Hej på er. Hoppas allt är väl? Fötterna upp och huvudet ner? Och jo då, det här är ett Sedan senast-inlägg, men det tog så mycket utrymme med den rubriken, eftersom jag nödvändigtvis ville ha in en lång fråga om kalhyggen där också.
Här har rensats upp bland alla dammiga CD:s. Jo då. Mannen trodde inte att han skulle kunna skiljas från en enda av sina fyrkantiga små älsklingar, men jo då, det gick. Fast de allra flesta är förstås kvar. Det kommer nog dröja ett tag till, ett bra tag till, innan vi blir så moderna att vi bara lyssnar digitalt. Det är någonting med att plocka med saker fysiskt. Lägga den glänsande undersidan på plats, låta lasern göra sitt och högtalarna ta vid.
Men jag tycker det är underbart att det inte behöver produceras så mycket fysiskt material idag. På det sättet hejar jag verkligen på lyssnandets utveckling. Vi måste sluta producera så mycket nytt, rent materiellt, på alla plan. Även konsten måste ta sin del av ansvaret här, tycker jag.
Det är när jag plockar i den där lockande bokhögen igen, som jag tänker det: Tänk om det är jag, bara jag, som är upphovet till avskogningen? Hur många sprillans nya - och alldeles för tjocka - böcker köpte jag egentligen där ett tag - i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet? Jösses. Såå onödigt. Men men, gjort är gjort. Och nu måste vi gå vidare.
Det går alltid att bättra sig. Vem som helst kan bättra sig. Numera köper jag väldigt sällan några nya böcker. Köper nästan allt second hand. Men det där vet ni ju redan. Vad jag vill ha sagt? Bara att det alltid går att bättra sig. Alla kan bättra sig. Tänk efter nästa gång innan du köper något nytt. Behöver jag verkligen det här? Kan jag återbruka något jag redan har istället? Eller köpa något som redan finns där ute? Något som inte är nytt.
Nåväl. Nog om det (för den här gången...). Kanske kommer jag få tid att lägga upp fötterna en stund i helgen, och läsa lite i alla de där böckerna, innan jag lämnar in en del av de som fortfarande känns innehållsmässigt fräscha till någon av stadens flitiga second hand-butiker. En del böcker måste man ju lämna till återvinningen, så är det ju bara, alla ord överlever inte tidens tand, även om mycket i just den här högen är tidlöst och evigt sant.
Har faktiskt bokmärkt några väl valda stycken i varje bok, som jag vill dela med mannen. Läsa om drontens öde för honom, bland annat. Ett av alla djur som råkat ut för människans obönhörliga framfart och skövlande.
Men, men vi skulle ju inte köpa några ägg den här påsken. Skrev ju det, faktiskt så sent som i förra texten här inne. Haha! Gick ni på den lätte? Det här är ju inga nyvärpta ägg. Det här är bara den nykläckta idén att plocka fram konst-äggen vi tecknade och målade fram förra påsken. Och nej, de har inte börjat lukta illa. Kokade dem så länge att de blev lätta och nästan innehållslösa. De ska ju ändå aldrig ätas, bara fortsätta att vara skådebröd.
Lollo! Bästa bästa. En gudomlig sångröst. Längtar efter att lyssna på rösterna vi älskat länge länge. Kanske kommer tiden att räcka till det också, om jag bara läser några korta stycken ur var och en av de tjocka böckerna? Tillhör ju inte de som tycker om att ha musik i bakgrunden. Antingen lyssnar du på musik, eller så gör du något annat. Eller jag borde förstås skriva jag, inte du, du gör förstås precis som du vill. Kanske är bakgrundsmusik det bästa du vet här i världen.
Use your brain. Borde inte alla musik-album heta så? Jag tycker det. Eller nä. Men så här: För att det lätt framstår som att att världens konflikter är så huvudlösa. Som att hjärnan bara är bortkopplad. Hjärnan borde alltid vara på, även om vi måste få vila den då och då. Med bra musik till exempel.
Tomma farkoster.
Trädgårdssnäckorna har lämnat det här vackra efter sig. Och även om jag vet att någon annan liten larv eller djur-parvel av något slag, kan flytta in där istället, kan jag inte låta bli att plocka in dem. För att de är så himla vackra! Ingen kan skapa som naturen själv, far det genom mitt huvud när handen lätt lätt drar över det snirkliga, runda mönstret. Inte gud. Inte människan. Bara evolutionen och årtusendena i samklang, tänker jag högt och vill gråta lite över klimatförändringarnas obönhörlighet. Men det gör jag inte. Jag läser lite mer istället. Och kramar en nära vän länge och innerligt.
Nej, hör ni, mina vänner - Vad säger ni? Ska vi inte ta och sätta på lite bra vintage-musik? Lägga öronsnäckan mot basgången och gå och sätta på oss vår bästa fjäderboa. En miljövänlig en. En gammal återbrukad sak. Helt i min smak. Och i din, hoppas jag.
Med det vill jag och mannen önska er en bra påsk. Antingen ni ska fira den på något speciellt sätt eller inte alls. Vi hoppas ni får en harmonisk långhelg i vilket fall. Fylld av något meningsfullt och intressant. Eller bara något väldigt avkopplande. En stund i solen.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps En prenumeration och en rolig historia. Det är vad jag bjuder på i detta ps. Alltså prenumerationen på ett blommande tidningsmagasin är min. Det är den som får mig att fundera över skogsavverkningen igen, som om den var min personliga agenda. Den är en present, en gåva - prenumerationen alltså. Ändå kan jag inte låta bli att ha dåligt samvete över skövlingen. Som om jag var upphovet till alla kalhyggen på egen hand.
Tur att den yngre generationen verkar så mycket klokare än vi, evolutionen har gjort sitt på ett bra sätt där. De måste vara så mycket klokare, om de ska klara alla utmaningar jorden står inför i framtiden. Den framtid som vi vet är här, redan nu.
På tal om barn. Här kommer det roliga. En sann berättelse. Överhörd av mannen på ett av hans jobb. På fritids. Det handlar nog om sjuåringar här. Eller åttaåringar. Eller så. Ska försöka återge ungefär vad de här två små storartade sa, samtidigt som de satt och ritade:
- Men, det är ju ingen som vet hur gud ser ut. (Sa den ena till den andra samtidigt som hen sneglade på det kompisen försökte avbilda.)
- Jo, jag vet. För jag har googlat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar