Nybakt

En alldeles nybakad text, till dig, bara dig. (Även om ett par andra säkert tjuvläser den också. Det får de.)

Du hade säkert föredragit mammas kokostoppar, tänker jag medan måsarna skriar. Eller de intrikata schackrutorna, de jag som liten aldrig kunde sluta att beundra. Spritsarna, mmm, så oansenliga och ändå mest smakrika av alla. Med smörrika bullar till. Kaffe, nybryggt med Melitta-hållaren i högsta hugg. Mandelmusslor. Sylt och grädde.

Läste om ägg igår. Om ett digitalt ägg. Jo då. Och tänker på att du åtminstone slipper den här galna världen nu.

Gungan rör sig i ögonvrån när jag skriver mina tankar på insidan av huvudet. Skriver långt och länge. Börjar om. Stryker och lägger till. Bollar studsar och jag läser om IFK Värnamo, som startade sin verksamhet redan 1912. De sysslade med annan sport också. Tar del av den gången när de skulle åka tåg för att tävla en bit bort i Småland. Hur det visade sig att de fick ta med egen stav. Av bambu. Men den fick inte rum i kupén, de fick hålla den utanför fönstren, hela vägen.

Ser ut att bli en varm och solig dag till. Precis som igår, någon tror att det är sommar, bara ben och korta ärmar skvallrar om det.

- Titta, en citronis! Det var mannen som utropade det häromdagen, när vi kom med blommor i hand och tillförsikt i blick. Citronfjärilen fladdrade lyckligt fram över vårens första glada, gröna ryck. I vår egen rufsiga täppa sjunger rödhaken och den där blå som jag aldrig minns namnet på, nej inte en blåmes, en större, gick förbi. En stor och klumpig duva irrar förvirrat in i en för liten vrå för dess kropp, men den verkar klara sig bra.

Tänker på orden, på sådana ord som fåglar säkert aldrig tänkt på. Ord vi människor tvingas läsa jämt och ständigt. Resurssvaga, det är det nya nu. Utsatta räckte tydligen inte. Resurssvaga är kanske finare? Hm. Fåglarna fnyser, de vet att inga människor är det. Varken det ena eller det andra. Något inom mig gråter åt ett språkbruk som vanvårdar och manglar sönder all medmänsklighet och solidaritet. 

Men sedan ser jag ambulansen som ska skickas fullutrustad till Ukraina. Jag ser vidare hon som aldrig ger upp. Hon som ständigt tänker - och agerar - med krigens offer i hjärtat. Då gråter jag ännu mer, av glädje, beundran och kärlek.

När vi spelade scrabble senast fick jag dispens, fick lägga ordet Göran, som inte räknas som ett ord i spelets regler. Men ordet Göran låg där bland mina bokstavsbrickor och ville bli lagt. Så det fick lägga sig där, nära en ros.

Paradisbuskarna, de brukade bli överdådiga i början på sommaren. Minns du? Hur jag lyfte deras frodiga rosa grenar från marken, så att du kom åt att klippa gräset under dem? Och hängbjörken sen. Långa, slängiga grenar med vemod sveper förbi i mitt inre. Nyser lite, när ett björkhänge kommer nära nära intill mitt väldoftande sinnelag.

Grannbarnen stojar på vårt tak medan bäcken jag lekte vid som barn fortfarande porlar lika ömt inombords. Två ljus är tända på vårt bord. Ett för dig, kära pappa, och ett för din lillasyster. Hoppas ni känner varandras närvaro på något sätt, där ni är nu.

På ett annat foto skrattar du med hela dig, ansiktet fyllt av lödder. Du ska säkert raka dig strax. Och jag höjer kameran mitt i allt det löddriga, skrattiga och vardagliga. Väggarna bakom dig är lysande orange. En stark tidsmarkör som jag fortfarande är svag för.

På det tredje fotot städar du i hallen. Dammsugaren är på. Alla skorna, för alla utflykterna vi gjorde, står redo och uppradade.

Du har en luftig skjorta på dig, uppvikta ärmar. Blicken stadigt fäst mot marken. Myllan, jorden. Handjagarens handtag i dina starka händer. Gräsklipparen som inte förde oljud - och gav motion. Ser mig själv i något högt träd ovanför ditt huvud, där jag klättrade och satt och njöt av utsikten. Utsikten över en barndom full av mulliga trädgårdsland med sallad, dill, persilja, rosenskära och ringblommor. 

Jordmån. Visst är det ett vackert ord? Mån om jorden. Det växte potatis där också, i vår trädgård. Mamma kupade och vårdade och kokte och satte fram på bordet. Du älskade potatis. Och mammas kokostoppar.

Och vi älskar dig.

/din dotter

ps Ägget, det digitala, kunde tydligen sjunga. Men vad hjälper det. För dig vill vi sjunga analogt. Länge och väl. Elvis och de andra skönsjungande kungarna. Och något som du kunde skratta högt åt. Kanske åt Tage. Och kanske åt Hasse. Förmodligen åt Povel. Sedan Berghagen. En kväll i juni, du älskade sommaren. Något med Taube såklart. Något om det som var - är - skimrande.