårsådd.

Det var det. Nu ska jag bara svara på en fråga jag fick också. Någon undrade om jag har tystnat. Nej, är det enkla svaret. Jag har absolut inte tystnat. Men ibland räcker inte ord till, ibland måste man ta i med de mjuka hårdhandskarna och måla sig fram till tillvarons kärna. 

Det är inte det att jag har tystnat, absolut inte, det är bara det att det finns alldeles för mycket att säga om alldeles för mycket - hela tiden. Därför delar jag mina målningar här och nu. De säger en del om en del, allt det andra ska jag skriva om en vacker dag. Förmodligen i en längre text, kanske hamnar den här, kanske inte. Det är ju inte så att jag inte skriver, bara för att jag väljer bort att göra det här inne. Det finns mycket att säga - och skriva. Alltid.

Har hittat en rubrik till orden. Ibland är det allt som behövs för att komma igång. En rubrik som är mångtydig nog. Kanske räcker det till en hel liten roman? Eller åtminstone till en novell. Får se vilken kväll - eller dag - jag sätter mig ner och börjar skriva på tema: Världen är komplicerad, människor är enkla. Eller om det var tvärtom.

Fotoprojektet om barnen och krigen då? Jo, det går framåt. Har hunnit få fram sju bildserier vid det här laget. Kanske får det räcka så? Ska sätta mig ner och fundera över det snart, och redigera fram de slutbilder som ska bilda en slags enhet, även om de sinsemellan är olika. Men det finns mycket blod där. Blod som vuxna har på sina händer. Barnens blod. På minerad mark går de - bokstavligen. Barnen, i de vuxnas vårdslösa fotspår.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Att det finns vuxna människor som mobbar barn - är det något vi alls kan acceptera? Nej. Nej. Nej och åter nej. Läser om vältaliga elvaåringen Murhaf, som så många andra. Hans framgångssaga med majblommorna, ni vet. Härligt att se att tusentals sätter ner foten mot andra vuxnas korkade tillkortakommanden. 

Heja Murhaf - och alla andra barn som säljer majblommor! och därmed bidrar till att fler och fler barn får det bättre.

Han vill köpa sig ett uppehållstillstånd, såg ni det? Det är så man kan böla ögonen ur sig för mindre. Tänk att leva i den osäkerheten? Att inte veta om man får stanna i det land man börjat lära känna och kalla sitt eget? Det måste vara fruktansvärt. Frustrerande. Och ändå ägnar han sin tid åt att tänka på andra barns välgång, genom sin viktiga insats som majblommeförsäljare.

Hos majblomman.se kan vi köpa den mest behjärtansvärda vårblomman av alla. Eller bara skänka en valfri slant.

Eller varför inte köpa ett konstverk av Astrid Sylwan till förmån för majblomman, om du är lite mer stadd vid kassa, vill säga. Om du känner att du behöver något fint på väggen - och vill se till att varenda unge har det bra. Win Win, som vi säger.

Nybakt

En alldeles nybakad text, till dig, bara dig. (Även om ett par andra säkert tjuvläser den också. Det får de.)

Du hade säkert föredragit mammas kokostoppar, tänker jag medan måsarna skriar. Eller de intrikata schackrutorna, de jag som liten aldrig kunde sluta att beundra. Spritsarna, mmm, så oansenliga och ändå mest smakrika av alla. Med smörrika bullar till. Kaffe, nybryggt med Melitta-hållaren i högsta hugg. Mandelmusslor. Sylt och grädde.

Läste om ägg igår. Om ett digitalt ägg. Jo då. Och tänker på att du åtminstone slipper den här galna världen nu.

Gungan rör sig i ögonvrån när jag skriver mina tankar på insidan av huvudet. Skriver långt och länge. Börjar om. Stryker och lägger till. Bollar studsar och jag läser om IFK Värnamo, som startade sin verksamhet redan 1912. De sysslade med annan sport också. Tar del av den gången när de skulle åka tåg för att tävla en bit bort i Småland. Hur det visade sig att de fick ta med egen stav. Av bambu. Men den fick inte rum i kupén, de fick hålla den utanför fönstren, hela vägen.

Ser ut att bli en varm och solig dag till. Precis som igår, någon tror att det är sommar, bara ben och korta ärmar skvallrar om det.

- Titta, en citronis! Det var mannen som utropade det häromdagen, när vi kom med blommor i hand och tillförsikt i blick. Citronfjärilen fladdrade lyckligt fram över vårens första glada, gröna ryck. I vår egen rufsiga täppa sjunger rödhaken och den där blå som jag aldrig minns namnet på, nej inte en blåmes, en större, gick förbi. En stor och klumpig duva irrar förvirrat in i en för liten vrå för dess kropp, men den verkar klara sig bra.

Tänker på orden, på sådana ord som fåglar säkert aldrig tänkt på. Ord vi människor tvingas läsa jämt och ständigt. Resurssvaga, det är det nya nu. Utsatta räckte tydligen inte. Resurssvaga är kanske finare? Hm. Fåglarna fnyser, de vet att inga människor är det. Varken det ena eller det andra. Något inom mig gråter åt ett språkbruk som vanvårdar och manglar sönder all medmänsklighet och solidaritet. 

Men sedan ser jag ambulansen som ska skickas fullutrustad till Ukraina. Jag ser vidare hon som aldrig ger upp. Hon som ständigt tänker - och agerar - med krigens offer i hjärtat. Då gråter jag ännu mer, av glädje, beundran och kärlek.

När vi spelade scrabble senast fick jag dispens, fick lägga ordet Göran, som inte räknas som ett ord i spelets regler. Men ordet Göran låg där bland mina bokstavsbrickor och ville bli lagt. Så det fick lägga sig där, nära en ros.

Paradisbuskarna, de brukade bli överdådiga i början på sommaren. Minns du? Hur jag lyfte deras frodiga rosa grenar från marken, så att du kom åt att klippa gräset under dem? Och hängbjörken sen. Långa, slängiga grenar med vemod sveper förbi i mitt inre. Nyser lite, när ett björkhänge kommer nära nära intill mitt väldoftande sinnelag.

Grannbarnen stojar på vårt tak medan bäcken jag lekte vid som barn fortfarande porlar lika ömt inombords. Två ljus är tända på vårt bord. Ett för dig, kära pappa, och ett för din lillasyster. Hoppas ni känner varandras närvaro på något sätt, där ni är nu.

På ett annat foto skrattar du med hela dig, ansiktet fyllt av lödder. Du ska säkert raka dig strax. Och jag höjer kameran mitt i allt det löddriga, skrattiga och vardagliga. Väggarna bakom dig är lysande orange. En stark tidsmarkör som jag fortfarande är svag för.

På det tredje fotot städar du i hallen. Dammsugaren är på. Alla skorna, för alla utflykterna vi gjorde, står redo och uppradade.

Du har en luftig skjorta på dig, uppvikta ärmar. Blicken stadigt fäst mot marken. Myllan, jorden. Handjagarens handtag i dina starka händer. Gräsklipparen som inte förde oljud - och gav motion. Ser mig själv i något högt träd ovanför ditt huvud, där jag klättrade och satt och njöt av utsikten. Utsikten över en barndom full av mulliga trädgårdsland med sallad, dill, persilja, rosenskära och ringblommor. 

Jordmån. Visst är det ett vackert ord? Mån om jorden. Det växte potatis där också, i vår trädgård. Mamma kupade och vårdade och kokte och satte fram på bordet. Du älskade potatis. Och mammas kokostoppar.

Och vi älskar dig.

/din dotter

ps Ägget, det digitala, kunde tydligen sjunga. Men vad hjälper det. För dig vill vi sjunga analogt. Länge och väl. Elvis och de andra skönsjungande kungarna. Och något som du kunde skratta högt åt. Kanske åt Tage. Och kanske åt Hasse. Förmodligen åt Povel. Sedan Berghagen. En kväll i juni, du älskade sommaren. Något med Taube såklart. Något om det som var - är - skimrande.

Tid som kommer, tid som gick

Det här är mest en dikt jag vill skriva. Det känner jag långt ner i tårna. Det känner jag när solen strax utanför skrivbordet lägger till och drar ifrån. Ljusår av liv och drömmar. Lägger till. Ankrar. Till oss alla, från oss alla, till oss alla. Drömmarna går. Kommer tillbaks. Ändrar skepnad. Bildar öar av egna liv. Det här blir en dikt med ganska många bilder till. Mina foton förstås. Men också era inre bilder, hoppas jag, de ni skapar själva. De som bara är ni. Du. Dina drömmar. 

En grotta. Ett öga. Ett nav. En tunnel. Jag sätter inga frågetecken efter, för allt kan vara sant, och inget. En fråga.

I köket står stolen han satt på, den lilla pappan. Och jag, den lilla dottern. Idag ska den förvandlas till något annat. En del av tankarna runt barnen som ständigt lever i krigens skugga. Den lilla pappan var privilegierad. Och den lilla dottern. Många som bor där freden råder inser aldrig vilken tur de haft. Det gör jag, varje dag.

Kan sandpapper ingå i en dikt? Ja, i min. Sandpappret ska utplåna och låna oss sin grova sida en stund. Sedan ska allt byggas upp igen, precis som allt raseras på ett helt onödigt sätt där krigsmaskinerna drar fram. Själen. Tänk bara på hur mycket själarna måste byggas upp sen. Varje barn som inte får vara barn är på något sätt en förlorad själ. Som vi måste försöka bygga upp.

Det är på något sätt lite blubb-klubb över det här. Kan en dikt alls innehålla ordet blubb-klubb? Ja, tydligen. Kommer ni ihåg mannens och min lilla kreativa klubb? Och devisen: Gör det, bara gör det, särskilt när du inte alls har tid att göra det. Så känner jag med den här dikten. Jag har inte alls tid med den - alltså måste den skrivas. Och ni måste lyssna. Fast bara "måste". Om ni alls har tid, vill säga. Påsken får vara kvar ett tag till, för att den vill.

På tal om det; har kommit på att en utgallrad, bortglömt tallkvist visst kan vara de vackraste - och mest naturliga - fjädrar som finns. Precis som små fjädervippor är de. Gröna på riktigt. Och händerna doftar kåda så lång tid efter att de lojt tämjt, och lämpligt beskurit, stjälken. Så länge efteråt att du lätt undrar om metamorfosen till träd äntligen är på väg.

Bekvämlighetsflagg. Har du hört talas om det? Om inte - läs på. Cynism. Miljöförstöring i kölvattnet. Utsläpp vid rengöring av tankar. Och mina klimattankar böljar lika högt som vågorna på flaggan jag målade inspirerad av - och arg över - att något sådant fortfarande får finnas. Även i vår del av världen. 

Även i vårt land finns det de som flaggar flaskt och köper sig alibi för att slippa ansvar. När jag pluggade på lite hamnade jag i en riksdagsmotion från dåtiden. 80-talet. Något som Lars Werner skrev på sin tid. När det fanns något som förkortades VPK, om någon minns. Och dikten vill nypa mig i 2020-talsskinnet och fråga om något någonsin tar mer än två steg framåt och ett steg tillbaks?

Är det en strid han utkämpar? Med en kvist som höjt svärd? Eller leker den lille bara med en blodig boll? En framtid vill han ha. Och hon. Alla de små. Men kommer dikten att hinna skapa en sådan åt dem? Kommer vi vuxna hinna röja upp det generationer har förstört genom sina industriella framsteg? Framsteg som känns svåra att gå i nu. Stora och svåra att greppa med fotsulorna. Sega steg att röra sig i. Kvicksand och olja på vågorna, samtidigt.

I boken vi läser tar vi stora kliv däremot. Vi stormar fram i vår nya högläsningsbok - Brick Lane av Monica Ali. Varje ledig stund, utom när vi ser ett par halvbra filmer, läser vi med tillförsikt en författare som kan fängsla med hjälp av vardagens stora och små händelser. Över hundra höglästa sidor, snart etthundrafemtio. Stora läskliv.

Bra grej. Läsa högt. Hitta någon att göra det för, tillsammans med, om du inte redan har det. Sedan läser jag barnbok också, gillar att hålla mig vetande om dagens skrivande för framtidens människor. Sedan. Sedan. Sedan. Sorry, älskar verkligen det ordet. Sedan ska någon ärva boken vidare. Någon liten storartad person, eller kanske en hel klass. Sedan. Snart.

Vi stökar undan ögat. Tunneln. Navet. För att spela scrabble. Jag lägger ett helt tjog ägg, fastän påsken inte är här längre, eller kanske just därför. Sedan förvandlar jag en katt till en yrkesmänniska. Jomenvisst. Murre, som katten kan kallas, förvandlas till en sotarmurre, som skorstensfejaren kan heta. Så kan det gå. Glöm inte att visa era barn skönheten - och magin - i orden och bokstäverna. Med många bokstäver i bagaget kan man gå långt.

Vi sätter upp lite mer tur på väggen, känns som att världen behöver det. Världens barn framförallt. Dikten kräver mer än bara tur, tänker jag när jag läser om de som vågar protestera trots att det leder till fängelsestraff. Orädda människor. Sanningssägare. De som vågar kalla krig för krig. 

Det är dem vi behöver. Det är dem konflikternas barn behöver. Vuxna som inte är konflikträdda nog att gömma sig bakom vapen. Vuxna som kan tala för barnens sak - och framtid. 

Dikten kräver eldupphör. Dikten kräver sin vikt i guld. Guld som i gröna, levande skogar. Dikten kräver vuxna. Sådana som lär sig utkämpa sina krig med hjälpa av vita alerta duvvingar och miljövänligt papper. Dikten kräver kompromisser. Men framförallt kräver den kompromisslöshet när det gäller att sätta klimatet överst på agendan.

Den här veckan ska jag också ta mig tid att bläddra lite mer bland den lilla stadens gator. En stad där min pappa och hans syster växte upp. 

Det var det. Dikten är slut här. Men den börjar alltid om. Någonstans. Ibland. Anyway. I dig.

/helena

ps Sköt om er. Och kram.

Sedan senast - sol på nos & tända ljus

När jag tittar på mitt nästa foto och det här, kommer jag på det passande namnet - sten ute, sten inne. Men nu är ju redan rubriken satt, den får duga. Hej på er förresten. Ett litet snabbt inhopp mellan penseldragen här från mig. En solig påsk förlöpte med väldigt mycket ridsport på natt-teven och ganska mycket fotografering dagtid.

En av alla dessa små platser som mest bara passeras från punkt A till punkt B. Men här ska ni se - vi stannande! Fick höra talas om att det här, vid den lilla kyrkobyggnadens plats en gång, nu mest en gräsklädd ruin, skulle finnas en perfekt plats för mig att fota på. Och så var det. Verkligen. Som det passade mitt pågående fotoarbete med tema krig och flykt och asylrätt. En dag kanske ni får ta del av det. Hoppas det. Kanske bjuder jag till och med på någon bild här inne. Vet inte hur mycket jag får lämna ut ännu. Vi får väl se vart det tar vägen.

Med barnens omedelbara utsatthet i mesta fokus. Barnen som mördas i de vuxnas krig. Det hamnar mycket rött på mina bilder nu. Blodfärgat. Men här i påsk-solen kändes mitt fotande - trots dess mycket allvarliga tanke - påfallande idylliskt. 

Solen kan ha den kraften. Och tur är väl det, för ibland är det skönt att frikoppla tankarna på bildernas budskap. Men jag känner ända in i innersta hjärtkammaren hur viktigt det här är. Att låta mina foton/bilder uttrycka det vi alla ständigt har på våra näthinnor: krigets fasor. Barnens röster klingar i mitt inre. De som kämpar för sin överlevnad när larmen ljuder. De som mördas och mördas och skadas och stympas och traumatiseras i världens alla hörn fyllda av krig och konflikter.

Med ett träd som fond och sällskap, liknande en omfamnande matriark, åt vi vår medhavda fika. En smått absurd känsla, som sagt - att fika i solen och försöka fota ur krigsbarnens synvinkel. Men så är ju en gång för alla livet. Absurt. Upp och ner. Fyllt av vårsol. Och krig.

Sedan åkte vi hem i vår gamla skorv. Haha, nej, ni har rätt, riktigt såå här gammal och välanvänd är inte vår lilla fina bil. Men den här sköna rostiga är ju så himla fotogenisk!

Brick Lane. Av Monica Ali. I snart tjugo år har den här tegelstenen till pocket bott här hemma utan att ha blivit ordentligt läst. Nu ska det ske. Det här är mannens och min nya gemensamma högläsningsbok. Det börjar mycket lovande. Vilket språk! Vilken känsla för skrivandets rytm. Humor och allvar. Precis som en bok ska börja - så att man inte kan vänta till nästa gång man hinner vända blad efter blad efter blad. 

Förra boken vi läste var trist. Alltså trist skriven. Oengagerande. Livlös. Med otrovärdiga karaktärer. Vad den heter? Nej, det vill jag inte säga. Vill inte prata om det faktum att man kan vara hyllad Augustprisvinnare och ändå skriva så pass platt. Visst fanns det lärdomar där bland alla stjärnorna - men om det inte gjuts äkta liv i bokens karaktärer hjälper ju knappast det.

Så mycket kan jag säga att det inte var Stina Stoor. Har inte läst hennes hyllade debutroman, men jag såg en bra dokumentär om henne däremot. Kanske finns den fortfarande kvar på svt play? Kommer inte ihåg vad den heter, men sök på Stoor, vet ja.

Visst är det härligt, och påtagligt befriande, med människor som vägrar bli som folk (är mest)?

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Nej, nu ska jag ta en snabb kopp kaffe tillsammans med min härliga man. Sedan måla vidare. Såg en gullig sak som jag vill försöka fånga på något sätt. På mitt sätt. På mitt eget lilla vis. Det var någon med blå mössa. Och en boll.

Fötter, hjärnor och en fråga om kalhyggen

Hej på er. Hoppas allt är väl? Fötterna upp och huvudet ner? Och jo då, det här är ett Sedan senast-inlägg, men det tog så mycket utrymme med den rubriken, eftersom jag nödvändigtvis ville ha in en lång fråga om kalhyggen där också.

Här har rensats upp bland alla dammiga CD:s. Jo då. Mannen trodde inte att han skulle kunna skiljas från en enda av sina fyrkantiga små älsklingar, men jo då, det gick. Fast de allra flesta är förstås kvar. Det kommer nog dröja ett tag till, ett bra tag till, innan vi blir så moderna att vi bara lyssnar digitalt. Det är någonting med att plocka med saker fysiskt. Lägga den glänsande undersidan på plats, låta lasern göra sitt och högtalarna ta vid.

Men jag tycker det är underbart att det inte behöver produceras så mycket fysiskt material idag. På det sättet hejar jag verkligen på lyssnandets utveckling. Vi måste sluta producera så mycket nytt, rent materiellt, på alla plan. Även konsten måste ta sin del av ansvaret här, tycker jag.

Det är när jag plockar i den där lockande bokhögen igen, som jag tänker det: Tänk om det är jag, bara jag, som är upphovet till avskogningen? Hur många sprillans nya - och alldeles för tjocka - böcker köpte jag egentligen där ett tag - i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet? Jösses. Såå onödigt. Men men, gjort är gjort. Och nu måste vi gå vidare.

Det går alltid att bättra sig. Vem som helst kan bättra sig. Numera köper jag väldigt sällan några nya böcker. Köper nästan allt second hand. Men det där vet ni ju redan. Vad jag vill ha sagt? Bara att det alltid går att bättra sig. Alla kan bättra sig. Tänk efter nästa gång innan du köper något nytt. Behöver jag verkligen det här? Kan jag återbruka något jag redan har istället? Eller köpa något som redan finns där ute? Något som inte är nytt.

Nåväl. Nog om det (för den här gången...). Kanske kommer jag få tid att lägga upp fötterna en stund i helgen, och läsa lite i alla de där böckerna, innan jag lämnar in en del av de som fortfarande känns innehållsmässigt fräscha till någon av stadens flitiga second hand-butiker. En del böcker måste man ju lämna till återvinningen, så är det ju bara, alla ord överlever inte tidens tand, även om mycket i just den här högen är tidlöst och evigt sant.

Har faktiskt bokmärkt några väl valda stycken i varje bok, som jag vill dela med mannen. Läsa om drontens öde för honom, bland annat. Ett av alla djur som råkat ut för människans obönhörliga framfart och skövlande.

Men, men vi skulle ju inte köpa några ägg den här påsken. Skrev ju det, faktiskt så sent som i förra texten här inne. Haha! Gick ni på den lätte? Det här är ju inga nyvärpta ägg. Det här är bara den nykläckta idén att plocka fram konst-äggen vi tecknade och målade fram förra påsken. Och nej, de har inte börjat lukta illa. Kokade dem så länge att de blev lätta och nästan innehållslösa. De ska ju ändå aldrig ätas, bara fortsätta att vara skådebröd.

Lollo! Bästa bästa. En gudomlig sångröst. Längtar efter att lyssna på rösterna vi älskat länge länge. Kanske kommer tiden att räcka till det också, om jag bara läser några korta stycken ur var och en av de tjocka böckerna? Tillhör ju inte de som tycker om att ha musik i bakgrunden. Antingen lyssnar du på musik, eller så gör du något annat. Eller jag borde förstås skriva jag, inte du, du gör förstås precis som du vill. Kanske är bakgrundsmusik det bästa du vet här i världen.

Use your brain. Borde inte alla musik-album heta så? Jag tycker det. Eller nä. Men så här: För att det lätt framstår som att att världens konflikter är så huvudlösa. Som att hjärnan bara är bortkopplad. Hjärnan borde alltid vara på, även om vi måste få vila den då och då. Med bra musik till exempel.

Tomma farkoster. 

Trädgårdssnäckorna har lämnat det här vackra efter sig. Och även om jag vet att någon annan liten larv eller djur-parvel av något slag, kan flytta in där istället, kan jag inte låta bli att plocka in dem. För att de är så himla vackra! Ingen kan skapa som naturen själv, far det genom mitt huvud när handen lätt lätt drar över det snirkliga, runda mönstret. Inte gud. Inte människan. Bara evolutionen och årtusendena i samklang, tänker jag högt och vill gråta lite över klimatförändringarnas obönhörlighet. Men det gör jag inte. Jag läser lite mer istället. Och kramar en nära vän länge och innerligt.

Nej, hör ni, mina vänner - Vad säger ni? Ska vi inte ta och sätta på lite bra vintage-musik? Lägga öronsnäckan mot basgången och gå och sätta på oss vår bästa fjäderboa. En miljövänlig en. En gammal återbrukad sak. Helt i min smak. Och i din, hoppas jag. 

Med det vill jag och mannen önska er en bra påsk. Antingen ni ska fira den på något speciellt sätt eller inte alls. Vi hoppas ni får en harmonisk långhelg i vilket fall. Fylld av något meningsfullt och intressant. Eller bara något väldigt avkopplande. En stund i solen.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps En prenumeration och en rolig historia. Det är vad jag bjuder på i detta ps. Alltså prenumerationen på ett blommande tidningsmagasin är min. Det är den som får mig att fundera över skogsavverkningen igen, som om den var min personliga agenda. Den är en present, en gåva - prenumerationen alltså. Ändå kan jag inte låta bli att ha dåligt samvete över skövlingen. Som om jag var upphovet till alla kalhyggen på egen hand.

Tur att den yngre generationen verkar så mycket klokare än vi, evolutionen har gjort sitt på ett bra sätt där. De måste vara så mycket klokare, om de ska klara alla utmaningar jorden står inför i framtiden. Den framtid som vi vet är här, redan nu.

På tal om barn. Här kommer det roliga. En sann berättelse. Överhörd av mannen på ett av hans jobb. På fritids. Det handlar nog om sjuåringar här. Eller åttaåringar. Eller så. Ska försöka återge ungefär vad de här två små storartade sa, samtidigt som de satt och ritade:

- Men, det är ju ingen som vet hur gud ser ut. (Sa den ena till den andra samtidigt som hen sneglade på det kompisen försökte avbilda.)

- Jo, jag vet. För jag har googlat.