Det här är mest en dikt jag vill skriva. Det känner jag långt ner i tårna. Det känner jag när solen strax utanför skrivbordet lägger till och drar ifrån. Ljusår av liv och drömmar. Lägger till. Ankrar. Till oss alla, från oss alla, till oss alla. Drömmarna går. Kommer tillbaks. Ändrar skepnad. Bildar öar av egna liv. Det här blir en dikt med ganska många bilder till. Mina foton förstås. Men också era inre bilder, hoppas jag, de ni skapar själva. De som bara är ni. Du. Dina drömmar.
En grotta. Ett öga. Ett nav. En tunnel. Jag sätter inga frågetecken efter, för allt kan vara sant, och inget. En fråga.
I köket står stolen han satt på, den lilla pappan. Och jag, den lilla dottern. Idag ska den förvandlas till något annat. En del av tankarna runt barnen som ständigt lever i krigens skugga. Den lilla pappan var privilegierad. Och den lilla dottern. Många som bor där freden råder inser aldrig vilken tur de haft. Det gör jag, varje dag.
Kan sandpapper ingå i en dikt? Ja, i min. Sandpappret ska utplåna och låna oss sin grova sida en stund. Sedan ska allt byggas upp igen, precis som allt raseras på ett helt onödigt sätt där krigsmaskinerna drar fram. Själen. Tänk bara på hur mycket själarna måste byggas upp sen. Varje barn som inte får vara barn är på något sätt en förlorad själ. Som vi måste försöka bygga upp.
Det är på något sätt lite blubb-klubb över det här. Kan en dikt alls innehålla ordet blubb-klubb? Ja, tydligen. Kommer ni ihåg mannens och min lilla kreativa klubb? Och devisen: Gör det, bara gör det, särskilt när du inte alls har tid att göra det. Så känner jag med den här dikten. Jag har inte alls tid med den - alltså måste den skrivas. Och ni måste lyssna. Fast bara "måste". Om ni alls har tid, vill säga. Påsken får vara kvar ett tag till, för att den vill.
På tal om det; har kommit på att en utgallrad, bortglömt tallkvist visst kan vara de vackraste - och mest naturliga - fjädrar som finns. Precis som små fjädervippor är de. Gröna på riktigt. Och händerna doftar kåda så lång tid efter att de lojt tämjt, och lämpligt beskurit, stjälken. Så länge efteråt att du lätt undrar om metamorfosen till träd äntligen är på väg.
Bekvämlighetsflagg. Har du hört talas om det? Om inte - läs på. Cynism. Miljöförstöring i kölvattnet. Utsläpp vid rengöring av tankar. Och mina klimattankar böljar lika högt som vågorna på flaggan jag målade inspirerad av - och arg över - att något sådant fortfarande får finnas. Även i vår del av världen.
Även i vårt land finns det de som flaggar flaskt och köper sig alibi för att slippa ansvar. När jag pluggade på lite hamnade jag i en riksdagsmotion från dåtiden. 80-talet. Något som Lars Werner skrev på sin tid. När det fanns något som förkortades VPK, om någon minns. Och dikten vill nypa mig i 2020-talsskinnet och fråga om något någonsin tar mer än två steg framåt och ett steg tillbaks?
Är det en strid han utkämpar? Med en kvist som höjt svärd? Eller leker den lille bara med en blodig boll? En framtid vill han ha. Och hon. Alla de små. Men kommer dikten att hinna skapa en sådan åt dem? Kommer vi vuxna hinna röja upp det generationer har förstört genom sina industriella framsteg? Framsteg som känns svåra att gå i nu. Stora och svåra att greppa med fotsulorna. Sega steg att röra sig i. Kvicksand och olja på vågorna, samtidigt.
I boken vi läser tar vi stora kliv däremot. Vi stormar fram i vår nya högläsningsbok - Brick Lane av Monica Ali. Varje ledig stund, utom när vi ser ett par halvbra filmer, läser vi med tillförsikt en författare som kan fängsla med hjälp av vardagens stora och små händelser. Över hundra höglästa sidor, snart etthundrafemtio. Stora läskliv.
Bra grej. Läsa högt. Hitta någon att göra det för, tillsammans med, om du inte redan har det. Sedan läser jag barnbok också, gillar att hålla mig vetande om dagens skrivande för framtidens människor. Sedan. Sedan. Sedan. Sorry, älskar verkligen det ordet. Sedan ska någon ärva boken vidare. Någon liten storartad person, eller kanske en hel klass. Sedan. Snart.
Vi stökar undan ögat. Tunneln. Navet. För att spela scrabble. Jag lägger ett helt tjog ägg, fastän påsken inte är här längre, eller kanske just därför. Sedan förvandlar jag en katt till en yrkesmänniska. Jomenvisst. Murre, som katten kan kallas, förvandlas till en sotarmurre, som skorstensfejaren kan heta. Så kan det gå. Glöm inte att visa era barn skönheten - och magin - i orden och bokstäverna. Med många bokstäver i bagaget kan man gå långt.
Vi sätter upp lite mer tur på väggen, känns som att världen behöver det. Världens barn framförallt. Dikten kräver mer än bara tur, tänker jag när jag läser om de som vågar protestera trots att det leder till fängelsestraff. Orädda människor. Sanningssägare. De som vågar kalla krig för krig.
Det är dem vi behöver. Det är dem konflikternas barn behöver. Vuxna som inte är konflikträdda nog att gömma sig bakom vapen. Vuxna som kan tala för barnens sak - och framtid.
Dikten kräver eldupphör. Dikten kräver sin vikt i guld. Guld som i gröna, levande skogar. Dikten kräver vuxna. Sådana som lär sig utkämpa sina krig med hjälpa av vita alerta duvvingar och miljövänligt papper. Dikten kräver kompromisser. Men framförallt kräver den kompromisslöshet när det gäller att sätta klimatet överst på agendan.
Den här veckan ska jag också ta mig tid att bläddra lite mer bland den lilla stadens gator. En stad där min pappa och hans syster växte upp.
Det var det. Dikten är slut här. Men den börjar alltid om. Någonstans. Ibland. Anyway. I dig.
/helena
ps Sköt om er. Och kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar