När jag tittar på mitt nästa foto och det här, kommer jag på det passande namnet - sten ute, sten inne. Men nu är ju redan rubriken satt, den får duga. Hej på er förresten. Ett litet snabbt inhopp mellan penseldragen här från mig. En solig påsk förlöpte med väldigt mycket ridsport på natt-teven och ganska mycket fotografering dagtid.
En av alla dessa små platser som mest bara passeras från punkt A till punkt B. Men här ska ni se - vi stannande! Fick höra talas om att det här, vid den lilla kyrkobyggnadens plats en gång, nu mest en gräsklädd ruin, skulle finnas en perfekt plats för mig att fota på. Och så var det. Verkligen. Som det passade mitt pågående fotoarbete med tema krig och flykt och asylrätt. En dag kanske ni får ta del av det. Hoppas det. Kanske bjuder jag till och med på någon bild här inne. Vet inte hur mycket jag får lämna ut ännu. Vi får väl se vart det tar vägen.
Med barnens omedelbara utsatthet i mesta fokus. Barnen som mördas i de vuxnas krig. Det hamnar mycket rött på mina bilder nu. Blodfärgat. Men här i påsk-solen kändes mitt fotande - trots dess mycket allvarliga tanke - påfallande idylliskt.
Solen kan ha den kraften. Och tur är väl det, för ibland är det skönt att frikoppla tankarna på bildernas budskap. Men jag känner ända in i innersta hjärtkammaren hur viktigt det här är. Att låta mina foton/bilder uttrycka det vi alla ständigt har på våra näthinnor: krigets fasor. Barnens röster klingar i mitt inre. De som kämpar för sin överlevnad när larmen ljuder. De som mördas och mördas och skadas och stympas och traumatiseras i världens alla hörn fyllda av krig och konflikter.
Med ett träd som fond och sällskap, liknande en omfamnande matriark, åt vi vår medhavda fika. En smått absurd känsla, som sagt - att fika i solen och försöka fota ur krigsbarnens synvinkel. Men så är ju en gång för alla livet. Absurt. Upp och ner. Fyllt av vårsol. Och krig.
Sedan åkte vi hem i vår gamla skorv. Haha, nej, ni har rätt, riktigt såå här gammal och välanvänd är inte vår lilla fina bil. Men den här sköna rostiga är ju så himla fotogenisk!
Brick Lane. Av Monica Ali. I snart tjugo år har den här tegelstenen till pocket bott här hemma utan att ha blivit ordentligt läst. Nu ska det ske. Det här är mannens och min nya gemensamma högläsningsbok. Det börjar mycket lovande. Vilket språk! Vilken känsla för skrivandets rytm. Humor och allvar. Precis som en bok ska börja - så att man inte kan vänta till nästa gång man hinner vända blad efter blad efter blad.
Förra boken vi läste var trist. Alltså trist skriven. Oengagerande. Livlös. Med otrovärdiga karaktärer. Vad den heter? Nej, det vill jag inte säga. Vill inte prata om det faktum att man kan vara hyllad Augustprisvinnare och ändå skriva så pass platt. Visst fanns det lärdomar där bland alla stjärnorna - men om det inte gjuts äkta liv i bokens karaktärer hjälper ju knappast det.
Så mycket kan jag säga att det inte var Stina Stoor. Har inte läst hennes hyllade debutroman, men jag såg en bra dokumentär om henne däremot. Kanske finns den fortfarande kvar på svt play? Kommer inte ihåg vad den heter, men sök på Stoor, vet ja.
Visst är det härligt, och påtagligt befriande, med människor som vägrar bli som folk (är mest)?
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps Nej, nu ska jag ta en snabb kopp kaffe tillsammans med min härliga man. Sedan måla vidare. Såg en gullig sak som jag vill försöka fånga på något sätt. På mitt sätt. På mitt eget lilla vis. Det var någon med blå mössa. Och en boll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar