UHV. Ni vet vems initialer det är. En idol. En spännande kvinna och konstnär. En påsk fick jag det här ägget av mannen. Med ett typiskt Ulrica-motiv på. På ett vanligt plåt-ägg bara. Köpt på ICA eller nåt. Med godis i. Nu är godiset slut sedan många år, men ägget bara fortsätter att pryda sin plats de påskar det får komma fram. I år fick det det, som ni ser.
Här ser ni ett utsnitt av ett av mina egna senaste alster. Färgen hade inte ens torkat här. Härmar jag Ulrica? Nej, jag härmar aldrig någon. Men precis som man måste läsa en massa när man vill bli bättre på att skriva, måste man lära sig färgens väg och handens rörelse genom att bearbeta andras bilder. Det är visserligen något jag gjort hela livet. Liksom tittat och tittat och tittat på konst och konstfärdigheter av alla de slag, dag efter dag. Kanske därför det känns som att jag är på väg att komma någonstans med mina analoga målningar redan nu, fast jag bara hållit på och kluddat och kladdat med småseriös frenesi i ett år eller så?
Gult. Det är ändå en av de absoluta favoriterna. Men ingen ritar gult lika fint som solen. På golv och väggar, lika fascinerande varje vår.
Frukost-ägget är oftast heligt hos oss. Bra protein att börja dagen med. Därför, för att vi alltid äter det, tänker vi låta bli att köpa några ägg alls den kommande tiden, tror jag. För att det är ägg-brist och vi vill vara solidariska med alla dem som tycker det är heligare med ägg på just påsken än någon annan tid på året. Sedan, direkt efter påsk, är vi nog på't igen. Älskar kokt ägg, bästa snabbmaten ju.
Nej, det här är inte ägg. Ser ni inte vad det är? Gråsuggorna! Gråsuggorna! Gråsuggorna! Så kallar jag den.
Naturligtvis var jag tvungen att kasta på lite färg ändå, för att de tillhör naturens verkliga nytto-djur. Äter döda löv gör de, bland annat. Och gör en massa nytta utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Gulliga i allt det grå, om man lyfter på rätt sten, då är de oftast där. Därför fick de naturligtvis äran att avbildas. Gråsuggorna! Gråsuggorna! Gråsuggorna! Som sagt. Nytto-djur, inget annat.
Ett annat djur, ett ljudligt ett - lergöken. Tycker så mycket om den här ärvda grejen. Minns nästan exakt var den stod i bokhyllan när jag var liten. Bara att lyfta och spela när andan föll på. Faller på. Bästa påsk-instrumentet?
Men det är kanske så här ni tycker att en riktig fågel ska se ut? Fast den här är ju också av någonslags lera. En annan vintage-älskling, som ni säkert känner igen.
Även om det fortfarande kommer bli kallt, kalla nätter och så, och marken kommer vara blöt uppepå och ha tjälen kvar en bit ner i jorden, ger sig många av hemmets vinterslumrande detaljer till känna i årstidens allra första modiga strålar. Gillar ju att återupptäcka det som varit i ide för ögonen. Ljuset ger liv åt det som vintern låtit vila. Låter som en saga. En sann saga. Fast helst målar jag i mörker. Huh? Jo, har kommit på en teknik där jag kan överraska mig själv genom att bara ha ledljus. Då vet jag bara nästan vad jag gör. Låter kanske konstigt, men det är kul, jag lovar. Och lagom överraskande.
Spy-der. Arbetsnamnet låter så. En spindel som iakttar sin omgivning, en hyllning till en annan stor konstnär kanske. En som gillade att avbilda spindlar. Stora spindlar. Tänker ofta på att det verkar som att spindlarna spionerar på oss. På ett snällt sätt alltså. Säkert mest för att kolla att vi inte gör sönder för mycket av deras viktiga väv. (Mannen är ju lite rädd för de små liven, hoppar runt lite när någon kommer in och hälsar på, fast de är ganska pyttiga här på våra breddgrader. Hihi. Men jag räddar honom så gärna, föser bara varligt ut honom genom fönstret - spindeln, menar jag. Eller henne.)
Linnea. På småländskt glas, passar ju bra. Om ni skulle få någon trilskande landskapsblomme-fråga snart, då vet ni.
Glöm inte det nu då. Förgät-mig-ej. Linnean alltså.
Den där blå färgen på trädstammarna, den är bara världsbäst. Mörkt blå. Vackert skimrande i eftermiddagen.
Själv jobbar jag mycket med många färger på rad. Lägger ränder på ränder och låter blyertsen komma till tals där emellan.
Ränder på ränder, som blir rutor.
Medan himlen blir mindre och mindre ljusblå längs den svalnande horisonten serverar jag er en lite mer utzoomad version av min bild som innehåller tre bär, en kotte och en mussla. Kotte bär mussla, kallar jag den.
Tiden skuttar fram. Lätt lätt, om vi får be. Får vi be om långsamma, lättjefulla skutt i takt med blyg knoppning och stundande påsklov, tänker jag.
Påsken i närbild.
Med det önskar mannen och jag er en bra start på påskveckan. Fast stäng inte av än, några bilder återstår - och några ord.
Med ögon känsliga för grönt. Hade kanske döpt den så, om det inte redan känts så upptaget. Det gröna ögat.
Kanske är det Ylvas skarpa öga jag försökt återskapa? Ni tittar väl? På Alla mot Alla. Eller har ni tröttnat?
Det blev visst drygt tjugo, hör ni. Hoppas bara inte ni tyckte det var drygt... Häpp! För det är klart att vi måste klämma in hela den kära vintage-buketten också, även om ni har sett den många många gånger förut.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar