tisdag 9 augusti 2022

Retrobutiken?

Har ni sett Vintage-valtakunta? Eller Retrobutiken, som programserien kallas på svenska. Tio avsnitt, varav det bara är ett par kvar i dagsläget, tror jag. Men sedan kommer de säkert ligga uppe länge på SVT Play allihop. 

Jag började titta på avsnitt ett (som man tenderar att göra...), men tyckte kanske att det hela var lite grabbigt. Alltså, missförstå mig rätt, jag älskar ju skrot och så, tycker det är jättekul att få följa med in i lador fulla av ditten och datten, åtminstone när man sitter tryggt och tittar bakom skärmen. Men med de här finska vintage-männen kändes det som att det handlade lite mycket om gamla bilar och så, och det tycker jag kan vara rätt tråkigt faktiskt. Älskar inte att se på när någon blir överförtjust över årsmodeller och välkromade tillbehör.

Sedan handlade förstås om en del annat också, det planerades någon modevisning i ett avsnitt jag såg passera i ögonvrån. Den kvinnliga deltagaren stod naturligtvis för det (lite stereotypt och trist, men men...). Äsch. 

Det kändes inte som ett favoritprogram, så jag såg inte fler avsnitt. Förrän jag stötte på en repris nyligen. Del åtta, tror jag. Där åker de finska vintage-karlarna till skattland nummet ett - USA. Och genast höjdes sak-letar-pulsen och det hela blev mer intressant. 

Filmgrejer. Och knasiga grejer. Fula saker. Skrot, skrot, skrot. Men väldigt mycket spännande skrot. Som skyltar. SKYLTAR! Härliga med många många miljöovänliga - men ack så vackra - lampor på. Bland annat.

Så nu planerar jag att se de två återstående avsnitten också, för att det finns så mycket att fascineras av - over there. Bilar eller inte. Helst inte, men ändå.

Sköt om er. 

Och kram.

/helena

ps Vi ska inte göra någon djupdykning i det här med olika definitioner av de kära orden med patina på, här och nu, men låt mig ändå få reflektera över att Retrobutiken är ett något felaktigt namn på en serie full av vintage. 

Vintage-valtakunta, som serien heter i original, betyder ju ungefär (eller exakt?) vintage-riket, vilket talar sitt tydliga språk. Vintage är gamla saker, nåja halvgamla, medan retro ofta indikerar på något tillverkat med en blinkning bakåt. Det innebär att retro inte sällan är saker/kläder som är mer eller mindre helt färska och i stort sett nya. Bara det att de är av gammaldags, och välkänt återblickande, snitt.

Lite språkpolis får man väl ändå vara? även om kärt barn har många liknande namn. Det viktigaste är ju att det är återbrukade grejer vi pratar om. Saker som redan har haft minst ett liv innan vi lägger vantarna på dem på nytt. Vintage!

pps Blev ni jättesugna på att scrolla runt bland mer eller mindre gamla saker och ting och prylar och plagg nu? Det blev jag. Second hand i första hand. Var bara tvungen att bläddra igenom ett tjugotal sidor i Myrornas Webbshop på uppstuds liksom. OMG. Så mycket fint och kul och kultigt och praktiskt och opraktiskt och smått fantastiskt!

måndag 8 augusti 2022

Lev(er) som han lär

Om jag skulle ha ett frikort, så vore det nog han. Haha. Ja, nu får ni lugna ner er, det handlar självklart bara om ett platonskt frikort. Ett själarnas samförstånd. Fast han är förstås mycket förståndigare än jag, tror jag. Han lever nog mer som han lär. Han är en av de där poetiska - och handlingskraftiga - personerna som verkar tänka stora tankar hela tiden. Fast det gör han säkert inte. Han oroar sig säkert över om mjölken är sur ibland, han också. Han är ju också bara en människa. Bara en väldigt vältalig sådan. Och musikalisk. Och vältränad?

I vilket fall så borde han verkligen ha blivit det nu, när det är dags för sluttampen av cykelturnén. Fyrahundra mil på cykel. Mer än fyrahundra mil. Genom stad och land. Än susar skogen. "Om det snillrika livet på jorden. Om hållbarhet och fred." Ja, han har aldrig haft särskilt små ambitioner, den gode Emil Jensen. Det kan vi som känt till honom länge lugnt konstatera.

De här affischerna är ganska gamla nu, blev över någon gång när han hälsade på och delgav oss lite av sin poetiska, fredliga, miljövänliga och medmänskliga livsfilosofi här i Borås. Orka då. Det hette så. Det han gjorde då. Och handlade väl om att jorden måste orka med oss människor. Eller om det var tvärt om? Eller både och?

Orka då. Det hoppas jag att han fortsätter göra. Oavsett om han cyklar eller åker tåg eller delger oss sina klokskaper ur radio-etern eller vad han nu än hittar på för klimatsmart, solidariskt, roligt och ord-pillemariskt i framtiden 

Vi behöver fler som Emil. Vi behöver fler som inspirerar oss till att bli bättre, men samtidigt ständigt talar om för oss att vi duger precis som vi är.

Men det finns bara en eMIL, the one and only. Emil Jensen. Heja heja! Och keep up och allt det där.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Gå gärna in på hemsidan och se vad han hittar på. Några platser till finns kvar längs cykelvägen (fast de kanske är slutsålda?). Sedan blir det tågturné i höst. Oavsett var, när och hur, vill vi få höra hans inspirerande röst och insiktsfulla tröst, om och om igen!

söndag 7 augusti 2022

Här hemma - ändrade plan(sch)er

Visst tycker jag om att ändra om. Bland våra loppis-tavlor, filmaffischer och diverse andra väggprydnader. Men. Men vissa saker alltså, vissa saker tycker man så mycket om att de bara blir kvar och kvar och kvar. Som Lost in translation. Älskar fortfarande att slänga mina lurviga över sängkanten på morgonen och mötas av Bill M:s blick.

På en del andra ställen har det ändrats fram och tillbaka och hit och dit många gånger. Men nu känns det bra.

Sedan har vi det där man har skapat själv - hur är det med det egentligen? Får man ha sina egna grejer framme och uppe på väggen? Det är frågan. Har precis lusläst en hög med gamla inredningstidningar där jag stött på ett flertal konstnärer, eller glada amatörer, som gett sin syn på saken. Vissa verkar tycka att det är en definitiv no no, att sätta upp egen konstnärlighet, andra verkar tycka att det är helt okej, nästan en självklarhet. Några har till och med tillverkat något speciellt bara med tanke på den där tomma platsen på den egna väggytan. Ja, vad tycker ni?

Själv tycker jag det är kul att blanda. Högt och lågt. Planscher och litografier och något målat av en lokal konstnär - gärna vintage alltihop, såklart. Så, varför inte blanda in något eget i vägg-mixen också? Det vore ju konstigt om man inte gillar sina egna saker så pass att man kan tänka sig att ha åtminstone någon grej uppe?

Lite textil uppåt väggarna är ju inte heller fel att blanda upp med. Och gärna några riktigt snygga tallrikar. Gamla samlartallrikar finns det ju så gott om så gott om där ute i second hand-vimlet. I nya kombinationer blir de något helt annat än var de en gång var (ganska tråkiga?).

Det var det. Hade egentligen tänkt visa er något vi hamrade upp på ett nytt ställe på väggen igår, men det fotot blev så snett och fult - men tavlan sitter pretty rakt! Vi får ta det någon annan gång. Lovar fota ett nytt försök snart.

Annars?

Jo, funderar på att ändra om lite på väggarna, som ni säkert har räknat ut vid det här laget. Har en del som det vore kul att byta ut mot. Det är bara en av fördelarna med att köpa begagnat - att man för en liten peng kan ha många olika vägg-prydnader att att variera med, och mellan. Fast de flesta grejerna får självklart stanna kvar - som Bill M.

Sköt om er.

Och kram.

ps Vikväggen. På ena sidan kommer det nog inte att ändras så mycket, men på den andra händer det grejer. Minns ni vilken kul och knasig installation som finns där just nu? Än sitter den kvar. Men sedan ska det upp lite annat där. Lite. För det ska vara praktiskt också, den ska ju fungera som snygg och bra klädställning, också.

lördag 6 augusti 2022

Run! (Och räkna rätt nästa gång!)

Minns inte om jag visat er den här ordentligt någon gång? Här är den i alla fall - ytterligare en liten detalj i den del av miljödebatten som mannen och jag för med penna, papper (helst återanvända), färg och fantasi. Och en del klös, för jag river ju bort en del också. Collage-klös, skulle man kunna kalla det. Även när det inte är någon form av kattdjur på bilden. Även om det här nog mest liknar en vettskrämd hare som undrar vad hen har gjort för fel?

Här försöker vi skildra den globala uppvärmningen på vårt vis. Med jorden som en glödande tändsticksask som attackeras av sitt eget innehåll. Tycker den blev rätt bra. Kanske har jag visat er den förut, också?

Äsch. Jag inventerade ju alla våra färgrika A4:or för ett tag sedan, som ni säkert minns. Men nu visar det sig att ett antal av dem hade lirkade sig in innanför själva lådan där vi förvarar dem. Så nu är jag väldigt osäker på hur många det faktiskt är. Får börja om igen. Börja om från början. 

Gör om och gör rätt, ungefär som vi behöver göra med vår så kallade moderna livsstil. Den som vi i de bättre bemedlade länderna måste göra något åt. Minska våra krav på att ha och ha och ha. Och öka engagemanget i våra alltför nedsmutsade hav. Bland annat. Bland mycket annat.

Sköt om er.

Och den lilla planeten.

/helena

ps Varför måste djuren alltid fly människans extravaganta och livsfarliga sätt att hantera deras miljö?, undrar haren. Djur kan förvisso också uppträda hotfullt och (det som vi kallar) elakt mot varandra. Men jag tror inte att de skulle gå så långt som att lagstifta bort kärlek. Jodå. Det finns ju fortfarande länder där det är förbjudet att älska vem man vill. Där homosexualitet är olagligt, till exempel. Hur kan man förbjuda kärlek? Varför skulle man vilja det? Hur kan det fortfarande finnas länder i världen där man till och med riskerar sitt liv, om man älskar den man vill älska?

DET tycker både haren och jag är både obehagligt och onaturligt - att hindra människor från att älska varandra.

fredag 5 augusti 2022

Spindelkvinnans bästa bild. Och inte ett ont ord om Ygeman. Eller?

Det finns inget farligare djur än människan, tänker jag när jag läser en av artiklarna som jag sparat i min egen mycket blandade nyhetsmapp. Det handlar om kärnvapen. Det handlar om den nobelprisbelönade paraply-organisationen ICAN. Det handlar om den allvarliga, obehagliga svängning som Sverige gjort i kärnvapenfrågan. Från att ha tagit starkt avstånd från vad det mesta av vad kärnvapen heter, till att ansöka om medlemskap i en militärallians som innehar kärnvapen. Det handlar om att ICAN, och många av oss andra, är djupt oroade över den snabba svängningen.

Jo, visst, vi vet varför. Vi vet att världsläget har ändrat sig, men ingenting blir väl bättre av att hetsa kärnvapen mot varandra. Inget blir väl någonsin bättre av att ta till våld, mer än när det är absolut nödvändigt i självförsvar. 

Sedan är hon listig också. Och god. Djuret Människan alltså. Hon kämpar för att göra saker bättre, det tänker jag på när jag läser om hur livslängden på den afrikanska kontinenten har ökat de senaste åren. Visserligen från en väldigt låg nivå till en fortfarande alldeles för låg nivå, men ändå. Det går framåt. Gäller bara att hålla i och hålla ut och fortsätta göra det tålmodiga och ihärdiga jobb många organisationer utför på fler sätt än bara rent medicinska. Ett oförtrutet arbete - administrativt, informativt och mera påtagligt hands-on ute på fältet. 

Heja alla er som kämpar för att jämna ut orättvisorna och ojämlikheterna runt omkring på vårt kära klot!

Läsningen bland unga vuxna ökar i vårt land. Wow! Jag känner bara det - wow. Det är många som kanske inte förstår varför det faktum att några futtiga procent fler lyfter en bok mot ögonen skulle vara värt ett wow! Men kära ni, säger jag då. Läsningen är nyckeln till så mycket. Att lära sig se världen från många andra människors synvinklar, det förebygger så mycket. Att förstå någon annan, det kan böckerna lära dig. Någon långt bortanför din vardags horisont. Någon nära intill. En djupgående förståelse. Ibland en nästan omöjlig förståelse, det kan böckerna ge dig. Både att förstå någon som fanns för längesedan - och någon som inte ens är född. Det känns som litteraturen är unik i sin böja-tid-vinkel där, för jag tror att de jordiska (och då och då även utomjordiska) bokstäverna är byggda av lika många delar glädje, förståelse, hopp och längtan.

(Kan inte låta bli att undra om Ygeman läser? Läser han alls? Väljer han bara så kallad nordisk litteratur då? Eller hur har hans snäva och grovt generalisernade världsbild lyckats få ett så stadigt grepp om hans felaktiga bild av det underbara myller av olika människor som bor i våra stadsdelar? 

Hur kan han ens tro att det ens skulle finnas två så kallade icke-nordiska personer som känner och tänker och lever likadant? Visst, det finns många människor som värnar familjen och sätter det gemensamma välmåendet högt på sin dagordning, men vi är trots allt alla individer. 

Jag är svensk, visst. Men det innebär inte att jag är särskilt lik alla andra så kallade svenskar. Så varför skulle det vara så avgörande för en människas liv, drömmar och handlingar varifrån man kommer? Jag bara undrar. Det viktigaste är väl vart man är på väg?

Ygeman, läs mer världslitteratur, please. Och hälsa gärna på i någon av de områden du snackar så j-vligt generaliserande om. Och då menar jag inte att du ska glida igenom på ett par timmar. Stanna. Lev här. Lev och se och lär dig att förstå något om din nutid och människorna i den. 

Här finns ungdomar med ursprung från världens alla hörn, med ambitioner så höga att himlen blir låg i jämförelse. Ta inte ner deras drömmar om en bra framtid. Satsa på en individanpassad och innehållsrik skola och fritid, för ALLA ungar, oavsett bakgrund. 

Och bunta inte ihop alla underbara kids och smått fantastiska ungdomar med ett fåtal kriminella element!!!!!!!!

Och se för f-an till att ge fler unga människor en ärlig chans här i livet. En andra chans, också. Bygg ut avhopparverksamheten! Det finns många unga människor som inte vet om något annat liv, än ett som de har fastnat i. 

Läs på. Och börja prata om dina medmänniskor med respekt i rösten. Det finns rötägg överallt, säkert i området där du bor också, Ygeman. Men de allra flesta människor vill väl. De allra flesta vill bidra till något bra i sin familj, i sitt område, i samhället - och i världen. Om de bara får en chans. Eller två.)

Anyway. 

Jag läser att det kan ha något med att göra att litteraturen har blivit mer synlig i sociala medier. Wow. Det här med den ökade läsningen bland unga vuxna alltså. Wow. Vi får väl klappa oss själva lite på axlarna då, vi som - på små och större och gigantiska plattformar - försöker sprida ordet. Det lästa ordet. Och ordens sprittande, faktaspäckade glädje - hoppande över alla våra kunskapstörstande näthinnor.

Sköt om er. (Även du, Ygeman.)

Och kram.

/helena

ps - Kan du ta hand om den här lilla krabaten, så är du snäll. Det är visst en kompis till dig, tror jag bestämt.

Det var mannen som sa det. Eller något liknande. Något i den stilen säger han både nu och då, när en spindel har letat sig in någonstans där den inte borde vara. Han är lite reserverad inför dem, om vi säger så. Jag älskar dem. Vilket väl beror på att vi inte direkt har några bestar att tala om här i vår del av världen. Inga livsfarliga.

Älskar hur de spinner sin väg genom tillvaron. Älskar kanske det där med hur de snärjer sin mat lite olustigt där i näten något mindre, om vi säger så. 

Men vem är jag att anklaga en spindel för dess metoder att skaffa mat? Jag, som ska snart lägga upp ett saftigt köttstycke av något slag på mitt fat. 

Dubbelmoral, det har väl vi miljövänner som äter upp våra vänner? Jodå. Men det finns mycket annat man kan göra för att försöka vara snäll mot vår värld. Som att läsa på. Och försöka förstå.

pps Och till er som inte tycker om att jag ger mig på just Ygeman, måste jag försvara mig med det faktum att när socialdemokratin inte håller den demokratiska, solidariska, mångkulturella och regnbågsfärgade agendan på en högre nivå än de mest konservativa och nationalistiska krafterna, då måste vi ryta i. Vi måste ha högre krav på socialdemokratin än så. Mycket högre.

torsdag 4 augusti 2022

Ett par vintage-grejer, som jag nästan svettades ut

Det mullrar någonstans. Åskan är på väg, och det förlösande regnet - hoppas vi. Här har varit öken-hetta, nästan. Fast det skulle ingen som bor i/nära en öken på riktigt tycka. Men ändå. 

Nu mullrar det mer, bäst jag skriver på. Jo då, vi gjorde en mini-utflykt till Fristad, och Röda Korsets second hand-butik där. Skulle skänka in ett par små tavlor och titta på lite smått och gott, tänkte vi. Men det var för varmt för att orka prova kläder. Och lite för mycket folk för att jag skulle komma åt att fota något coolt, lagom gammalt, fint och begärligt till er. 

Som den där litografin av Kjell Lönnå, den gillade jag. Med instrument, hjärtan och fredsduvor i någon slags härlig mix. Femhundra kostar den, om någon som är i närheten av Fristad (en bit utanför Borås) skulle bli sugen på att köpa hem den sen (om den är kvar då, vill säga).

Fotade i alla fall en sådan här fräck kabelvinda till er. Fast den är nog inte till salu. Anyway. En sådan som funkar finfint som trädgårdsbord, hos den som gillar shabby och chic mellan kaffekopparna. Den här var visserligen lite sönder. Men ändå.

Oj, nu mullrar det rejält i fjärran. Eller lite närmre än så faktiskt, får speeda på här. Ja, här ser ni i alla fall att vi fick med oss ett par second hand-plagg hem från Röda Korset. En tegelfärgad, ouppackad skjorta? Ja, minsann. Och lite annat. För mindre än etthundrafemtio kronor fick vi med oss:

* Ouppackad, långärmad skjorta (som sagt)

* Ett par mörka jeans, till mannen

* En ful blus till mig. Eller jag vet inte om den är ful, orkade inte riktigt engagera mig tillräckligt för att avgöra om den verkligen är ful, eller ganska okej. Den kändes mjuk och skön mot handen i alla fall. Ska prova sen, när regnet faller och svalkar folk och fä och träd och småfula blusar och deras ägarinnor.

* En hyfsad morgonrock. Lite grå kanske, men verkade fin i skicket. Nästan som ny, tror jag.

Det var det. Hoppas nu bara att något passar. Och att någon gillar de små tavlorna som vi lämnade in.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Ett riktigt stort tvättfat märkt Gefle i botten, stod också i Fristad och väntade på ett nytt hem. För den som har plats för en sådan stor porslinsgrej. Fast jag kollade inte noggrant. Kanske såg måsen lite vilsen ut, mer vild än tam? Eller var det en amatör-målad gam? Haha. Nej, vad skriver man inte allt för att skynda på bokstäverna i åskvädrets skugga? Och för att få till något småkrystat rim så här på slutet. Haha. För visst var det väl en mås, där på sidan av tvättfatet? Eller såg jag fel i värmen? En gås? Kan det ha varit det? Nä. En umgås, som mannen brukar säga. Nä. Det måste ha varit en mås. Mås-te. Hehe. En fin mås. Eller ful. Äsch.

onsdag 3 augusti 2022

Läsning för lagom stora öron

"Jag somnade av att läsa en långrandig bok och drömde att jag fortsatte läsa, så jag vaknade av ren uttråkning"

/Heinrich Heine (1797-1856), tysk poet

Jag skrattar högt när jag får syn på det talande citatet i ett gammalt nummer av Lantliv. Precis så är det ju - när boken man läser inte känns fängslande nog, men ändå på något sätt håller en fången. Så var boken vi högläste ur förut, mannen och jag. Nu har vi satt tänderna i något helt annat, som ni kanske såg häromdagen. En mer än tjugo år gammal bok som tar upp brännande och tyvärr ständigt aktuella ämnen: Systematisk rasism, samhällets inbyggda orättvisor, sadism och djurplågeri, hårda uppväxtvillkor och oförståelse inför funktionsvariationer och npf-problematik, bland annat. Det låter kanske inte så givande och spännande, men det är det. 

Men det här ska handla om något annat. Det här ska handla om läsning för något mindre öron, men ofta desto mer kunskapstörstande och nyfikna sådana.

Det här ska handla om två barn- och ungdomsböcker som vi läst tidigare under året. Det här ska handla om krig. Och ja, jag förstår om ni vill hålla för öronen och skrika NEJ! när ni hör ordet krig upprepas, för vilken gång i ordningen, men det här är två böcker som kan vara viktiga att ha med sig i relation till barns och ungas frågor runt hur det är - och var - att leva under förtryck och ofrihet. Vad rädsla, svält och daglig livsfara kan göra med människor.

"Året är 1941 och andra världskriget rasar för fullt. Tyska armén har omringat Leningrad, staden där Vera bor.

Vera är rädd.

Rädd för tyskarna, för bomber och granater.

Rädd när flyglarmet tjuter.

Rädd när hon sitter i skyddsrummet.

Rädd att pappa inte längre lever. ..."

Veras krig, av Katarina Kuick. Det här är en förhållandevis krass och brutalt ärlig bok, för att ha en bara tio år gammal huvudperson. Men så är det att leva i krig, så var det att leva i krig. Krig skonar ingen.

Krig är alltid brutala. Krig är inte något som någonsin borde ha hänt. Krig är definitivt inte något som borde hända idag. Nu. 

Nu när jag skriver det här - hur många barn är rädda för sin omedelbara överlevnad just nu, nu när jag trycker ner det korta ordet n och u på tangentbordet? Svaret är - för många. Alldeles för många barn lever under fasansfulla förhållanden i världens alla konflikthärdar och i pågående krigszoner. För att inte tala om alla barn som befinner sig på mer eller mindre farlig flykt undan dessa, eller lever under stora umbäranden i något av jordklotets många flyktingläger. 

Veras krig är en bok som jag inte tycker att någon nio- eller tio- eller elvaåring ska läsa själv. JAG tyckte den var bitvis väldigt skrämmande och läskig. JAG, så gammal jag är, fick nästan hålla mannen i handen ibland och blunda hårt för att inte börja böla. Det är en styrka att boken visar sanningen, det är en svaghet att jag inte riktigt känner att jag lär känna Vera och hennes familj på djupet. Men kanske är det ändå bäst så, annars skulle handlingen kanske ta sig alldeles för långt in under skinnet?

"Hewa är på flykt från ett krig. Hon vet inte vart hon är på väg, bara att hon måste komma så långt bort som möjligt. Det är kallt och ödsligt, men i skogen möter hon någon lika ensam som hon. Hewa börjar berätta sin berättelse, om hur landet hon föddes i sakta förändrades till oigenkännlighet.

Med sig på flykten bär hon sin mammas hemliga anteckningsböcker och det viktiga uppdraget att föra dem i säkerhet. ..."

Det gula skrattet, av Viveka Sjögren. Hewas berättelse är också påtaglig, men mer poetiskt berättad. Språket flyter och svävar och landar inom dig som bomull, även om handlingen är nog så dramatisk och fruktansvärd. Den här boken kräver en något mera mogen läsare, på det sättet att språket är mer avancerat, rörelsen framåt mera driven.

Det är egentligen lite för länge sedan som vi läste de här två barn- och ungdomsböckerna högt för varandra, mannen och jag, för att de ska sitta fast kristallklart i närminnet, men jag minns känslan av det abrupta. Det abrupta parallellt med nednötningen. Att något till slut förändras utan återvändo. En dag finns mamma där, den andra dagen är hon inte där. En dag måste pappa ut i kriget. Eller har han blivit tillfångatagen? En dag måste du börja se dig om efter mat någonannanstans än i ditt eget tomma kylskåp och skafferi. En dag har du varit på flykt så länge, frusit så länge, varit hungrig så länge, att du glömmer hur det är att vara fri. Att du glömmer hur det är att vara du. Du har blivit någon annan. Du har förvandlats till någon du inte känner igen, tvingad av omständigheter en ung människa - ingen människa - någonsin ska/borde behöva uppleva.

Veras krig, av Katarina Kuick. Det gula skrattet, av Viveka Sjögren. Båda utgivna i år, 2022. Två böcker som ger olika synvinklar på krigets realiteter och dess efterverkningar. Två böcker att läsa tillsammans, i klassrummet eller hemma. Barn och vuxna tillsammans. Två berättelser att samtala runt. Två böcker att lära sig något av, både historiskt, språkligt, tidlöst och allmänmänskligt. Två lärorika lästips.

Sköt om er. Kram.

Och läs tillsammans.

/helena