Sedan senast - efter regnet, kallar jag den

Den där solstrimman som kommer och hälsar på efter en regntung dag, den är inte att leka med. Eller jo, det är ju just det den är.

Denna vackra människa alltså - mannen. Vacker inifrån och ut. En solstråle träffade ett riktigt ljushuvud, den här ljuva sommarkvällen.

Ni kanske längtar efter vintertider? Nä, jag tänkte väl det. Här bjuder jag ändå på frost, i form av framsidan på Teds skiva. Ni vet väl vad första spåret heter på den här underbara artistens LP? Helena! Jo då.

Funderar på att skriva stödord. Har aldrig gillat ordet ens, men det är svårt att minnas allt kul och bra som händer mellan varven i mitt liv, nu när jag bara hinner hälsa på er då och då. Supernova. Och No Bears. Om jag hade skrivit några stödord inför den här texten, då hade jag säkert skrivit dem vid en punkt. 

Colin Firth alltså. Han bara fortsätter att imponera. I Supernova (2020) hittar han en ton i sitt skådespeleri som tar sig ända in till hjärtats innersta. Stanley Tucci är inte heller så pjåkig. Något att se en regnig kväll. Eller en solig dag för den delen. Men den är inte bara rolig, ganska sorglig faktiskt, men ack så eftertänksam, klok och inspirerande. Se den. 

Jafar Panahi. En mästerreggissör som inte låter sitt filmskapande stoppas av något. Herregud som, och vad och hur, han imponerar. En meta-film, med Panahi själv i huvudrollen. No Bears (2022). Nej, inga björnar, men så mycket annat värt att reflektera över - i en värld där konsten verkligen kan anses hotad och allt annat än fri. Nu är han i alla fall frisläppt, åtminstone senast jag kollade...

Annars har jag mest kollat vidare på inredningsklipp på tuben. OMG. Hur mycket inredningsinspiration med vintage och återbrukat finns det? Hur mycket som helst. Hem fyllda av kuriosa och coola antikviteter. Skrev upp ett par namn till er (stödord? nä.) först, men sedan insåg jag att det inte går att rekommendera något särskilt egentligen, det finns såå mycket. 

Men ett tips är att söka på Vogue och House & Garden, till exempel. De har många imponerande små reportage, från slott till kojor. Själv hamnar jag så lätt i julen. Julpyssel i juli, ni vet. Sök på christmas och cottage och lite sånt, då hamnar ni snart i ett glittrande jul-hus eller två. Eller trehundra.

Efter regnet. Så kallar jag min färdiga bild. För att det har regnat en hel del? Nja. Mest är den en åminnelse och en påminnelse. Om att de kraftiga skyfallen ute i världen skördat många dödsoffer. Den här bilden är skapad för att vi inte ska glömma dem som blivit/blir offer för extremhetta och regnfloder där ute. En tyst minut är på sin plats. Minst en minut. Den börjar nu.

Och den här utslitna fågel då. Den har fått mig att ifrågasätta om jag borde gå med i en förening med freden i fokus. På senare år har jag mest sett till att stödja här och var, mera fritt efter vad som känts mest angeläget där och då. Unicef ligger högt på listan. Och BRIS, bland andra. När jag var tonåring gick jag med i Greenpeace. Sedan har jag till exempelt stött Djurens rätt, Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden under livets gång. 

Men nu funderar jag på att stödja Svenska Freds, för att jag tror på den folkbildning som de förespråkade inför NATO-beslutet. Vi, befolkningen, borde fått mer information om vad ett medlemskap i en militärallians med kärnvapen innebär, innan vi ansökte. Det tycker Svenska Freds. Det tycker jag. Och det tycker många andra som tror på fredliga lösningar. Ett historiskt felsteg. Något i den stilen hörde jag någon säga om vårt kommande inträde. Det känns onekligen så, även om bara historien kan berätta sanningen för oss. Sedan. Sen. När det är försent?

Oj. Ja, det var ju här jag skulle berättat om Supernova och Colin Firth, för att en britt råkade hamna på vårt scrabble-spel. En britt och Bond-brud. Britt Ekland såklart!

Det handlar en del om hästar bland orden också, säkert för att vi inte kunde slita våra fyrkantiga ögon från ridsporten i Falsterbo. Hästar alltså. Vad ska man säga? Nästan lika snygga och sportsliga och starka, som de är intelligenta. 

Falkholt! Fler ord överflödiga.

Det blir kanske lite trist att visa en gul bil i svartvitt, men stilrent på något vis. Och det viktigaste är ju mannens favoritläsk. Den som han älskat ända sedan han var liten och sommarjobbade på bryggeriet. Tiden går, men Trocadero består. (Hoppas jag. Och mannen.)

Knoppar i vintage-bytta. Fina second hand-grejer. Och ja, knopp rimmar ju fortfarande på hopp. Sägs det.

Det gröna ute nu alltså. När det kommer lagom mycket regn blir allt så mycket vackrare och friskare. Fräscht. Och överallt fågelungar. Små blåmesar som inte fått sitt blåa "hår" ännu. Gulliga? Det är ett för enkelt ord. Supergulliga.

Nu har han bytt ut den här delen på andra sidan av en av sina gitarrer - mannen. Och jag får en fin sak till att återanvända. Som någon slags krok, funderade jag. Men än har den andra inte kommit upp någonstans, får se hur det blir nu när jag har två. Tummen ur! 

Och det är så vi måste leva mer och mer. Använda och återanvända. Laga allt som går att laga. Spela vidare som ingenting hade hänt? Ja, i just det här fallet går det ju alldeles utmärkt, men när det gäller de stora, viktiga och livsavgörande globala perspektiven - miljömedvetenheten och klimatarbetet - måste vi alla lära oss helt nya melodier. 

Och sluta köpa så mycket nytt hela tiden. Ja, jag låter som ett hack i en skiva, men det är ändå något jag måste skriva. I många länder är skadan redan skedd. I många fattiga områden i världen är klimatförändringarna en av de största anledningarna till att människor flyr hals över huvud. Så tjata är det som gäller. Om och om igen.

Varför så lite färg? För att världen känns så svartvit ibland. För att det känns som att mycket energi läggs på fel saker. Det förebyggande arbetet kommer så lätt i skymundan. Det känns som att en del har glömt bort vad det innebär att respektera andra människor och deras unika egenskaper. 

Så många stormar i så många små vattenglas, när vi har så många viktiga hjärtefrågor att adressera. Krigen, de går inte över av sig själva, det är uppenbart. Vi måste fortsätta föra den fredliga kampen för att varenda unge ska få ett drägligt liv. Helst mycket mer än drägligt. Utan svält och orkaner och konflikter och katastrofer.

Visst är vi framför allt lika, alltid, överallt. Men vi måste göra plats för olikheterna, annars blir vår tillvaro - och vår jord - alldeles för trång och vrång. Snällhet. Det är en underbar och lite bortglömd egenskap, känner jag. Som dock inte ska förväxlas med flathet och undflyende.

Hoppas ni har en lika fin sommar som vi. Älskar att fota ute och inne och högt och lågt och långt och nära intill.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps En grön utsikt i ett glasöga. Kanske det finaste fotot jag tagit - åtminstone idag. Lite sprillans nytt ska ni självklart bjudas på också. Nu ska jag nog prova att printa ut den. I färg. Tror jag.

Mellan Beale Street och Summerland

Attans! Som i: Attans, vad svårt det är att blogga sporadiskt! När jag tittade in till er varje dag föll sig det mesta naturligt, som det här med vilka av mina foton som skulle hamna här inne - och vilka som skulle ut på andra konstnärliga äventyr. Nu är det mer diffust och jag måste ta aktiva beslut för att inte göra bort mig och lämna ut någonting i förväg. Skulle så gärna vilja visa er sommarens (hittills) bästa bild till exempel, men det går inte. Den är lite för bra för att bara hamna här inne, tror jag. Sorry. Känns som jag dissar er - och så är det naturligtvis inte. Men. Det var ju faktiskt ett av skälen till att jag slutade blogga dagligen - att jag vill hitta mer koncentration till mina konstnärliga foton.

Men hej, nu kör vi ett litet sommardoftande inlägg, va? Tror ni kommer bli ganska nöjda ändå, med det ni bjuds på här och nu. Rosens dag kom och gick, men jag valde att föreviga något mer beständigt och ristat i sten. 

Även om inget slår den spröda, starka, underbara äkta varan förstås. Har faktiskt fotat en hel del blommor. 

Både ute och inne har det fotats blommor. Några mer spontana uttryck, andra mer inplanerade. Det här är en av mina favoriter bland egna vintage-vaser, den ska få figurera och stoltsera i ett viktigt sammanhang framöver.

Regnet har fallit när jag fotat. Och solen har stirrat rätt in i linsen andra dagar. Älskar att fota i regn, men vad ska man göra när vecka efter vecka består av torr-väder. Det får ju gå det med. Förresten - läste ni att väder är ett passerat ord, åtminstone i vissa franska TV-kanaler. Jo, de har liksom slutat att bara berätta hur vädret ska bli, de berättar mer om varför det ska bli - och blev - som det blir. Klimatrapport, istället för att bara prata väder och vind. Bra grej. För vädret är ju ingen lek längre.

Visst är det harens år? Eller är det kaninens? Anyway. Föll för de har skuttiga sakerna inne på Plantagen. Skulle säkert passa finfint i en gräsig vrå - i alla fall om man har en mysig jätteträdgård eller så.

Och den här då! En sådan regnsamlande groda kan man säkert få plats med i en liten täppa, tänker jag. Analog regnkoll, hur mycket charmigare än en regnvåt app? Får man köpa nya saker då? undrar den som fortfarande försöker följa den här bloggen på grund av att den i första hand sysslar med second hand. Nej, det får man inte. Inte slentrianmässigt och huvudlöst. Men med eftertanke och kärlek till praktiska och härligt designade saker får man såklart köpa nåt nytt nån gång. Nån gång. Men jag köpte ingen groda, för mig ska det mycket till innan jag väljer nytt framför bättre begagnat.

På tal om bättre begagnad... Hehe, min söta man. Han läser ur en second hand-bok här. Sommarens tämligen lättsmälta högläsningsbok är fylld av solrosor och cirkusartister, bland annat. Snart har vi läst ut den, berättar kanske mer sen. Nån gång.

Sprakande, soliga dagar i all ära, men...

...inget överträffar smattret av efterlängtat regn.

Och ingen syn är väl intressantare än konst som finns tillgänglig för alla?

- Titta, jag har nog blivit lite solbränd i alla fall... Haha. Ja, om man jämför sig med en väldigt ljus blomma, då ser man ju lätt lite rostad ut. Mannen alltså.

Men självklart är det mest den vackra vintage-krukan som hamnar i fokus.

Grönskan. Den frodiga. Som vi älskar den. Bäst att njuta av den medan man kan. Innan öknarna breder ut sig ytterligare och isarna smälter och smälter och allt det där hemska som ni säkert hoppades att slippa höra här och nu. Men det är här och nu som vi måste agera i rätt riktning. För klimatets skull. För framtiden. Även om vi naturligtvis ska unna oss att njuta lite grand också. 

Njut gärna i en gammal T-shirt. En sådan som överlever tvätt efter tvätt. Inget är så slösigt som att köpa onödigt nytt. Särskilt det stora klädkontot tär på miljön. Köp det mesta second hand, använd länge. Lappa och laga och älska dina gamla paltor. Då kommer klotet att vilja krama dig, länge länge.

Det blev ju några foton över till er också. Hoppas ni blev nöjda. Fotot är mitt bästa uttryck just nu, även om jag tänker mig att måla på också. Bilden överträffar allt. Särskilt när orden tar slut inför så mycket nuförtiden. Det finns inga ord för dumheten som breder ut sig i vår egen regering, och i många andras. Det finns inga ord kvar.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps If Beale Street could talk. Och Summerland. Två filmtips från mig och mannen till er. Kärlek och magi i båda. Men också obehaglig verklighet. Se se se. Och visst ja: Penguin Bloom. Verklighetsbaserad och bra. Jobbigt bra. Med Naomi Watts, bland andra. Sedan såg vi en till med henne, av bara farten liksom: While we're young. Har några år på nacken nu, men vi har inte sett den förut. Kul. Och eftertänksam. Och Ben Stiller. Och mycket spy.

Länkar inte, är för lat. Är ju bara en slashasig då-och-då-bloggare numera. Men jag är säker på att ni hittar dem, där man streamar som bäst.

Annars fortsätter vi med Öppet Arkiv på SVT Play. Någon Molin blev det inte, men däremot Rosenbaum. Från början av 1990-talet. Svedelid och Silbersky bakom pennorna. Allt går så långsamt. Allt flyter på i en takt som livet gjorde då, innan allt blev digitalt. 

Nej, jag längtar inte tillbaks. Ingen unken nostalgi här inte. Men det kan vara bra för dem som inte levde då, att veta att det finns fler sätt att leva än det som matas fram på en slags unison storbild hela tiden. Det går att gå långsammare. Det går att leva i sin egen takt - också.

Sedan senast - lite midsommar, mycket annat

Äsch. Jag börjar bara. Har suttit en lång stund och funderat över vilket av mina tjugotalet foton som skulle komma först. Och vilken som skulle få äran att avsluta. För den delen funderade jag extra mycket över tågordningen där emellan. 

Men skit samma, som vi säger på ren och skär svenska. Skit samma. Vi börjar bara. Börjar med knäckebrödspapperskransen. Huh? Jodå. Det ordet finns, för det har jag skapat alldeles själv. Tror jag. Ni minns kanske att jag målade på baksidan av det färdiganvända knäckebrödspappret, funkade fint med viss färg. Annan färg flagnade bara av. Men här gick det bra. Målade den här kransen till advent för ett par år sedan eller så. Kom på att den skulle kunna passa utmärkt som midsommarkrans också. Alltså är den framme igen. Måste ju få plocka fram lite pynt i förväg, sedan rusar säkert veckan mot själva midsommar fram, så brukar det ju bli. Eller vad säger ni?

Jo då, det rosa har letat sig in även här. Trots att den rosa färgen tog slut, eller hur det nu var? Anyway. Ibland är det svårt att låta bli att krypa nära intill, det är som om blomman själv bara lockar och vill. Titta bara! Älskar, älskar inte rosa? Älskar.

Har nog alltid föredragit den mer kalla tonen, men den här varma goa är ju inte heller så dum. Lite giftigt fin.

Till och med i min senaste målning letade sig det rosa in. Kan ni se vad det ska föreställa? Inte? Inte alls? Hm.

Vi zoomar ut och betraktar min betraktelse över maneten. En av alla dessa varelser på planeten. Några som de flesta inte tänker på mer än när det bränns. Och bränns gör det ju verkligen. Särskilt när politiken vägrar släppa in fakta och klimatforskning högst upp på sin pengastinna agenda. Släpp fram framtiden, säger jag bara. Det är de unga som ska leva då. Sen. Och nu. Låt dem vara med på alla möten som handlar om deras framtid. Släpp kontrollen. Låt gubbfläsket osa någon annan stans än i samband med livsviktiga möten om miljö och lägre temp.

Lite nytt, någon? Ja då. Det är ju så sällan det handlar om något annat än second hand här, men här gör jag ett undantag. För att hantverk är så underbart - gammalt eller nytt. Gick förbi det här källarfönstret på en kvällspromenad och blev alldeles tagen av den här förtrollande sländan. Vattenbubblor och en spännande yta.

Och där står ju jag. Hehe. Men visst är hon fin? Som en fruktbarhetsgudinna. En present till någon i midsommar kanske? Hantverkskällar'n. Tror att den heter så ungefär, affären med godsaker för ögat. Om någon vill ha en trollslända. Eller en snygg kvinna. I Borås, mina vänner. Den lilla storartade staden, ni vet. Där jag och mannen bor.

Själv har jag bara midsommarpysslat lite måttligt - hittills. Fixade den här bilden, till exempel. Något att fundera över, tänker jag. Kanske är det bara en bukett? Eller så vill vasens innehåll säga oss något mer? Vem vet? (ni glömmer väl inte att det går klicka upp bilderna för större storlek, om ni vill?)

Någon föredrar säkert att ha en fin duk på bordet också. Gjorde ett par olika versioner. Själv gillar jag nog...

...den här bäst. Med ROSA bakgrund såklart. Här ser man hur solen steker. Och att jorden verkar ligga bortglömd i ett hörn. Eller så är det bara en helt vanlig midsommarbukett rätt och slätt. Vad vet jag?

Annars? Tackar som frågar. Har fastnat i Youtube-träsket. Fast hur underbart är det inte att fastna där? Om man fastnar för rätt saker, vill säga. Och det har jag verkligen gjort. Har egentligen aldrig fått upp farten för det här med vloggar tidigare. Men som jag fastnat i inredningsvideons underbara värld. Oändliga värld. Hur många lagom långa klipp som helst. Vintage. Loppis. Blandad kompott. Vackert och underbart och fullt av talangfulla människor som kan konsten att blanda och ge, och därmed ge sin bostad formen av ett verkligt hemtrevligt hem. Som Kelli. Deeply Madly Modern. Hennes kanal heter så. Där visar hon upp sitt eget läckra place. Och andras. Här ovan visar hon upp en förvandling av ett rum i sitt hem. Så fint det blev, med bara några enkla handgrepp, en vän, och en mycket lyckad loppis-runda. 

Från inredning till utredning. Lite vatten i varje musselskal och insekterna kan släcka törsten när regnet sparar sig. Bi-pool. Mannen kallar den så. Fina grejer. Naturen alltså. Vem skapar bättre än den? Ingen. Ingen alls.

Det är bara att försöka fånga de ögonblicksbilder som går. Eller travar. Fångade en häst med kameran en solig kväll. Tycker den känns lite magisk på något sätt, va? Som en hästarnas älva. 

Sedan kunde jag naturligtvis inte låta bli att fundera över om inte det hela skulle bli ännu bättre med en gnutta rosa. Nä.

Som det prunkar där ute nu alltså. Hoppas verkligen att det kommer några droppar regn snart, så hela härligheten inte bara torkar bort. Brandrisken är inte att leka med nu, hör ni. Ni är väl extra försiktiga med grillar och annat, va? Tänkte väl det.

En kort stjälk är också en stjälk. Ständigt nya snittytor. Älskar att låta blommor pryda sin plats så länge som det bara går. 

Knopp. Som rimmar på hopp. Men det vet ni ju redan.

- Titta, det växer ut nya små hjärtan! Tänk om det kunde göra det på alla cyniska egoister också. Då kanske vi slapp läsa om fler människor som dör på haven. Människor vars enda önskan och längtan är ett bättre liv. Människor som flyr fattigdom, konflikter, krig och klimatkatastrofer. Snart finns inga utsträckta armar kvar. Snart är det lika bra att de dränker sig innan de sätter sig i båten. Snart är alla parlament och regeringar fyllda av högervridna, maktgalna, självuppfyllda fullblodsegoister. Och rasister. Sverige är inte fullt, vad någon än påstår. Hur många flygblad som än delats (delas?) ut. Men visst glädjs jag åt framstegen ändå. Mer pengar till Syrien och deras grannländer är ändå bättre än inget, till exempel.

Vackert förfall. Ni vet ju hur jag älskar det. (Även om det naturligtvis är ännu finare när någon tar sig an det gamla och förnyar varsamt.) Avslutar med några foton ur en serie som jag tog på den här handelsträdgården som lades ner. Älskar allt vackert stök här. 

Här har kundkorgarna lämnats vind för våg. Lite sorgligt att de inte ska få innehålla några sommarblommor i år.

Visar er kanske mer av de här fotona en annan gång. Nu avslutar vi med en gardin, visst är den fin? Ser ni?

Om jag tar er lite närmare då? En liten liten midsommarstång som klätts grön där i det blommande tyget. 

Det var det. Skulle kunna visa er hur mycket mer som helst, har tagit massvis med spännande foton den här vackra junimånaden. Men det får kanske bli en annan gång, nu vankas mat, något doftar gott och helgen är här. 

Nästa vecka ska jag försöka sammanfatta mitt foto-projekt med barn och krig i fokus. Säger det här och nu för att sätta lite mer press på mig själv. Dags att börja avsluta. Vi får väl se hur det går. Tänk om själva krigen också tog slut, bara för att det vore lämpligt i stundande semestertider. Jaja. Vad är väl en bal på slottet? Vad är väl en solidarisk värld fylld av fred och frihet och medmänsklighet?

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Och så har vi sett en del bra filmer också, en del dåliga med. Det tar vi också en annan gång. Men om någon vill njuta lite åttiotals- och nittiotalsvibbar kan jag rekommendera Öppet Arkiv på SVT PLAY. Järnvägshotellet och Kuriren, två av serierna vi binge-tittat på i juni. Snart ska vi se något av Molin, tror jag. Berättar säkert sen.