Konsten - naturens, djurens, min och Pukebergs

Hej mina vänner. Här kommer ett mustigt, mastigt inlägg lastat med kludd, kladd, vintage i vårtider och lite annat skoj. Drygt tjugo foton kommer lastat här strax då. Vi börjar med blommor. Och bin. Jo då. De kommer strax.

Eller bin och bin, det är väl snarare en humla som vinglar fram bland hästhovar och annat vårblygt blomstrande.

Till kaffet tog jag fram en vän. Alltså, ni ser den kanske? En riktig, äkta, fast oäkta, vårvän. Med piggar på.

Nej, inte den där, det är ju bara en gammal kratta. Och ett skuttigt påskgodis, som var alldeles för sött för att bara ätas upp.

Annars är alla påskägg och annat påskigt pynt bortplockat nu, och ersatt av en del annat. Som den här vintage-grejen, ni vet. Med en orange kula på.

Närbild. Lite suddig, men närbild. Minns ni inte den här? Jo. En sak som passar när nästa månad börjar lida mot sitt slut. En pryl med verkligt kvinnliga förtecken. Fast ändå inte. För den här grejen gör ju faktiskt att pappan också kan amma liksom. Bröstpump, säger man väl idag. Mjölksugare, står det på den klassiska förpackningen som också finns kvar. Hittade hela härligheten i Röda Korsets second hand en gång i tiden.

Älskar den här typen av ting. Tingen som berättar något om människorna och sakerna som de - vi - behövde. Behöver. Mors dag är i antågande. Därför får den här ömtåliga, roliga, viktiga, tingesten ligga framme och pryda sin plats hela maj, tänkte jag.

Ledarhundens dag då? Jo då, den har just varit. Men jag tänker att det väl borde vara det varje dag? För att de gör ett sådant bra jobb. Vovvarna. Människans bästa vän. Ledarhundens dag inspirerade mig till detta stordåd. Haha.

Fast det här kanske snarare är en ledig hund? Häpp!

Dessa ljusa dagar, de fångar varenda färgton bland djuren jag målar (och en del annat förstås, men många djur blir det). Ändå tänker jag mig att jag ska börja experimentera mer med gråskalan. Bland målarfärgerna. Inget kan som grått få allt att framträda tydligt. Inte bara grått, kallar jag en av mina bilder. Bara för att det bor så mycket intressant mellan färgraderna. Vi får väl se vad det blir av det. Kanske inte ens en tumme? Älskar färg!

Det skulle bli en björn, men jag tycker det ser ut mer som en...

...snäll varg. Vad tycker ni?

I köket fladdrar de glada fjärilarna vidare i sin sommardans, även om det blåser kyliga vindar runt knutarna.

Under den glassigt genomskinliga kupan väntar mer somriga saker. Strandens vackraste smågodis.

Försökte mig på att måla en säl också. Blev väl ganska bra där den dyker upp. Lite stor mustasch kanske? Är det en valross?

På tal om valross... Höhö. Fixade till ett skärp av det överblivna axelbandet till den gamla, sneda basen som numera är bord och hängare - och skärp då. Tycker om det jeansiga. Och lite nitar på det. Lite. Lite rockigt.

Fäste bara de två sidorna med lite lämpligt vintage-snöre. Bra grej. På lagom tjock tjej. Tant. Tant. Tant. Älskar ju både att vara det - och ordet i sig. TANT. Fler tanter åt folket!

Bäst är ju att lämna dem kvar i där ute, förstås. Men när backen lockar på en full av lysande sippor, då är det svårt att motstå att ta med sig en handfull hem. Alltid står de någon dag, eller två. Måste bara komma ihåg att fylla på vatten, igen, sen.

Den här ser lite olycklig ut. Visst har jag fångat oron ett djur kan känna i närheten av människans strålkastare?

Ja, det ser ut som en åsna. Men det är det inte. Det är ett rådjur som oroligt undrar när den där bilen ska vara färdig med att köra förbi dess skogsglänta. Vänta, vänta, tänker det.

Tryggt under glaskupan får sommarens attribut allt snällt vänta, ett tag till.

På köksbordet har Pukebergs finaste brevpress kommit fram. Det måste väl bara vara den finaste? Tusen blommor och allt vad de heter, och kallas, brevpressarna - med aldrig har vi väl skådat en gulligare än igelkotten i glas? Pressglas. Stickig, rund och go och underbar!

Ni lämnar väl en prasslig lövhög eller två till igelkottarna? Och låter humlorna hitta rätt bland snår och vårsådd.

Det var det. Nu ska jag bara svara på en fråga jag fick också. Någon undrade om jag har tystnat. Nej, är det enkla svaret. Jag har absolut inte tystnat. Men ibland räcker inte ord till, ibland måste man ta i med de mjuka hårdhandskarna och måla sig fram till tillvarons kärna. 

Det är inte det att jag har tystnat, absolut inte, det är bara det att det finns alldeles för mycket att säga om alldeles för mycket - hela tiden. Därför delar jag mina målningar här och nu. De säger en del om en del, allt det andra ska jag skriva om en vacker dag. Förmodligen i en längre text, kanske hamnar den här, kanske inte. Det är ju inte så att jag inte skriver, bara för att jag väljer bort att göra det här inne. Det finns mycket att säga - och skriva. Alltid.

Har hittat en rubrik till orden. Ibland är det allt som behövs för att komma igång. En rubrik som är mångtydig nog. Kanske räcker det till en hel liten roman? Eller åtminstone till en novell. Får se vilken kväll - eller dag - jag sätter mig ner och börjar skriva på tema: Världen är komplicerad, människor är enkla. Eller om det var tvärtom.

Fotoprojektet om barnen och krigen då? Jo, det går framåt. Har hunnit få fram sju bildserier vid det här laget. Kanske får det räcka så? Ska sätta mig ner och fundera över det snart, och redigera fram de slutbilder som ska bilda en slags enhet, även om de sinsemellan är olika. Men det finns mycket blod där. Blod som vuxna har på sina händer. Barnens blod. På minerad mark går de - bokstavligen. Barnen, i de vuxnas vårdslösa fotspår.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Att det finns vuxna människor som mobbar barn - är det något vi alls kan acceptera? Nej. Nej. Nej och åter nej. Läser om vältaliga elvaåringen Murhaf, som så många andra. Hans framgångssaga med majblommorna, ni vet. Härligt att se att tusentals sätter ner foten mot andra vuxnas korkade tillkortakommanden. 

Heja Murhaf - och alla andra barn som säljer majblommor! och därmed bidrar till att fler och fler barn får det bättre.

Han vill köpa sig ett uppehållstillstånd, såg ni det? Det är så man kan böla ögonen ur sig för mindre. Tänk att leva i den osäkerheten? Att inte veta om man får stanna i det land man börjat lära känna och kalla sitt eget? Det måste vara fruktansvärt. Frustrerande. Och ändå ägnar han sin tid åt att tänka på andra barns välgång, genom sin viktiga insats som majblommeförsäljare.

Hos majblomman.se kan vi köpa den mest behjärtansvärda vårblomman av alla. Eller bara skänka en valfri slant.

Eller varför inte köpa ett konstverk av Astrid Sylwan till förmån för majblomman, om du är lite mer stadd vid kassa, vill säga. Om du känner att du behöver något fint på väggen - och vill se till att varenda unge har det bra. Win Win, som vi säger.