måndag 31 oktober 2022

Grattis Bamse! (och något om paltbröd)

Tänkte att självaste Baloo kunde få vara den som grattar sin kollega Bamse. För ni vet väl att en av världens gulligaste björnar har fått fint pris? Sveriges tidskrifters stora pris. Inte illa. Motiveringen känns på pricken. Hör här: "Vinnaren har en lång historia av att roa, leta skatter och samtidigt lära oss vikten av att stå stadigt i våra värderingar. Alltid på barnens sida, på barnens villkor. Årets vinnare använder sin styrka på rätt sätt - för det vet väl alla att Bamse är världens snällaste björn." (hämtat ur artikel på svt.se, publ. 20 oktober)

Den gamla tigern här verkar lite avundsjuk, tror jag bestämt, och det borde den vara, även om Djungelboken inte direkt är mindre känd än Bamse. Känns fint att börja läslovet här inne med en hyllning till en stark och modig och snäll björn, tycker jag.

Och att göra det med Rudyard Kiplings klassiker känns ännu bättre, bättre vintage-vibbar än så får man leta länge efter, särskilt med de rikt illustrerade sidorna av Gunnar Widholm. Min ärvda bok är utgiven 1947.

Även om det här citatet ur Djungelboken (med svensk bearbetning för ungdom av Walter Nyquist) påminner oss om vilket det allra farligaste djuret är, när Mowgli frågar Bagheera om vad den här taggspetsade tingesten är gjord till: 

"... Bagheera öppnade ögonen till hälften - han var mycket sömnig - och sade med en försmädlig blinkning:

- Den gjordes av människorna för att stöta i huvudet på Hathis söner så att blodet sprutar ut. Jag har sett sådana där på gatorna i Oodeypore utanför våra burar. Den här tingesten har smakat blodet på många Hathis likar.

- Men varför sårar man elefanternas huvuden?

- För att lära dem människolagen. Människorna har varken klor eller tänder, och därför tillverkar de sådana där - och värre saker ändå. ..." 

Tyckte den här bilden kändes extra passande så här i lovtider. En mamma som stoppar om sitt lediga barn. Fast i Mowglis fall handlade det väl sällan om att han hade suttit uppe och tittat på för mycket skräckfim eller spelat något digitalt spel till ögonen gick i kors. Eller spelat in sig själv på Tik Tok eller så. Men ändå. Oljelampan lyser över den lovtrötte lille pojken - kan vi ju alltid låtsas. Hihi.

Fast det här är en lite läskig bild, tänker jag mest på att det ser ut som vårgrönska där bakom de två djuren. Selektivt seende, kallas det visst, va? Häpp!

Och här tycker jag det påminde om vinter, på något sätt, men det kan väl ändå inte vara rätt. Krokodiler gillar väl inte snö? Även om de kanske borde göra det, med tanke på att det är på väg att bli en bristvara - i den globala uppvärmningens kölvatten.

Annars? Jo, vi har läst ut vår senaste högläsningsbok nu i helgen. Den slutade lika bra som den började. Var hyfsat bra i mitten också. En bra bok, helt enkelt (Saturday av Ian McEwan). Nu funderar jag på om vi ska hylla läslovstiderna genom att läsa om Djungelboken? Alltså läsa den på nytt. Ja, så får det nog bli. 

Hoppas att ni också läser. En god bok. Gärna högläser tillsammans med någon, stor eller liten. Eller mittemellan.

Nu ska jag jobba vidare med ett par egna bildidéer. Fixar med mycket färg och digital form just nu. På samma gång som jag lägger in ett helt sjok foton som jag nyligen knäppt. Ni får hålla utkik, det kan hända att det är på väg något inlägg med fler foton än vanligt. En foto-special? Ja. Jo. Kanhända. Vi får väl se, vad som hinns med. 

Men först ska jag pilla bort lite paltbröd från tänderna. Huh? Jo, paltbröd (som innehåller "blod" och allt) har en tendens att vilja fastna mellan tänderna. Kanske ett tips, i dessa läskiga Halloween-tider? Att käka mörkt, tunt och lite kletigt paltbröd, och få det att se ut som om de nästan svarta resterna på tänderna är stora otäcka hål? 

Bra grej ju. Äta nyttigt och sedan se kul ut, åtminstone om man vet om att det har fastnat där mellan tänderna.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Vad finns att tillägga? Jo, att utmärkelsen Sveriges tidskrifters stora pris delas ut en gång om året, till en person, tidskrift eller ett företag som har stått för en betydande insats för den svenska tidskriftsbranschen. Heja Bamse. Och Grattis, som sagt!

söndag 30 oktober 2022

Stor konst

Våra stackars hav, tänker jag. Och så kan jag inte låta bli att reflektera över den otroliga 3D-effekten i detta verk.

Vissa hus är lite roligare än andra, så är det ju bara. Även om klimat-tanken här känns på allra fullaste allvar.

Visst, stor konst kan vara både liten och mycket subtil i sitt budskap, där spelar storleken ju ingen som helst roll. Men ibland är jag ändå glad att kanvasen är tillräckligt stor för att ingen ska kunna missa det otroligt viktiga miljöbudskapet. RÄDDA HAVEN. RÄDDA JORDEN.

Fast det är förstås bara min egen lilla tolkning.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

lördag 29 oktober 2022

Vintertider, hej hej?


Till slut bestämmer sig det luttrade trädet för att det är dags att låta sina blad gulna. 

Termometern verkar inte fatta att vi övar på att skriva november med förväntad stelfrusenhet,

graderna festar som om sommaren inte hittar till sitt ide, de verkar ha fastnat på tolv, ungefär. 

Vinter? Nej, den känns inte alls bekant. 

Vinden känns ljummen, nästan varm mot min hals. Halsduken ligger fortfarande långt in i garderoben, overksam.

Det är bara blåsten som friskar i, men det märks inte mycket när Celsius är på topphumör. 

Ändå klämtar den påhittade, byråkratiska klockan strax vintertid. 

Ding dång.

Så ska klockan än en gång gå bakåt, fast det är en omöjlighet, vad vi vet.

Om inte någon lyckats uppfinna den där gäckande tidsmaskinen då, en gång för alla, på riktigt.

Ding dång.

Eller är det bing bång?

 

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Hoppas ni också har en fin helg. Med lagom delar lätt skrämselhicka och många teskedar mys. Vi har tittat ikapp på några av SVT:s kortfilmer, några vi tydligen har missat helt. One minute, den var bra i alla sina nio minuter. Några andra var mindre bra hela vägen. En gullig animerad, minns inte vad den hette, men den var sorglig också, om en magisk kikare. Favoriten har döden som tema, tro det eller ej. Om att vara nydöd. Jo då. Finstämd, ärlig. Kanske en liten film att använda sig av när döden behöver förklaras för någon liten? Ja, det tror jag. Riverbed, om ni, också, vill se.

fredag 28 oktober 2022

Inget monster, men...

När det största monstret är verkligheten, då blir det svårt att tillföra något mer skrämmande. När ledningen för ett av världens största länder är det mest skräckinjagande som finns, då blir det svårt att hoppa till av gulligheter som spindlar, spöken och svarta katter. Så är det bara.

Det tänker jag på, när jag tänder upp mysbelysningen innanför den regntunga skyn utanför. Och så tänker jag på den miljon ukrainare som saknar elektricitet, just nu, när kylan kan slå till när som helst. 

Det måste vara den största skräcken, att sitta och vänta på nästa attack, samtidigt som ditt hus redan är skadat, din bästa vän är borta, och du inte ens kan tända en vanlig lampa som undermålig tröst.

Visst, självklart, jag, precis som många andra, klagar på bagateller och petitesser, men jag påminner mig också ständigt om hur bra vi har det. Hur många andra som behöver så mycket. Somalia, Jemen, Syrien. Afghanistan. Bara för att nämna några av alla länder och områden där det råder mycket svåra omständigheter för barn och vuxna just nu.

Monstret är verklighet för en stor del av jordens befolkning, varje dag. Och vi kan skatta oss lyckliga som har tid och möjlighet att rassla runt med kedjor, skelett och skratthicka framför bloddrypande scener som bara är på låtsas.

Glöm inte det.

Och glöm inte att vattna din monster(a), om du är lycklig nog att leva i ett land där det finns rent vatten som räcker till både dig och din växt.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Lite knasigt att prata lättsamheter här nere på slutet kanske, men, som vi konstaterat så många gånger förut, livet är absurt och fullt av omöjliga kontraster. Därför måste jag bara dela ett par fakta (åtminstone enligt wikipedia) med er, om just monsteran. 

Visste ni att någon sort även kallas Adams revben? Och att växten är en epifyt som klättrar på andra träd för att ta sig upp till solljuset. De kan bli uppemot 10 meter i vilt tillstånd, då de också kan få ananassmakande frukter. (tänk om mannen vetat det, där han står så fint och poserar i sin knallorangea second hand-skjorta. Han tycker nämligen inte alls om ananas... Hehe.) Frukterna liknar tydligen stora, gröna omogna kottar. Fruktköttet är vitt och välsmakande när det är moget, omoget kan det däremot till och med vara giftigt, läser jag vidare på wiki.

Slutligen: Monstera innehåller ämnen som kan ge sveda i mun och svalg samt lättare magbesvär för katter.  Oj oj, lilla kisse, akta dig. Så fick vi då lite skräck ändå på slutet, trots att bilden bara innehåller en väldigt söt man och en nästan helt oskyldig krukväxt.

torsdag 27 oktober 2022

För oss som vill ha både rys och mys

Med hjälp av fem, sex särskilt fina vintage-saker vill jag bara tipsa om ett par grejer vi sett den senaste tiden.

Dödligt kapitel. Eller det något mer intressanta och sofistikerade originalnamnet - Magpie Murders. Mysig. Puttrig. Lite Marple i både modern och omodern tappning, sa hon kryptiskt. Lite meta. I olika tider. Ja, så mycket mer än så ska jag väl inte avslöja, för er som inte har hunnit se denna brittiska kriminalserie i klassisk anda - med moderna förtecken. Mer mys än rys. Med en massa härliga interiörer att njuta av, som grädde på mysterie-moset.

Det här skulle ju egentligen handla mer om saker man kan se, än sådant som är läsbart. Böckerna på bilden är dock bara skådebröd, sådana som används helt ytligt för att höja krukväxter i fönstren en bit från elementen. 

Men det här med böcker, läsbara sådana alltså, blev påmind om en bok jag aldrig läst för ett tag sedan, men som vi har sett som film. Filmen var jättejättejättebra. Alltså borde boken vara ännu bättre - som de oftast är. Om man orkar läsa, vill säga. Vad jag pratar om? Vilken filmatiserad bok jag dillar om? Boktjuven. The Book Thief. 

Minns att jag var alldeles tagen av både allvaret och det mer ljusa. Minns vagt det där vackra rummet på slutet, är nästan säker på att jag nämnde det när jag "recenserade" för er då.

Nu tänker jag alltså att jag måste leta reda på ett ex av Boktjuven av Markus Zusak. Nu, när jag dessutom blev påmind om vem som förtäljer berättelsens många vindlingar för oss: Döden. En rysligt bra film. Som såklart måste vara en ännu bättre läsupplevelse, tänker jag. Fast ni har säkert redan läst den. OCH sett den på film.

- Burlesk, utan att vara fransk. Hehe, rolig formulering från mannen där, angående filmen vi såg senast: Min far och jag. Bashtata, i original. Från Bulgarien, tror jag bestämt. Ganska ny, från 2019. Den kallas nog The Father på engelska, vilket innebär att ni får se upp.

Jo, så att ni inte blandar ihop den med den andra The Father (2020). Den med en fullständigt makalös Anthony Hopkins, och en lika strålande Olivia Colman som dottern. Den var magisk, på sitt sätt. Och svår och sorglig, på sitt sätt. Sevärd, särskilt om man vill försöka förstå hur det kan vara när ens hjärna börjar åldras och sviker en. Jag minns ett sådant fint citat från den, en fasligt fin liknelse, som nämns i slutet. Men det kan jag ju inte avslöja här, om ni vill se den sen. Men jag kommer nog aldrig att glömma de orden. Något om förlorade löv.

Men åter till Bashtata. Min far och jag. Den från Bulgarien. Den som blir en slags road-movie, där en häst med vagn blir inblandad. En vagn full av pumpor, tro det eller ej.

Ett tragikomiskt drama om liv och död, om föräldrar och barn. Och om tomatsås. !?! Jo då, fast häng nu inte upp er på det, för det är bara en detalj som nämns i förbifarten. Just den typen av detaljer som många gånger skiljer film-agnarna från film-vetet, så att säga. 

Kvitten-marmeladen, den har däremot en något större roll. Jo då. 

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Ett tips till. Ett gammalt tips. Om ni vill ladda upp med fler Far-filmer, inför Fars dag och så, menar jag. Då måste jag bara påminna om den helt oslagbara Toni Erdmann (2016). Eller Min pappa Toni Erdmann, som den ju heter på svenska. En film jag nästan skulle kunna tänka mig att se om. Om man hade haft all tid i världen och så, menar jag. Om inte världen varit full av så många många fler filmer som man vill hinna se - för första gången.

onsdag 26 oktober 2022

Salt & surt & sött & sånt

Hej. Vad gör ni? Vi käkar upp vårt Halloween-godis. Jo då. Mums! Med en kopp kaffe till eller två eller så.

Lugn, bara lugn. Vi matar naturligtvis in en del nyttigt godis också. Självklart. Vad trodde ni, egentligen? Hm.

Snart är det Mors dag! Eller vänta nu här, nu blev det fel, va? Fast Mors dag firas ju faktiskt vid lite olika tidpunkter på året beroende på var på vårt klot man bor. Så helt fel blev det ändå inte. Men vad jag menade var: Snart är det läslov! Något som jag verkligen önskade att alla barn jorden runt fick möjlighet till. Vilken lyxig känsla det är - att kunna krypa upp i bästa läsfåtöljen/soffan och bara sjunka in i andra världar. 

Världar som finns, fanns, och sådana som förhoppningsvis kommer att finnas en gång i framtiden. Läsa och skriva och få möjlighet att ta del av sin samtid på ett djupare sätt - det önskar vi verkligen att så många som möjligt ska få tillgång till i en snar framtid. Det är nog min allra högsta önskan. Den sätter jag högst upp på önskelistan till Tomten. Även om jag inte riktigt tror på honom. 

Kanske bäst att vi väljer att själva stödja Rädda Barnen, Röda Korset, Unicef eller annan valfri organisation med barnens bästa för ögonen. Det tror jag är bättre än att lita till Tomten, eller en biståndsminister som tycker det är okej att dra ner på biståndet när världens barn svälter och fryser och längtar hem (alltså längtar efter att alls ha ett riktigt hem). 

Nähä. Nu ska vi äta...citrus...kolor. (Och ja, jag vet att det inte är Halloween riktigt än. Men godiset går ju bra att äta redan nu, vetja!)

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Kulturen levererar, än en gång. Läser på svt.se att SVT ska sända en konsert som uppmärksammar kvinnorna, flickorna och tanternas kamp i Iran. Ja, det är självklart alla schyssta mäns kamp också. Fler män måste sälla sig till kampen för jämlikhet och allas lika rättigheter och värde. Vissa kallar det feminism, andra kallar det humanism. Några föredrar att tala om mänskliga rättigheter, helt enkelt. Hursomhelst, hör här:

"SVT uppmärksammar händelserna i Iran med en konsert den 29 oktober. På 'En kväll för Iran: Kvinna, liv, frihet' uppträder bland andra Laleh, Darin, Arghavan Agida, Carola och Tusse. 

Programledare för konserten är Parisa Amiri och mellan uppträdandena sänds inslag och samtal som, enligt ett pressmeddelande, 'lär oss mer om situationen i Iran och ger en djupare förståelse för olika aspekter av proteströrelsen.'

'Vi är många världen över som är berörda av de iranska kvinnornas kamp för frihet och mänskliga rättigheter. Den här konserten är en hyllning till deras mod', säger programdirektören Eva Beckman i pressmeddelandet.

Konserten sänds både i SVT Play och SVT2."

tisdag 25 oktober 2022

Vad kan passa bättre att...

...illustrera...

...med...

...än...

...en katt? Inget. Absolut inget. Åtminstone inte när det rör sig om en liten text om fågelsång, som här:


Sången så välkomponerad att Mozart säkert skulle skrattat sitt nervösaste skratt

Drill på drill, och sedan lite till, som om det egentligen inte är någon fågel alls

Utan en fågelskådare som försöker härma en fågel, och gör det lite för perfekt

Lite för käckt, lite för intensivt och välvilligt

Fågeln fortsätter, även när alla andra flugit förbi över skorstenarna för längesen

Sätter i och gal, en egendomlig madrigal, ett läte som övergår rim och reson och rimfrostens inkommande

Kanske är den så glad, för att den har en vän som ständigt följer den

Med blicken och hjärtat

Med uppriktighet och snälla morrhår

Eller sjunger den av längtan efter att få lägga en hand mot den mjuka pälsen?

Längtar den efter det ouppnåeliga, som så många andra gjort genom årtusenden på årtusenden

Den som har händer vill alltid ha vingar, och den som har vingar vill inget hellre än att få fem fingrar att lägga mot sin älskades nos

Är det därför jag inte hör den mer? Ingen sång dagen lång. Fick den byta brösttoner mot en öppen famn? Flög den sin kos?

Fick den sin allra högsta önskan uppfylld - och lägger nu de nymornade armarna om sin älskades hals, ber om en kyss, och en stunds världsligt gos


Sköt om er.

Och kram.

/helena

måndag 24 oktober 2022

Lite scary är det allt

Jag menar, titta bara på den där munnen. På mannens och mins klimatmålning - munnen där. Hur jag sargade den. Klippte upp den. Fick den att blöda och vara som ett sår, som en symbol för de ungas kamp för klimatet. 

Alla ljusa idéer de måste få, och genomföra. Allt prat de måste prata, tjata. På politiker och andra makthavare. Allt som de måste städa upp nu, efter oss, tidigare generationers slarv med de mycket begränsade resurserna. Så, visst är det lite scary. Mycket, skulle vissa säga.

Allt grön och skönt och utrotningshotat - och redan utdött - som inte blir så lätt att trolla fram ur hatten igen. Det är scary, på riktigt.

Men trots det, allt det där miljöovänliga - miljöfarliga rentutav - så är nog det allra mest scary att jag la fokuset fel på det här fotot. Fast det gjorde det ju å andra sidan desto mer suddigt och blurry och lite lagom spooky. ;).

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Tiotusenkronorsfrågan (som vi gamlingar fortfarande inte kan låta bli att devalvera det till...) här då? Kommer vi att våga tända det där superfina stearinljuset i form av en pumpa/fröställning i år då? Nej, jag tror inte det. Det är ju såå fint. Undrar just hur många höstar det har kommit fram vid det här laget, och gjort sitt jobb som en slags ljus och sirlig pumpa? Det kan jag inte räkna till, faktiskt. Återanvändning av ljus, bra grej.

söndag 23 oktober 2022

Bitvis gott och väl och skimrande

Två foton/bilder som jag skapat i veckan. Lite smånöjd, är jag allt. Och nej, det är inte exakt någon av de bilder ni fick er till livs i Fem särskilt fina - gapa stort. Men nästan. De här är de bästa. Det översta: Så skimrande. Det motivet är en aning mer privat till sin karaktär. 

Den undre bilden kallar jag: På tallriken. Och den skulle mycket väl kunna vara en del av den bildserie som jag döpt till Lek med maten. Men det är den nog inte. Den är snarare en del av debatten angående de som har, och de som inte har. 

Den ständigt pågående debatt, som inte borde vara någon debatt, tänker jag. Utan snarare en självklarhet: Att ständigt sträva efter att så många människor som möjligt ska ha det så bra som möjligt - jorden runt. Mat på bordet borde vara en självklarhet för alla. Men det vet vi ju att det inte är. Alltför många har varken bord eller mat att ställa på det. Sorgligt, och sant. Här måste vi som har bli bättre på att dela med oss. Några indragna bistånd kan det ju inte bli fråga om - eller vad säger ni kära alldeles nybildade regering? Hm. Tyckte jag mig höra någon humma lite besvärat...

Anyway. Utanför har väderomslaget från minus till ganska många plus skapat dimma. I Sölden går det visst att ta sig nerför någon backe hjälpligt idag. I Ukraina bombas viktig infrastruktur sönder med vilje av en mycket aggresiv och massmördande och maktfullkomlig despot. Och hotar därmed att skapa en mycket kall vinter för barnen och deras vuxna (de som alls överlever till det blir kallt, vill säga) där. Sorgligt, och sant.

Dimman lättar, åtminstone utanför just mitt fönster. Det är vackert att se trädens skiftningar genom ett dovt ljus. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på den hjärndimma som drar runt världen - högerkonservatismen, för att uttrycka det lika milt som vädret utanför. Vad, vad, vad kan få människor att tro att en sådan människofrånvänd politik någonsin skulle kunna göra något i hela vida världen bättre? Någonsin? Jag bara undrar.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Orkar ni med ett citat till, ur Lördag, av Ian McEwan? Det är inte lika långt som förra veckans, men nästan lika bra. Vår huvudperson har hunnit med en hel del sedan då, vi har tagit oss ytterligare hundra sidor fram. Och han har kommit från fiskaffären, med ett par mellanlandningar, bland annat på sonen Theos repetition, hem för att tillaga fisken han köpt. Men det är hos musiken vi stannar till en stund. Hör bara:

"... Henry är inte längre trött, utan lämnar väggen där han har stått lutad och går in mot mitten av den mörka salongen, mot den stora motorn av ljud. Han låter det uppsluka honom. Det finns sällsynta ögonblick då musiker tillsammans snuddar vid någonting ljuvligare än vad de någonsin förut har hittat under repetitioner eller spelningar, bortom den rena samarbetsmässiga eller tekniska skickligheten, när deras uttryck blir lika lätt och graciöst som vänskap eller kärlek. Det är då de låter oss få se en skymt av vad vi skulle kunna vara, av våra bästa jag, och av en omöjlig värld där man ger allt man har åt andra, men inte förlorar något av sig själv. ..."

Det borde inte vara omöjligt, tänker jag. Det borde inte vara det. Men om populism och konservatism ska råda över oss alla, då blir det förstås det. Det gäller att aldrig, aldrig, aldrig låta egoism och bakåtsträvande enfald besitta våra styrande poster. Varken ute i världen, eller här hemma i vår egen regering och riksdag.

lördag 22 oktober 2022

Citat. Charlotte.

"Att lära känna ett gammalt hus är som att lära känna en gammal person. Det finns en massa historia som du måste gå tillbaka till om du vill närma dig själen."

Tänk. Att ett så välgrundat och tänkvärt citat kan vara hämtat ur en inredningstidning. Jo då. En av mina gamla Sköna Hem ståtar med det här citatet bland de platsbyggda sofforna och det ljuvligt slitna bordet runt dem. Vet inte riktigt vem som sa det, troligen husägaren själv. Bra sagt, hursomhelst.

Älskar ju att bläddra i allt det gamla, som ni vet. Även om jag har varit tvungen att rensa ut bland en del av mina mesta bladvändare, på grund av platsbrist.

Men fatta! Tro det eller ej, jag har gått och blivit en modern tidningsläsare - också. Jo då. Här har det nappats på ett erbjudande om att läsa inredning och vintage och antikt via de digitala kanalerna. Arcy. Det heter så, där man kan bläddra och läsa i både det ena och det andra. Själv rör jag mig ju mest bland antikt och inredning. 

Och jag tycker faktiskt det funkar rätt bra. Känns kul att kunna läsa lite nytt också, ibland. (Även om det allra mysigaste är att låna på biblioteket, eller ha turen att hitta någon tidning man inte läst tidigare, i en välsorterad second hand-affär).

På tal om nytt. Senaste Sköna Hem. Wow! Jag säger bara wow. Charlotte Pettersson (som numera inte titulerar sig inredningschef, tydligen, utan "bara" inredare), hur bra är hon? Still going lika strong, säger jag bara! Hennes uppbyggda inredningar lämnar mig aldrig oberörd. En sådan makalös känsla för färg och form hon har. Älskar särskilt hennes jular. Genom åren har hon kreerat så många inspirerande julrum. Långt före sin tid lät hon läckra och icke-traditionella färgsättningar pryda rummen. Med en utsökt, välavvägd blandning av annorlunda "pynt".

En av mina absoluta favoritinredare är också mästerlig på att blanda gammalt och nytt - och halvgammalt. Det är en lisa för själen att ta del av Charlotte Petterssons rumsuppfattningar. Bara det, de - hon och hennes duktiga kollegor - är värda en eftertänksam bläddring, tänker jag.

Så där ja. Det var det. Ett bra citat. Och en hyllning till en inredare med huvudet på skaft och själen full av färg.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps - Detta kan ju gälla även äldre musikstycken, tillägger mannen när han tar del av citatet i början av inlägget. Såklart!

fredag 21 oktober 2022

Solens sista strålar

Tänker ofta på de som fanns innan oss. Och då menar jag inte bara min släkt, utan alla släkter. Alla släkten. Skulle de vara stolta över oss? Det brukar jag fundera på. Det är särskilt de som aldrig kommer omnämnas i historieböckerna, som jag tänker på. De som slet. De som hungrade. De som gjorde så gott de kunde i den värld de var satta att leva och verka i. Skulle de vara stolta över oss? Skulle de känna att allt det de gjorde, för att vi skulle ha den här relativt sett lättsamma levnadsstandarden, har fått rätt effekt. Att vi har förvaltat det de åstadkom i sin krafts dagar. Det är sådant jag kan gå och grubbla på, medan jag tvättar eller dammsuger eller så. 

Ofta försöker jag visualisera dem. Där de sitter på marken vid den lilla sjön, med långa sjok av kalla lakan och nedkylda, blöta kläder. Hur de skrubbar med rotborsten. Hur de skrubbar mot tvättbrädan. Hur de skrubbar mot knogarna tills de blöder. Vad skulle de säga om dagens tvättmaskiner, de som ångtvättar och sätts på med en snabb knapptryckning? Utan att blinka kan du gå till ditt jobbmöte och på digital väg låta tvätten bli ren samtidigt, med ett par tryckningar bara. Tror ni att de kunde framtidsvisualisera en sådan lyxig och varm metod att tvätta? Förmodligen inte. Förmodligen hade de flesta av dem knappt tid att tänka på annat än allt det som skulle hinnas klart den dagen, efter att de försökt värma upp sina genomfrusna kroppar från sjövattnets iskyla.

Vi står inför en klimatutmaning av gigantiska mått, och i vår riksdag finns det ledamöter som inte ens tror på världens samlade vetenskap. Håhåjaja. Vad tror ni våra förmödrar skulle säga om det? Att all deras dyrköpta, ackumulerade erfarenhet inte bidragit till mer förstånd och klokskap än så? Jag tror de skulle gråta. Om de hade haft några tårar kvar, efter att de förlorat sin senaste telning till lungsoten eller koleran. Deras ögon har säkert torkat ut, efter att ha fött ännu ett barn till världen, som inte kunde botas från något som vi idag knappt anser vara ett hot mot den allmänna folkhälsan, här i vår rika del av läkevetenskapen och världshistorien. 

Utvecklingen, allt det som gör vår vardag genomlidlig, är deras förtjänst. Inget enda kallt knä ska ha legat där vid det blöta tvättberget förgäves, tänker jag. De ska ha all den cred de förtjänar, de som slet och knogade och banade väg. Jag tror de skäms över oss, över vår lathet, över vår bekvämlighet. Över att vi inte är beredda att offra en tum av vår så kallade välfärd, för att barnen ska få en hållbar framtid att leva i. En framtid där inte hela havet stormar och översvämmar stad och land. Ett framtid där solens strålar inte bränner oss, likt blickarna våra förfäder förfärat skickar till oss genom tid och rum.

Det enda som kan trösta dem nu är väl möjligtvis att vår nya klimatminister är ung och kunnig och engagerad. Det tröstar åtminstone mig lite. Lite. Lite.

Sköt om er.

Och er lilla del av den storartade planeten.

Kram!

/helena

torsdag 20 oktober 2022

Bambi, tomtar, kaniner & ett par andra nissar

Jag ger upp. Det är lika bra att jag också tar ut julen i förskott. Jösses, säger jag bara. Det är ju julhysteri, redan. De senaste dagarna har jag försökt surfa runt en del bland vintage och antikt - och en del nytt också faktiskt. Försökt inspireras av mysig inredning och kul prylar utan att vilja se just julsaker. Men det är lönlöst och nästan stört omöjligt. Överallt lyser stjärnor och glänser adventsljus. Så då gav jag upp. Julen är här. 

I det svaga morgonljuset plockar jag fram den här oansenliga påsen. Med platt innehåll. Inte särskilt glatt, från det här hållet. Men om...

...man vänder på steken blänker det desto mer. Självaste Bambi. Som tydligen viskar hemligheter med en vän.

Och här en ängel, som verkar ha ont i fötterna. Lite bräckt. Hon är väl inte vad vid att gå, den stackaren. Har hon fått flygskam, tro? ;)

Ganska märklig blandning. Inget uppenbart tema bland de här bokmärkena, tydligen. Här verkar det vara parad på g. Kan det vara en ny brittisk premiärminister som ska sväras in? Igen? Jaja, hästarna är i alla fall fina. Visst?

Oj, den här killen verkar ha bråttom. Hippie-tomten har alltid något skoj på lut, kanske? Vill väl inte hamna med skägget i brevlådan, förstås.

Nähä, då är det här bonusinlägget strax till ända. Var bara tvungen att visa er det gulligaste bokmärke jag någonsin sett först! Men hur ser det ut egentligen? Äter den på en chili? Nöjer sig dagens coola kaniner inte med morötter? Fast det här bokmärket är väl snarare nött än nytt. Bättre lite stött och nött, än att vara en nöt, som vi brukar vitsa till det när det börjar lacka mot jul.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Det är något med det här myckna. Det överdådiga som väller ut och fram vid den här tiden. Det hjälper liksom inte att så mycket är tillverkat av återvunnet och gjort i tunna material nuförtiden. Okej okej, det är såklart bra, men det känns ändå för mycket bara. 

Det är då, när överdådet dignar redan i oktober, som jag söker mig till det enklaste: En liten påse med blandade bokmärken bara. Något som säkert låg underst i någon loppislåda. Undanskymt, underst. Och så innehåller det så mycket fint. Bara en sådan sak som - Bambi!

Annars tänker jag att man måste sålla och sovra väl. Välja med omsorg, om man ska investera bland allt nytt pynt. Välja något som man vill ha länge. Eller som man kan vara ganska säker på att någon annan vill ha, sen. Sedan, när det hamnar på andrahandsmarknaden.

Längtan till våren?

Det är sent, eller tidigt, beroende på hur man ser det. Har just sett senaste avsnittet av Vem bor här? Och gissade, precis som fyra av deltagarna, rätt på alla fem. Ibland är det bara för lätt. Föör lätt. Fast jag begriper mig aldrig på det där med att vilja bo i en slags beige hotellmiljö. Vad är grejen, liksom? Jaja, smaken är ju som bekant som den berömda baken. Och alla kan ju inte gilla gamla grejer och så. Så det så. Annars? Jo, jobbar mycket med bild just nu, kan nästan inte slita mig. Det är något med det sinande dagsljuset, bristen på naturligt ljus som får mig att nästan vilja lapa i mig de där sista gyllengula strimmorna. Alla årstider har sin charm, så är det ju. Rent fotografiskt också, det lär man sig som ständig bildtagare. Det gäller bara att lära sig se den/dem.

Så, nej, svaret är nej, jag längtar inte till våren, vill gärna ha mer höst och en lång och lagom kall vinter först. Men, hehe, måste bara visa er det här. Höll på att exprimentera med lite lustigt skriven text till en kommande bild. Testade bara den annorlunda pennan lite. Och trodde att jag skrev något helt annat än jag gjorde. Det var först när jag la in fotot från minneskortet som jag upptäckte att jag inte hade skrivit Happy autumn, eller happy fall, som jag trodde. Det visade sig att jag hade skrivit Glad Påsk. Kan det vara så att jag längtar lite lite till våren ändå då? Nä.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Happy Pink! Det borde jag ha skrivit förstås. Fast den rosa månadens budskap kan kännas bitterljuvt och svårt för många drabbade eller närstående till de drabbade. Hur som helst är det viktigt att vi fortsätter stödja Cancerfonden. (Ser ni det lilla, lilla, starka Rosa Bandet? Det sitter fortsatt fäst på gardinen, även om det har fått komma ut och lufta sig lite grand också). 

Här kan ni länka er lite närmre vintage-gardinen och Emma Örtlunds eftertänksamma design och omedelbara budskap, om ni vill.

onsdag 19 oktober 2022

Fem särskilt fina - gapa stort

Frost. Vissa blommor blir vackrare med den där gråvita, kalla hinnan på. Visst är det så. Frostbiten. Fint så.

Jag håller på att skapa en bild, eller två, och passar då på med en Fem särskilt fina till er. Det var ett tag sedan.

Vintage-temat den här gången är varmt och sött och salt och gott. Det handlar om det som hjälper oss att äta.

Något så alldagligt som bestick. Något som vi knappt tänker på till vardags, de bara finns där och gör sitt jobb.

Men många av dem är ju så vackra. Som tårtspadens blommor. De som ser ut som en föraning om vintertid.

Och soppsleven, vinterhalvårets kanske mest omhuldade köksredskap. Pumpasoppan, ärtsoppan och all den värmande buljongen som håller huvud, axlar, knä och minsta tå varma. 

Det var det. Fem anspråkslösa vintage-ting med patina, finess och hög användbarhet. I second hand-butiken, där hittar du dem.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

tisdag 18 oktober 2022

Löven faller, och jag faller så lätt för pastell

Det är mycket nu. Nyheterna braskar och slaskar runt i allt det som känns ohållbart både för klimat och människor. Ojar mig lite, struntar sedan i det ett tag och vänder blad. Hittar Booker-pristagaren Shehan Karunatilaka på kultursidorna och tänker än en gång på hur lätt det är att missa författare. Bara för att de bor långt bort liksom. Det är inte okej. Men jag tröstar mig med att inte ens självaste akademien verkar kunna läsa längre än näsorna räcker ibland. The seven moons of Maali Almeida, vilken titel. Den har i alla fall hittat in på min ständigt längre, och längre, och trängre läslista. Vi får väl se hur det går med den/det.

Det är höst i mitt bröst. Det är omöjligt att inte traggla så. Det är omöjligt att inte känna desperation över hur vår politik kommer att förändra ett samhälle och dess invånare för alltid. Det är omöjligt att inte nynna i grym och grå domedagstakt. Spooky spooky, sa mannen när han gick till fritids idag. Och han menade den lilla gulliga sången med Halloween-tema. Den med spindlar och svarta katter och så. Det är höst i mitt bröst, nynnar jag, och tänker på hur mycket mer skrämmande verklighetens politik kan vara än några stackars skrangliga skelett och ett par torra mumier.

Behöver nog en sådan där kudde, med ett stort garv på. Att ha och krama i TV-soffan när klimatmålen faller i takt med regndropparna och vår öppna famn för kvotflyktingar stängs med en smäll. Plånboken öppnas bara för de som haft turen att födas i rätt del av världen. En ynka procent i bistånd är tydligen alldeles för mycket för de nymornade, egoistiska, konservativa, egenkära slipsnissarna och dräkt-fiorna i Rosenbad. Håhåjaja. Kom och trösta mig, snälla kudde!

Söker min tröst i en gammal Elle. Den får mig att le och tänka på alla skapande djupingar därute. Alla de som ägnar sin tid åt att glädja andra med sina kreativa ådror och långa, snirkliga tankebanor. Tanken på de som skapar en bättre värld genom att bjuda på sin egen kreativitet tröstar mig alltid. Kultur, det är inte något som ska trängas in varken i en kanon eller en kanon, om ni förstå hur jag tänker. Men visst är det fantastiskt att ta del av all kultur som ändå frodas i, och i närheten av, krigets fasor. Människor är fantastiska! De allra flesta i alla fall.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

måndag 17 oktober 2022

Ask the app

Alltså visst, jag erkänner. Jag är supermossig. Så där lite bakom, så att det nästan växer lava ur öronen. 

Och visst kan jag oja mig över allt nytt. Typ appar och sånt. Tycka att en del verkar lite onödiga och så.

Men idag, när jag förstod att det till och med går att bildgoogla löv, då måste jag säga att jag imponerades av den sköna, gröna, digitala, pixliga, nya världen. 

Fast det är klart, det verkade faktiskt inte som att appen gissade på rätt växt. Hehe. Kanske bättre att ask the ask då, alltså fråga trädet själv? 

Ja, inte vet jag. Men en del gammalt förnuft, plus en del förunderlig teknisk utveckling, blir kanske lika med den perfekta blandningen. Förmodligen. Förhoppningsvis.

Lite kul ändå, att man lär sig något nytt nästan varje dag. Fast appen måste nog öva på lite fler löv, tror jag bestämt.

Det var nog bara det.

Sköt om er.

Och kram.

/helena