tisdag 24 januari 2023

Sedan senast - kan det vara ett lättsamt tema?

Nej, jag tog aldrig fram den randiga (eller den där för stora med ett löv) skärmen igen efter att adventsljusstaken fick maka på sig och den gröna glaslampan fick ta plats igen. Dags för något annat. Lite otippat kanske - att jag skulle falla för en vit second hand-skärm. Inte second hand-delen förstås, men att den är vit, skärmen. Men det blev ju riktigt bra.

Om det inte låtit så makabert, med tanke på att min lilla pappa avled så sent som i höstas, skulle jag sagt att vi dödsstädat här hemma. För det är nog det vi gjort faktiskt. Slängt och sorterat bort och lämnat vidare och så.


Vi måste göra plats för de av pappas saker som vi vill behålla. Som den fina gamla byrån. Men hur i all världen skulle den otympliga pjäsen kunna klämmas in i vårt lilla dockskåpshem? Skulle vi göra oss av med den byrå vi redan har? Den som mannen har ärvt. Nej, vi gillar den så mycket. Den fann sin plats hos oss för många många år sedan - och där får den stanna. Trots att toppen är sprucken, eller kanske just därför. Vad göra med pappas byrå då? Hm. Jo, jag kom på en lösning, visar er kanske den nästa gång. (Va? Blir det en nästa gång? Haha, ja, förmodligen. Mer om det senare.)

Vintern möter våren, ja, ungefär så. Sitter och tittar ut över något slags snöglopp. Lite grått. Lite mulet. Några få blygsamma sekundmeter, men ändå. Suckar när jag återigen ser fåglarna flockas runt det äckliga som någon har kastat ut från en balkong, tror jag. Gräset är fullt av bröd, igen. Och jag undrar undrar undrar vad man kan göra för att få vederbörande att förstå att det är osanitärt att mata fåglarna på det sättet i tättbebyggt område? 

Någon som har något tips? Den lagom arga lappen verkade bara ha kortvarig effekt. Eller också är det flera som gör det. Obehagligt, hur som helst. Precis utanför vår vinterrufsiga täppa. Usch. Och fy. 

Igår såg jag en räv gå och nosa i resterna också, hoppas bara den äter upp de möss och andra gnagare som bröd-marodören lockar till buskar och snår. Håhåjaja. Och i världen är det krig. Men ändå. Det är irriterande med okunniga människor.

Provar just nu det bättre begagnade - stickade - tyget som överdrag på en tom lampskärmsstomme. Men, jag vet inte jag. Blir kanske inte så bra. Får kanske göra någon form av lampskärmsrockad här hemma istället. Jaja. Livets oviktigheter, de hopar sig visst, hör jag. Gott så, ändå.

Men vad gör jag då här inne på bloggen, egentligen? Skulle inte jag koncentrera mig på annat? Bildskapandet och så? Jodå. Men det visade sig att jag nog har lite lust att blogga, ändå. 

Fast inte så mycket om det stora livet, det känns för stort att greppa den rasism som sköljer som en våg genom vår regering och riksdag just nu, för att bara nämna ETT exempel. Det är för mycket som borde kommenteras, hela tiden, där ute i det stora och viktiga. 

Därför bestämmer jag mig för att blogga lite lättviktigt bara, då och då. Även om återanvändning i princip måste anses livsviktigt, såklart. 

De stora frågorna lämnar jag åt konsten, de får mest behandlas i mitt konstnärliga bild-uttryck, tänker jag. För ibland finns det inga ord för att beskriva all dumhet som omger oss här och nu. Så är det bara.

Sedan senast? Kan inte det vara en bra rubrik? På inläggen som antagligen kommer dimpa ner lite då och då. Lättsamma? Jovars. Lättviktiga? Nja. Men det blir nog bra, ska ni se. Vi hörs.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

onsdag 18 januari 2023

Här hemma - Love. Vår. Vintage.

Lite nytt från 23, döper jag mappen till. Och hej, förresten. Och nej, det här är inte en nystart, det här är bara ytterligare ett hejdå, jag förvarnade ju - att det kan bli några stycken. Och nej, jag har inte glömt att jag kanske, kanske ska ge er en gåva innan jag avslutar den här bloggen på allvar.

Det kräver en del administration och så, för att överföra det jag har i tankarna och in på den här gamla skrot-bloggen. Så kanske blir det inget med den tanken, men då får ni hålla tillgodo med det här vintage-hejet, från våren och mannen och mej. Hej hej. Här kommer lite "nytt" då.

När Nerman åkte ner efter Knut och allt, då skulle ju haren skutta upp igen. Men det blev inte så. Hittade något i pryl-skåpet som kändes fräschare (och mindre brunt) just nu. 

Ett slags lila viol-tema med Kaj Beckmans motiv på tallriken från Gustavsberg, och fler blyga blommor som komplement till det, på den gamla Gefle-krukan. Lila vår. Me like. Köket gillar också lila. Och brunt. 

Och grönt! Den röda tråden här i livet måste alltid vara klimatsmart, bättre begagnad - och miljömedveten.

I en unken tegelsten (tjock bok alltså) hittade jag cykel-bilen Fantom. Den roliga ritningen, på en uppfinning från 1944, fick förstås komma upp på vår vår-vägg.

Mannen hittade en något skrynklad teckningen som han fått av en av alla dessa begåvade unga kiddos han möter i sitt vikarie-jobb på fritids. Fast den här kanske är en avbildning av något som redan finns? Någon hjälte? Jaja, det där vet ni säkert bättre än jag. Hoppas bara hon är fredlig. Tungan, det bör alltid vara det vassaste vapnet i kampen för fred, frihet, demokrati och ökad mångfald bland människor, djur och natur.

Vad händer om man ställer ett gulligt second hand-huvud i fönstret en kort sekund? Mannen tillverkar ett par hörlurar, av ett gem, till det - såklart! Haha. 

Bucklor, rost och en hjärtformad sten. Det är så början på den här vintage-våren ser ut. Hjärta på det!

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Någon tyckte att jag behövde förklara mig, det tycker inte jag. Men det var inget abrupt slut på den här bloggen, det lovar jag. Det var ett väl övervägt beslut. Egentligen tänkte jag slutat redan för tre år sedan. Tanken slog mig alldeles i början på 2020: Oj, i år har jag skrivit om "de redan använda sakerna" i tio år (tänkte jag då för tre år sedan alltså). Sedan kom pandemin. And the rest is history? 

Nej. Men jag blev ombedd att fortsätta. Det fanns de som behövde sällskap därute, tröst, det förstod jag på röster som hördes. Och då ville jag givetvis försöka ställa upp och finnas där, om så bara för någon som kände sig lite ensam och rädd och förvirrad. Jagt hoppas jag lyckades finnas till för någon. Att jag berikade någons tillvaro genom att berätta lite om mannens och mitt liv. Om allt och inget. Om sakerna. Och tingen. Och om våra konstnärliga och kulturella ambitioner, hur de snirklar sig vidare genom livet. Blommar och frodas och spirar iväg åt nya håll.

Och det var här det tog slut. Dels för att jag helt seriöst började tröttna på min egen röst. Bla bla bla, ni vet. Och för att det kändes - känns - som att jag inte vill göra mer avkall på mitt jobb som konstskapare. Nya uttryck är på gång. Men även gamla - fotograferingen kommer nog alltid vara mitt bästa. Även det vill jag utveckla, som jag nämnde i förra inlägget. 

Hade önskat att vi tagit oss helt igenom den här pandemin, som en solidarisk och enad värld, vid det här laget, men så blev det ju inte riktigt. Hade önskat att jag orkat hålla i och ut lite till här inne, men det går bara inte. Det är verkligen dags att vässa mina konstnärliga muskler ytterligare. Hög tid, man blir ju inte yngre, har jag hört. Koncentration är en lyx, den tänker jag ägna mig åt.

- Men kan du inte rapportera lite om det nya konstnärliga då? Undrade en undrare. Nja. Kanske. Jag vet inte. Det är så tråkigt att göra saker halvdant. Jag älskar ju det helhjärtade helhjärtat liksom. Men vem vet. En sak är i alla fall säker - vi ses säkert där ute bland alla de redan älskade och väl använda sakerna. En ny vintage-vår är ju strax här, mina vänner!

söndag 1 januari 2023

Vägs ände, kan vara en bra början

Ni har kanske känt det. Hört det. Förstått det. Läst det mellan raderna. Det här är mitt sista inlägg, åtminstone ett av de sista. Kanske finns det något litet mer att pressa ur. Kanske har jag en present till er. En gåva. Något som kan få symbolisera den symboliska nya tid som ett nytt år innebär. För mig bär livet vidare mot...tja...inget nytt egentligen. Ska mest försöka koncentrera mig på att bli bättre på att skapa, tänkte jag. Mest fotokonst.

Ska lära mig mer, tänkte jag. Fast ändå fortsätta jobba väldigt intuitivt. Bli en bättre bildtagare. Eller inte bättre, mer intressant. Hitta andra vinklar. Bli bättre, ja bättre, på att fånga ljuset. Studera hur det faller och stiger. Läsa av omgivningen som ett avancerat och fokuserat öga. Sedan ska jag väl måla lite också. Och skriva. Ungefär som jag alltid har gjort, med andra ord, fast mer koncentrerat. Ni som tittar förbi kommer säkert se mig sitta med fyrkantiga digitala ögon och redigera. Och redigera.

I takt med att vårens knoppar slår ut, vill jag låta fokus stanna vid konsten att skapa. Låter säkert en aning högtravande i era öron, men jag lovar, mina mål är väldigt jordnära, rimliga och ärliga. Fånga något. Inte dagen - såå gjort. Inte tidsandan - usch. Inte ögonblicket - för det går inte. Fånga lite bra saker med linsen bara. Och penseln. Och pennan.

Sköt om er.

Och...wait for it...

KRAM!

/helena

ps Ett dikt-ps. Vad kan vara bättre att avsluta med? En nyskriven dikt, bara till er. Exklusivt för mina trognaste läsare. Den heter:

Vägs ände, kan vara en bra början på poesin

Fast, det känns inte nytt, att skriva om det som ett nytt blad innebär

Grönt, som i knappt torrt bakom öronen, vårt nya fräscha blad

På bladet ska jag skriva något, fylla det med klorofyll, växtvärk och livsglädje

Söka rötterna med hjälp av pannlampa och ventilgummi

Ventilgummi?

Ja, för att pumpa upp stammen med, om den skulle kapsejsa

Kapsejsa?

Ja, ett vackert bra-att-ha-ord bara, häng inte upp er på det, häng med

Låt er uppfyllas av känslan att inte riktigt veta var ni ska sätta nästa fot, i djungeln

Lär känna grenverket

Ändra själva växtens genetik, genom att andas på den

Andas in, frisk luft, eller det där andra, det som finns i dess ställe nuförtiden

Bladet, när jag lyft det från munnen, då ska ni se, att ett nytt år lika gärna kan vara samma gamla som går igen

Känns tryggt, och lite unket

Låt oss lufta här

Lyfta här

Fast stanna

På marken, ändå

lördag 31 december 2022

Hjärtligt slut

Barbara Walters och Benedictus har gått ur tiden, som man säger. Läser vidare om ditt och datt och om någon som fått fnatt, ungefär så. Ungefär som vanligt, med andra ord. På nyheterna alltså. 

Men det är mest ponnyn Fritte som fångar min uppmärksamhet. Hm. Haha. Orka liksom. Fler än jag som inte riktigt orkar med nyhetsflödet och något allvarligare än en gullig gammal ponny just nu? 

Trassliga hjärtan, är det det vi har? Döpte bilden till det: trassligt hjärta. För att jag tror att det är det vi har, efter det här året. Slitna och trötta hjärtan. Även om de fortsatt brinner och slår dubbelvolter för allt som är viktigt och riktigt, såklart. Men ibland tycker jag mig höra det viska: Vila mellan hjärtslagen. Låt hjärtat vara med, men låt det också vila i lättsamhet och glädje. Låt det dra ihop sig, till ny kraft. Låt det samla blod och mod till nya utmaningar. Låt det sedan flöda och flamma och blomma ut igen. Lite så, tycker jag det viskar och vädjar om.

Med det önskar mannen och jag er ett gott slut, ändå. (jag bevisade just min egen trötthetstes genom att skriva got slutt...). Och en alldeles hjärtegod start på det nya, även om det mest bara är almanackan som är fräsch - samma gamla nyårslöften hörs alltid i kör vid den här tiden. År efter år, tror folk att de ska skärpa sig och bli bättre på allt möjligt bara för att en siffra byts ut mot en annan. Håhåjaja. Det är väl bättre att tänka att man är ganska bra hela tiden, menar jag. Att man duger. Är helt okej, för det mesta. Vi duger, hör ni. Precis som vi är.

Hoppas att allas våra hjärtan ska orka slå minst 23 slag vid klockan 24. Minst, sa jag. Jag snackar vilopuls nu. Haha. Sedan får det allt börja jogga upp sig lite igen, va?

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Det här var väl det tjugotredje fotot då. Ett komplement till de 22. 22? Ja, det heter så, det 22 foton långa inlägget som blickar bakåt rent fotografiskt. Lite personligt, men mest om allas vår gemensamma kärlek till de redan använda sakerna. Vintage-love. Om ni vill se fler bilder och läsa lite fler ord.

fredag 30 december 2022

22

Oj. Inser just att klockan är över tjugotvå också. Inte nog med att det känns som att jag har spenderat minst 22 timmar på att hitta exakt rätt bilder (givetvis 22 till antalet) för att sammanfatta år 2022. Alltså, jag gillar ju inte det så mycket egentligen. Sammanfattningar. Tillbakablickar. Tråkigt grottande i det som just varit och farit sin kos.

Jaja. Anyway. Vi går vidare. Tittar på detaljerna. Det är de små små detaljerna som gör det. Sjöng nån en gång.

Vi. Ordet jag älskar allra mest. Skälet till att min blogg heter som den gör. eVIga kVInnor VIntage. Vi. Det är bara vi som kan göra jobbet. Vi, tillsammans. Alla vi som tror på solidaritet, medmänsklighet och demokrati.

Tog mig ändå tid att leta igenom (och rensa och städa) mina många mappar med foton. De som jag tagit under året som gått, och hittade lite smått och gott som ni säkert kan njuta av en gång till. Fokuserade mest på början av året, för att det känns mest kul att att återse dem helt enkelt. Även om mycket av det som hänt det här året har varit allt annat än kul. Krig, till exempel, det är inte särskilt kul. Inte någonstans. Inte någonsin. Inte alls.

Den nya mappen som kom till nu då, med de här tjugotvå, döpte jag naturligtvis till 22 återanvända. För att det är det vi måste göra: Bli bättre och bättre på att använda det vi redan har. För miljöns skull. För allas skull, för guds skull. Återälska. Ett begrepp som någon myntat så klokt och vackert. Som min fina ärvda lilla ko - I love you!

Naturlig natur naturligtvis.

Gröna fingrar. Fast mest musikaliska och allmänt genialiska, typ. Älskade fingrar. Tänka sig, att jag har älskat dem i snart trettiotvå år. Tiden alltså. Går. Och springer. Hoppar och leker med oss. Skuttar runt på grönbete. 

Gräslök och sjöhästar. Bra bra och bra. Sådant som hör sommaren till, vetja. Även om sommarlängtan sällan låter sig fångas in med några få och lätta ord.

Grön kärlek. En av alla Fem särskilt fina som jag har satt ihop till er under året som gått. Fem vintage-saker i nytt sällskap. Eller nytt och nytt, men de har kanske inte träffats så ofta i just den här konstellationen förut.

Fem särskilt fina till. Tillspetsat och rart och en välrostad hästsko för tur. Och lite annat.

Titta på den lilla mannen! Han staplar ved på sin kälke han, minsann. Såå söt. Älskar raggsockarna - också!

Och visst ser det här locket längst ut på kaffepettern i koppar ut som ett löv? Visst? Ett visset höstlöv?

FIKA i inomhusbersån!

Sedan bytte vi matta på vårt sovrumsgolv. Fast det är en bonad vi haft ganska länge. En bonad som bor bra på golvet nuförtiden.

Snöstjärna av glas. Fler ord är överflödiga. Varje snöflinga är ju helt unik, därför går det inte riktigt att sätta ord på dem. Mer än - underbar och andra utslitna adjektiv!

Tipsade om att slå in gröna paket, med hjälp av en gammal plansch eller nåt. Som att slå in nåt i själva våren.

Mer pappersarbete. Påminde om hur bråttom det är att agera i klimathänseende, och sedan röstades helt sonika miljöpartiet bort. Suck. Suck. Suck.

Målade och tecknade miljö-mål-medvetet, gjorde vi. Mannen och jag. Hoppades att det skulle sätta myror i huvudet på någon i alla fall. Myror är ju flitiga, vilket vi alla måste vara om vi ska få den här klimatbollen i rullning på riktigt. Eller i gungning. (Tänkte på hur viktigt det är att det finns en värld kvar att alls gunga och leka i, när jag såg världens minsta gungare på lekplatsen idag. Kanske var det första gången hen gungade i hela sitt lilla liv? Fick nästan en tår i ögat, såg så himla gulligt ut ju). Vi måste rädda den här planeten nu åt kidsen, hör ni.

För sjutton, nu hugger vi i! Ett sätt är ju att fortsätta och fortsätta och fortsätta att älska de gamla sakerna och tingen och grejerna och prylarna. Föremålen för vår beundran får inte stavas massproducering och slentrian.

Snart kan inte ens en underbart smarrig och ishuttrande glass rädda oss från permanent överhettning. Så är det.

Ännu mera pappersarbete. Producerade, skapade en fjärilsdans. En dans som jag såg när jag gick bredvid motorvägen som löper alldeles intill där jag bor. I ett snår alldeles intill avgaserna dansade de här två gula med varandra. Dansade och dansade, gjorde mig alldeles yr och lyrisk och lycklig (eller var det bara avgaserna som fick mig att snurra till det?). Var bara tvungen att gå hem och försöka avbilda den här lätta sommarsynen. 

Sedan har vi ordet aldrig. Det ska man ju aldrig säga. Men jag kommer alltid att säga aldrig till rasism och högerpopulism. Nu sitter de i vår riksdag, dessutom som spindlar i nätet i knät på en mer än lovligt snedvriden högerskara. Suck. Suck. Suck. 

Men vi får aldrig ge upp kampen för allas lika värde och rättigheter. Vi kan bara göra som forskaren, när han hörde talas om att nationalsocialisterna i vår riksdag vill stryka ett streck över modersmålsundervisningen till förmån för bara svenska, ta oss för pannan. Jösses. 

Naturligtvis måste man få läsa sitt modersmål också. Puckon. Det är inte ofta jag använder pucko-begreppet, men den här hösten har det haglat rasism och okunnighet inom allt från mänsklighet, demokrati, rättssäkerhet till ren och skär basal miljökunskap, bara för att nämna några av alla grodor som har hoppat. De blågula färgerna tillhör oss alla. Alla vi som bor och lever och verkar här - och i övriga världen.

Älskade tiger. Men nu är det slut med att hålla tyst, för evigt, hör ni. Syndabockskulturen måste utrotas. De grova generaliseringarna måste bort. Asylrätten måste vara självklar för ALLA. Alla för en, en för alla. Så det så. Tigern i mig, den kommer alltid fram när det handlar om medmänsklighet och att bete sig vettigt i alla lägen. Åtminstone så ofta man orkar och kan. Sitt bästa, det är det enda man kan göra. Så ofta man kan och orkar.

Trädgårdssnäckan vet vad jag snackar om. Även om långsamhet inte direkt är något vi och klimatet har tid med.

Det är förstås den här lilla hoppfulla fågeln vi slutar året med. Och börjar nästa med. För nu måste det bli slut på alla krig där oskyldiga barn - och deras livsviktiga värdefulla vuxna - far illa, fryser, svälter och mördas. Alla krig måste upphöra nu, hör du det, Putin?!!

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Så hann klockan bli över tjugotre innan jag publicerar mina 22 återanvända, väl valda, foton till er. Tiden alltså. Och vi som inte har hunnit se På spåret ännu. Får väl bli snart här nu då, tänker jag. Få se om mannen tänker annorlunda. På spåret och kvällsfika. Nattfika. Finns det ordet i ordboken? Annars tips på nyord med positiv känsla och lagom söt smak. Nattfika. Bra grej att börja årets sista dag med, känner jag. Hej hej.

torsdag 29 december 2022

Here comes the sun? Ja, tydligen.

Kanske tyckte ni som jag - att det regnade lite för mycket idag? I så fall är nog det här en bild som passar er.

Satt och tittade igenom en del av mina fotomappar idag, tänkte att det kunde behöva städas lite i dem. Hittade den här, bland annat.

Eller rättare sagt det här fotot, hittade jag. Grönt och skönt, taget på en härlig sommarpromenad, förmodar jag. Men lite trist ändå, va? En sån där cykel som man ser överallt svischa fram eller ligga slängd, eller i bästa fall som här - stå upp och vänta på nästa åkande, typ.

Plötsligt åkte i alla fall photoshop upp. Det här fotot behöver piggas upp på något sätt. Vad kan då passa bättre än en gul...prick?

En kul prick som strålar av glädje när den får cykla? Haha. Tja, varför inte? Det är bara fantasin som sätter gränserna, när man skapar fritt, hör ni.

Here comes the sun alltså! Fast den titeln är väl väldigt tagen? Paxad för länge sedan, av en begåvad skalbagge (beatle). Sol ute sol inne, då? Taget. Jaja, jag är väl en sol med fläckar då. Laleh. Laleh, har redan sjungt det, säger ni. Okej okej. Det finns kanske inga lediga titlar med solsken i blick? Solen är ju väldigt populär, särskilt dagar när det regnar.

Det var det. En liten bagatell bara, nu måste jag städa vidare. Kanske hittar jag några fler småtrista foton att poppa upp? Eller så slänger jag dem helt enkelt bara.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

onsdag 28 december 2022

Här hemma - duk hjärta koppartråd

Hittar den här gardinen, en liten fin en. En som tillåter det gamla älskade bordet att synas, samtidigt som det ändå är en duk på. Duk-ish, i alla fall. Ni vet ju hur jag är - det är sällan jag lägger på en riktigt duk, även om det händer. Var faktiskt nära att jag plockade fram en av mina stora Indiska-dukar nyss, bara för att jag tycker det är så himla synd, nyheterna vi hörde om Indiska nyss. Sedan hände det sig att jag spillde rödbetssallad på "duk" och allt, som ni kanske såg, och då ångrade jag mig och lät stuvbiten som låg där ligga kvar. Men nu så.

Här ser ni bättre. Fint, va? Lite svårt att torka av bordet där mellan, i ihåligheterna, men det ska nog gå ändå.

Berättade ju om det där gröna nystanet igår, och de randiga små tygstyckena. Sedan var det ju det här vita också, som låg i samma second hand-påse. Vad göra med det? Hm. Funderade och funderade på något som kanske skulle kunna matcha köksbordets "nya" outfit. Något som vi behöver allihop just nu. Verkligen behöver.

Hjärtlighet. Hjärtan. Formade lite koppartråd bara och snurrade en lagom stor sträng vitt garn runt. Sedan mer koppartråd på det. Går ju fint att använda vad som helst här, nu råkade vi ha koppartråd hemma. Vilka färger som helst och tråd bara runt, går ju bra. Stråltråd av något slag som stomme bara. Eller ännu mer snällt mot naturen, mer miljömedvetet: gör en stomme av en kartongbit eller så. 

Toarulle? Ja, ville inte gå så långt ner i pyssel-träskets djupaste marker, haha, men visst, den inre kartongdelen av toarullen funkar säkert alldeles utmärkt som stomme till hjärtan. Det brukar ju finnas ett hjärta på den där dörren, har jag hört. ;).

Pyssel måste inte ske innan jul. Pyssel kan ske vilken dag som helst. Särskilt behjärtansvärt sådant. Visst?

Har ju inte direkt svart bälte i just tålamodskrävande pyssel, men det här gick ju riktigt bra, kanske gör ett par till idag. Men det här första hjärtat - det är, såklart, till alla er vintage-lovers!

Sköt om er.

Och kram.

/helena